Min enkla erfarenhet, från flera högskolor och universitet, och genom att träffa kollegor från andra lärosäten, ger vid handen att lärandet bland lärarpersonalen ökar med den nivå där de tenderar att undervisa.
Själv undervisar jag mestadels på kandidatnivå och magisternivå. Jag undervisar i ämnen som jag har forskarerfarenhet från. Därmed är lärandedelen i mitt arbete säkrad, ty jag skulle inte få en artikel publicerad om jag inte höll mig på den aktualitetsnivå som mina journaler håller sig på. Förvisso kan man då gå till journalerna, med baktanke att det finns journaler som trycker bara man någorlunda kan stava rätt. Så låt oss säga att lärandet underhålls acceptabelt om forskarna publicerar i rankade journaler.
Kanske någon Jante sticker in och säger att jag har tur som är privilegierad. Nej, jag har inte tur och jag är inte privilegierad. Jag är duktig. Jag har börjat undervisa där nästan alla har börjat, första kursen i bokföring. Jag har stått framme vid tavlan och ängsligt försökt hålla ordning på om jag nyss krediterade, så att jag nu skall debitera. Jag har därefter vandrat upp i nivåerna, allt efter att min forskning blev bättre och bättre och min lärargärning uppskattades av studierektor och studenter.
Jag har inte haft tur. Jag har skött mitt jobb.
Därmed har jag också visat att de grundläggande kurserna är inkörsport för doktorander. Det har sina fördelar, men det har också sina nackdelar. Jag undervisade i grundläggande bokföring, men började min forskning kring makt och sedan ägande. Jag kunde inte tillföra de grundläggande kurserna något forskningsperspektiv.
Någon kan nu invända att den nya kunskapen inom grundläggande bokföring är aningen begränsad, varför det viktigaste på grundläggande kurser är inte forskningsorienteringen, utan pedagogiken. Den som föreläser på grundläggande nivå kanske inte i första hand skall fördjupa sig i ämnet, utan i ämnets didaktik.
Nu kommer vi till min erfarenhet. Den säger att det finns många lärare på grundnivå som vare sig tillägnar sig eller utför forskning i ämnet eller i ämnets didaktik. Jag vill fräckt påstå att kunskapsnivån på grundläggande nivå hos lärarna kanske är godtagbar, både i ämnet och i dess didaktik, men förmågan till lärande har, som man numer brukar säga, en stor utvecklingspotential, dvs är bristfällig.
Nu kommer någon med invändningen att somliga lärarkategorier, t ex adjunkterna, har inte forskning i sin tjänst, och kan därför inte tillägna sig lärande genom forskning. Det är i o f s rimligt att adjunkterna inte forskar eftersom de per definition inte är utbildade till forskning. Det är lektorerna, dvs de med doktorsexamen, som har utbildning för att tillägna sig lärande genom forskning. Och de har också tid i sin tjänst för forskning.
Men adjunkterna har kompetensutveckling i sin tjänst, och inte sällan rymmer timavräkningen på kurserna tid för förkovran, dvs eget lärande. Men till skillnad från forskarna, som ständigt skall lämna in sina publiceringslistor, så att läroanstalten ser att de förkovrar sig genom forskning, så begärs sällan detta av adjunkterna.
Men det finns ett sätt att komma runt detta problem. Man kan, precis som med studenterna, lägga in examinationstillfällen, där lärarna får visa att de tillägnat sig, antingen ämnets utveckling eller ämnets didaktiska utveckling. Låt oss säga att var tredje år skall lärarna upp till prövning av sin kompetens, där externa examinatorer kommer och prövar lärarnas ämneskunskap och didaktiska kunskap.
Ett av de problem jag blivit utsatt för under mitt arbetsliv, att handledare på kandidatnivå och magisternivå inte klarar lärandemålen på uppsatskursen, dvs det som studenten skall klara av, skulle då försvinna eftersom det finns lärare som inte skulle klara examinationen, och därmed förlora rätten att undervisa på den nivån. Därmed skulle man säkerställa att studenterna får utbildning av lärare som i alla fall klarar det som studenterna skall klara.
Läroanstalter borde vara lärande organisationer, där lärarna kontinuerligt lär sig. Med det kravet skulle självfallet lärarna komma med krav att få tid i sin tjänst för att kontinuerligt lära sig. Läroanstalten skulle kunna möta med tid för lärande, men också med krav på att lärarna visar sin kontinuerliga inlärning, t ex genom externa examinatorers prövning.
