​Archer sitter utanför Olenska’s fönster. https://www.youtube.com/watch?v=ZIqJvyLPuVc
Det är slutscenen i filmen som bygger på Whartons bok ’Age of Innocence’.

Olenska var hans livs kärlek. En kvinna han inte fick leva med, p g a att samhället och han själv förvägrade honom möjligheten. Han har nu möjlighet att återse henne. Där han sitter, fantiserar han om vad som hade kunnat vara, att Olenska vänder sig om och med ett leende ser på honom. Men han går inte upp till henne. Han låter det stanna vid en underbar fantasi, om det som hade kunnat vara, men som inte blev. Han reser sig upp och går därifrån, och bevarar fantasin om den stora kärleken i sitt hjärta.

Den demokratiska socialismen nådde en lång väg i Sverige. När 60-talet började var Sverige på väg. Miljonprogrammet planerades. Den sociala snedrekryteringen till akademisk utbildning, gick ner. Semester och sjukvård gavs till alla. Sverige var på väg!

Men med början på 80-talet angreps vägen. Inifrån det socialdemokratiska partiet kom angreppen från Feldt, Sahlin och slutligen av Wahlström och Morgan Johansson. Utifrån kom högerangreppet och marknadsfieringsangreppet, där t o m skolan inte bara blev en marknad utan t o m en plats för vinsthungriga kapitalister. Utan omsorg om dem som socialdemokratin hade fångat genom Folkhemstalet 1928. Utan den solidaritet som präglade talet:” I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Välståndets fördelning har blivit än mer ojämlikt sedan 80-talet. Bostadssegregationen har ökat. Idag får man finna sig i att möta fascistiska symboler hos personalen när man handlar på ett apotek. Det är mycket svårt att vara demokratisk socialist och se hur samhället backar tillbaka. Trots att vi idag har ett välstånd som i summa är ofantligt större än vi hade i början på 60-talet. Trots att vi idag lever längre än de gjorde i början på 60-talet. Men, idag finns stora skillnader i förväntad livslängd. Beroende på var i det förfallna Folkhemmet du befinner dig.

Men, exakt samtidigt som jag skriver detta, borde det finnas, inte en utan många personer, som uppfattar dagens samhälle, som jag uppfattade 60-talet. De som säger: ’Idag är vi på väg. Visst, det finns utmaningar [det som tidigare kallades problem], men vi är på väg.’

Medan jag sitter på bänken, likt Archer, och förstår att drömmen var en dröm. Den levdes förvisso till vissa delar. Archer träffade sin kärleks Olenska ibland. Men deras kärlek fullkomnades aldrig. Den fanns där som dröm. Och förblev en dröm. Samhället dömde dem och deras dröm, till att stanna vid en dröm.

Idag är det för sent för min dröm. Andra, mer betydande, drömmer andra drömmar. Och lever ut dem. Tiden för min dröm är utgången.

Men, som Fröding skaldade: ”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”

​Den 8 februari 2021
Sven-Olof Collin 

​Nu har jag berättat om den absurda process jag utsattes för när jag lade fram mina förslag på opponent, ordförandeskap och betygskommittee till min doktorands disputation. Här har främst NN, ansvarig för forskarutbildningen vid Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet, stått i fokus. Jag har gjort detta modigt, ty jag inser att jag får betala för mitt tal. Kanske du anser att det varit omänskligt då NN så tydligt blivit utvärderad?

Nu är det dags att visa samma mod, och kanske omänsklighet, mot mig själv. Nu är det dags att besvara den återkommande frågan: Varför teg jag?

Jag har alltid talat. Kanske, som mina belackare generöst påstår, beroende på att jag saknar förmåga att förstå vad jag säger och saknar förmåga att beakta sammanhanget vari det sägs. Själv har jag förklarat mitt tal med att jag är engagerad, och väljer det instrument som ligger mig närmst, det talade och det skrivna ordet, där det senare är det främsta. Jag har trott mig vara i stånd att påverka världen, främst genom att påverka hur andra tänker om världen, främst genom det skrivna ordet. Jag har haft visioner, föreställningar om hur saker skall vara, jag har haft utopier. Några gånger har jag försökt realisera dem genom praktiskt deltagande i organisationer.

Efter att kommit till insikt i både profession och Kants morallära, har jag rättfärdigat, men också förstått mitt agerande med att jag måste göra det. Det är min plikt att tala. Mest starkt upplevde jag det när jag satt med min kritiska debattartikel om Högskolan Kristianstads strategi att integrera Hållbarhet i ekonomprogrammen. Jag hävdade att det stred mot akademisk frihet och att det utgjorde en ideologisering av utbildningen. Jag förstod att det fanns en hög sannolikhet att jag skulle åka ut ur högskolan om jag tryckte ’sänd’ på tangentbordet, och jag därmed sände iväg debattartikeln till lokaltidningen. Jag minns hur jag bråkade med mig själv. Skall jag se till min anställning, till min vision att bygga en stark ekonomiutbildning i Kristianstad, vilket bägge är konsekvensfaktorer, eller skulle jag se till plikten, att göra det rätta, utan att se på konsekvenserna. Jag tryckte ’Sänd’, och förlorade min anställning och min möjlighet att realisera min vision. Men jag gjorde min plikt.

