En gång trodde jag att världen var en oändlig kyrkogård av drömmar, där bara en dröm fick bli verklig, det som är dagens verklighet. Alla som ville, men bara en blev av.
Idag tror jag fortfarande på världen som den stora kyrkogården av drömmar. Men idag inser jag att inte ens verkligheten är en realiserad dröm, ty det finns alltid omständigheter, situationer, trögheter, motstånd, murar, Makter, som hindrar och förändrar drömmar, innan de, dessa tumlade, förändrade, modifierade drömmar, blir verkliga.
Drömmarna är människans fantastiska del, men också hennes onda del, och hennes gissel. I namn av drömmar har mycket blod flutit. I namn av drömmar har många människor lidit.
Men det är lika sant att i namn av makt och verklighet, har många drömmar inte realiserats som hade kunde ge människorna mycket gott. Och somliga drömmar har, förvanskade, men ändock liknande drömmen, blivit av och givit oss det goda.
I ’Arbetets döttrar’, en film från 1986, visas hur kvinnor har det i två fabriker, vid ett löpande band. En finska, som kom för att arbeta, fann kärleken och började på Malmö Strumpfabrik, får frågan om hon har några drömmar. Nej, säger hon, hon har inga drömmar längre.
En människa utan drömmar? Finns det? Kan vi kalla en människa som inte har drömmar, för människa? Har hon inte förlorat det som gör oss till människor? Drömmen, att alltid vilja till det som inte finns. Vår eviga längtan.
Jag hade en dröm. En intensiv dröm. Som fick mig att elda mig själv till gränsen för vad kropp och själ tålde.
Jag försökte sprida elden. Men verkligheten, Makten, sade Nej och brände upp min dröm. I alla fall den som var just där och då. Den drömmen blev en av alla de drömmar som finns på verklighetens drömkyrkogård. Den oändliga.
Men, som Lasse Lucidor skaldar: ”Skulle jag sörja då vore jag tokot…” med avslutning av Frödings ’Kärleksvisa’: ”Den drömmen, som aldrig besannats/ som dröm var den vacker att få/ för den, som ur Eden förbannats/ är Eden ett Eden ändå.”
Drömmen, visionen, ambitionen, som hamnar på drömmarnas kyrkogård, finns fortfarande i själen. Ty en dröm kan brännas upp, den kan kastas ut, den kan begravas. Makten kan hindra den och begrava den. Men den finns fortfarande kvar. Så länge människan finns kvar.
Ty drömmen är livet.
https://www.youtube.com/watch?v=Jo_-KoBiBG0
Öllsjö den 4:e maj 2018
Idag tror jag fortfarande på världen som den stora kyrkogården av drömmar. Men idag inser jag att inte ens verkligheten är en realiserad dröm, ty det finns alltid omständigheter, situationer, trögheter, motstånd, murar, Makter, som hindrar och förändrar drömmar, innan de, dessa tumlade, förändrade, modifierade drömmar, blir verkliga.
Drömmarna är människans fantastiska del, men också hennes onda del, och hennes gissel. I namn av drömmar har mycket blod flutit. I namn av drömmar har många människor lidit.
Men det är lika sant att i namn av makt och verklighet, har många drömmar inte realiserats som hade kunde ge människorna mycket gott. Och somliga drömmar har, förvanskade, men ändock liknande drömmen, blivit av och givit oss det goda.
I ’Arbetets döttrar’, en film från 1986, visas hur kvinnor har det i två fabriker, vid ett löpande band. En finska, som kom för att arbeta, fann kärleken och började på Malmö Strumpfabrik, får frågan om hon har några drömmar. Nej, säger hon, hon har inga drömmar längre.
En människa utan drömmar? Finns det? Kan vi kalla en människa som inte har drömmar, för människa? Har hon inte förlorat det som gör oss till människor? Drömmen, att alltid vilja till det som inte finns. Vår eviga längtan.
Jag hade en dröm. En intensiv dröm. Som fick mig att elda mig själv till gränsen för vad kropp och själ tålde.
Jag försökte sprida elden. Men verkligheten, Makten, sade Nej och brände upp min dröm. I alla fall den som var just där och då. Den drömmen blev en av alla de drömmar som finns på verklighetens drömkyrkogård. Den oändliga.
Men, som Lasse Lucidor skaldar: ”Skulle jag sörja då vore jag tokot…” med avslutning av Frödings ’Kärleksvisa’: ”Den drömmen, som aldrig besannats/ som dröm var den vacker att få/ för den, som ur Eden förbannats/ är Eden ett Eden ändå.”
Drömmen, visionen, ambitionen, som hamnar på drömmarnas kyrkogård, finns fortfarande i själen. Ty en dröm kan brännas upp, den kan kastas ut, den kan begravas. Makten kan hindra den och begrava den. Men den finns fortfarande kvar. Så länge människan finns kvar.
Ty drömmen är livet.
https://www.youtube.com/watch?v=Jo_-KoBiBG0
Öllsjö den 4:e maj 2018
RSS-flöde