Öllsjö den 9 maj 2018
Själv undervisar jag mestadels på kandidatnivå och magisternivå. Jag undervisar i ämnen som jag har forskarerfarenhet från. Därmed är lärandedelen i mitt arbete säkrad, ty jag skulle inte få en artikel publicerad om jag inte höll mig på den aktualitetsnivå som mina journaler håller sig på. Förvisso kan man då gå till journalerna, med baktanke att det finns journaler som trycker bara man någorlunda kan stava rätt. Så låt oss säga att lärandet underhålls acceptabelt om forskarna publicerar i rankade journaler.
Kanske någon Jante sticker in och säger att jag har tur som är privilegierad. Nej, jag har inte tur och jag är inte privilegierad. Jag är duktig. Jag har börjat undervisa där nästan alla har börjat, första kursen i bokföring. Jag har stått framme vid tavlan och ängsligt försökt hålla ordning på om jag nyss krediterade, så att jag nu skall debitera. Jag har därefter vandrat upp i nivåerna, allt efter att min forskning blev bättre och bättre och min lärargärning uppskattades av studierektor och studenter.
Jag har inte haft tur. Jag har skött mitt jobb.
Därmed har jag också visat att de grundläggande kurserna är inkörsport för doktorander. Det har sina fördelar, men det har också sina nackdelar. Jag undervisade i grundläggande bokföring, men började min forskning kring makt och sedan ägande. Jag kunde inte tillföra de grundläggande kurserna något forskningsperspektiv.
Någon kan nu invända att den nya kunskapen inom grundläggande bokföring är aningen begränsad, varför det viktigaste på grundläggande kurser är inte forskningsorienteringen, utan pedagogiken. Den som föreläser på grundläggande nivå kanske inte i första hand skall fördjupa sig i ämnet, utan i ämnets didaktik.
Nu kommer vi till min erfarenhet. Den säger att det finns många lärare på grundnivå som vare sig tillägnar sig eller utför forskning i ämnet eller i ämnets didaktik. Jag vill fräckt påstå att kunskapsnivån på grundläggande nivå hos lärarna kanske är godtagbar, både i ämnet och i dess didaktik, men förmågan till lärande har, som man numer brukar säga, en stor utvecklingspotential, dvs är bristfällig.
Nu kommer någon med invändningen att somliga lärarkategorier, t ex adjunkterna, har inte forskning i sin tjänst, och kan därför inte tillägna sig lärande genom forskning. Det är i o f s rimligt att adjunkterna inte forskar eftersom de per definition inte är utbildade till forskning. Det är lektorerna, dvs de med doktorsexamen, som har utbildning för att tillägna sig lärande genom forskning. Och de har också tid i sin tjänst för forskning.
Men adjunkterna har kompetensutveckling i sin tjänst, och inte sällan rymmer timavräkningen på kurserna tid för förkovran, dvs eget lärande. Men till skillnad från forskarna, som ständigt skall lämna in sina publiceringslistor, så att läroanstalten ser att de förkovrar sig genom forskning, så begärs sällan detta av adjunkterna.
Men det finns ett sätt att komma runt detta problem. Man kan, precis som med studenterna, lägga in examinationstillfällen, där lärarna får visa att de tillägnat sig, antingen ämnets utveckling eller ämnets didaktiska utveckling. Låt oss säga att var tredje år skall lärarna upp till prövning av sin kompetens, där externa examinatorer kommer och prövar lärarnas ämneskunskap och didaktiska kunskap.
Ett av de problem jag blivit utsatt för under mitt arbetsliv, att handledare på kandidatnivå och magisternivå inte klarar lärandemålen på uppsatskursen, dvs det som studenten skall klara av, skulle då försvinna eftersom det finns lärare som inte skulle klara examinationen, och därmed förlora rätten att undervisa på den nivån. Därmed skulle man säkerställa att studenterna får utbildning av lärare som i alla fall klarar det som studenterna skall klara.
Läroanstalter borde vara lärande organisationer, där lärarna kontinuerligt lär sig. Med det kravet skulle självfallet lärarna komma med krav att få tid i sin tjänst för att kontinuerligt lära sig. Läroanstalten skulle kunna möta med tid för lärande, men också med krav på att lärarna visar sin kontinuerliga inlärning, t ex genom externa examinatorers prövning.
Öllsjö den 9 maj 2018
RSS-flöde
