https://www.youtube.com/watch?v=e4M9WtxJp-I
Även om Caligula var brysk och en obehaglig person, hade han rätt i sin anklagelse. Eleven hade anteckningar i sin bok, vilket man inte fick ha. Därför var det fusk. Även om eleven hävdade att det inte var med avsikt, utan blott berodde på glömska. Likväl var det fusk.
Fusk finns i forskarvärlden i form av plagiat av andras texter och fabricerade data. I den nya upplagan av tidningen Universitetsvärlden ges tips hur man som rapportör av fusk skall förfara.
https://universitetslararen.se/2018/04/27/upptackte-uppenbart-fusk-nu-ger-hon-rad-till-andra/
Det är min absoluta erfarenhet att ta råd om du har funnit något som du anser eller har skäl anse vara forskningsfusk och du överväger att rapportera. Ty det är så upp och ner i världen att rapportören löper en stor risk att bli den drabbade.
Jag har rapporterat två kollegor. En för försnillning av läroanstaltens medel. Han drabbades inte alls, medan jag fick hans motanmälan mot mig. Hans motanmälan var, absurt nog, det enda som utreddes, och det med två utredningar. Givetvis fann de inget, men priset för min anmälan betalades av mig. Det var fruktansvärd tid.
Den andra anmälan gällde plagiat. Medan plagiatören gick och går tämligen skadefri från det konstaterade plagiatet, ligger anmälan mig fortfarande i fatet, har direkta verkningar på mig fortfarande, och jag betraktas som ondskefull av några personer, som absurt nog, har makt i den akademiska världen.
Att det är ondskefullt att rapportera fusk är för mig helt obegripligt och antyder en förvriden verklighetsuppfattning hos dessa personer. Fusk är fusk, om än i gyllene kläder. I detta fall innebar det att ett land som ligger på plats 54 i korruptionsindex uppfattade fusket som så allvarligt att man inte kunde bortse från fusket utan vidtog kraftfulla åtgärder, men en läroanstalt i ett land som Sverige, som har plats 6, lämnade det därhän.
Råden i artikeln till rapportören, kryddade med mina, säger:
Gör en värdering av varför du anmäler. Eftersom det finns en stor risk att du kommer att få betala ett högt pris, måste skälet till varför du anmäler vara mycket värdefullt för dig. Själv hade jag det motiv som av Kohlberg rankas som det högsta, Plikten. Oaktat konsekvenser, skall anmälan göras eftersom det är det rätta. Personliga hämndbegär eller önskan att ställa till skandal är låga motiv, som kommer att ytterligare belasta dig, varför du inte bör anmäla med de motiven som grund. Men på den andra sidan, som jag erfor, vänskapsrelationer kan göra att du tvekar, men får inte stå i vägen om du anser att anmälan är det rätta.
Gör inte anmälan själv. Ensam är sannerligen inte stark i den akademiska världen, där du riskerar att få kollegor och läroanstaltens ledning mot dig. Ju fler som deltar i anmälan, ju mer utspädd blir effekten mot dig.
Prata inte med fuskaren. Artikelns skäl är att du då röjer din anmälan, varför fuskaren kan försöka röja undan bevisen. Men det är också uppslitande för bägge parter med en anmälan, varför de emotionella reaktionerna kan vara ansträngande för bägge parter.
Var beredd på motanmälan. Även om motanmälan sannolikt görs av den rapporterade under mer eller mindre affekt, kommer läroanstalten av en sorts missriktad rättvisetanke, ta upp motanmälan, och som i mitt första fall, ägna mer möda åt motanmälan.
Var beredd på att institutionen, kollegor och ledning kommer att reagera mot dig. Det finns en önskan i varje organisation, och speciellt från ledningspersoner, att ha en lugn organisation. En plagiatanmälan röjer upp damm och skapar starka känslor och debatter, vilka konsumerar energi som borde vara riktat på organisationens målsättning. En anmälan kan också ses som illojalt agerande av kollegor och organisation, vilket är en absurd attityd för mig, men som är vanligare än du kan tro. Lojalitet i organisationer hävdas i fina tal ske gentemot värden, men i realiteten avses lojalitet mot personer.
Tro inte att rätt vinner. Världen är inte rättvis. Även om du har en norm som säger att det är rätt att avslöja och beivra fusk och plagiat, består världen av personer och personliga processer som rör känslor, makt och avund. Var därför beredd på att bli besviken över världens reaktion på din handling.
Egoist och karriärist, anmäl inte. Vet du att du tänker mest på dig själv och du är förbunden med dig själv att göra en stark karriär, då anmäler du inte. Risken att få kollegor mot dig är mycket stor. Risken är också stor att du får ledningens onda öga, när du anmäler och många år efter. All den tid det tar, arbetsmässigt och emotionellt, tar tid från din undervisning och forskning, och påverkar därför din produktivitet. I framtida utvärderingar värderas aldrig en anmälan, och om den värderas, görs det ytterst sannolikt negativt. Således, anmälan tar din tid, du faller i onåd och den kommer aldrig att vara en positiv del i en utvärdering av dig.
En anmälan gör man inte för att man vinner på det. Tvärtom. Man förlorar på den.
Man gör en anmälan för att det är rätt. Och när dammet lagt sig, ser du dina vänner, och du ser de orättfärdiga.
Lånta eller förljugna vingar skall inte bära någon i dess flykt. Det är en norm som inte tillämpas. Men det gör den inte mindre rätt.
Öllsjö den 2 maj 2018