I den process jag nu varit igenom, som du fått 6 blogginlägg att ta del av, teg jag. Inte en enda gång gjorde jag min plikt, att tala. Inte en enda gång tryckte jag ’Sänd’. Däremot skrev jag. De 6 inlägg du sett här, gjordes till största delen under tiden processen ägde rum. Jag hade kunnat trycka ’Sänd’. Jag var nära flera gånger. Speciellt när jag förlorade förslagsrätten. Den groteska maktdemonstrationen var för mycket. Jag fann det orimligt att vara utsatt för sådant översitteri. Men jag teg. Jag tryckte inte på ’Sänd’.

Genom mitt tigande kom jag till insikt i begränsningar i pliktens moral.

Jag har visioner om akademisk frihet och om hur akademisk verksamhet skall bedrivas. De för jag ut, jag försöker leva efter dem och jag försöker genomföra dem, när jag får tillfälle. Som plikten anbefaller, skall jag inte se på konsekvenserna, utan göra det rätta. Men mitt undvikande av konsekvens har främst varit individuell konsekvens, hur talet har drabbat mig. Hot om avsked och min förlust av mina visioner, har inte varit skäl för att åsidosätta det rätta. Däremot, som jag berättade nyligen i ett blogginlägg, teg jag en gång då mitt tal skulle ha inneburit möjlig skada för den som var offer och svagast. Där beaktade jag konsekvensen, och jag tiger fortfarande idag om det.

Samma sak tror jag förklarar mitt tigande i denna process. Här finns en doktorand, som är tämligen oskyddad, och vars livs investering, hela forskarutbildningen, kan stå på spel. Jag kan, genom att obstruera, genom att debattera, genom att påtala orimligheterna, genom att kräva korrekt agerande, riskera doktorandens möjligheter att genomgå disputationen. Hennes möjligheter skulle kunna påverkas av mitt agerande. Konsekvenser, som jag utifrån plikten skulle ge satan, skulle kunna komma på henne.

Solveig Wikström, forna professor i marknadsföring vid Lunds universitet, lärde mig en viktig sak. Eller snarare, jag tror att jag insåg det själv, men genom hennes agerande fick jag en modell för agerande. Handledaren står bakom sin doktorand. I stort som i smått, i förlig vind, men än mer, i motvind. Även om det kostar handledaren, står handledaren bakom sin doktorand. Handledaren gör sig till ett medel för doktoranden. Doktoranden skall kunna lita på sin handledare. Alltid.

Jag tror mig ha en hierarki av plikter. Den plikt jag håller som högst, att tala, kan, ja, den måste underordnas plikten jag har gentemot min doktorand. De möjliga konsekvenserna för min doktorand avgjorde hur jag utförde min plikt att tala. De möjliga konsekvenserna gjorde att jag åsidosatte min plikt att tala.

Smärtsamt är det därför att inse att jag kan vara en del i ett repressivt system, där plikten att tala om repressionen, och på så sätt motverka repressionen, kan åsidosättas av mig, om någon jag skall skydda, kan drabbas av min pliktuppfyllelse.

Du som läser detta kan därför aldrig lita på att jag bekämpar det orätta, genom min plikt att tala. Ty jag kan tiga, och därmed bli en del av repressionen, om jag bedömer att någon, som jag har en plikt gentemot, kan lida skada av mitt tal.

Kant måtte ruska på sitt huvud och se med visst förakt på mitt pliktmässiga förfall. Medan jag får fortsätta att fundera över moralfilosofin. Finns det en hierarki av plikter? Och om det finns, vilket kriterium gäller för att rangordna plikterna?

Jag hör orden, långväga ifrån, där Paulus säger: ”…Jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag” (Romarbrevet 7:15).

Vad är då slutsatsen som kan dras från dessa ordrika inlägg om processen?

Slutsatsen är: Du kan inte lita på NN, ej heller på Sven-Olof Yrjö Collin.

​Den 7 februari 2021
Sven-Olof Collin 

Jag har nu beskrivit en mycket obehaglig, ja, absurd process, med mig och NN i huvudrollerna. En huvudroll där jag, om och om igen, svalt absurditeterna från NN, utan att ge upp ett liten knyst. Långt från mitt normala sätt att agera. Jag har frågat mig, varför jag teg. I nästa inlägg skaldar jag min spekulation över mitt tigande.

Dagens inlägg reserverar jag till mina huvudlösa och kanske grundlösa spekulationer över NN:s agerande. Varför detta befängda agerande från NN?

För det första, han borde insett att han spelade ett högt spel. Att jag när som helst kunde börja att tala. Så som jag gör nu. Men under processen. Ty han vet att jag talar. Ja, han har kanske t o m utnyttjat min benägenhet att tala. Det fanns en tid då han generöst delade med sig av information avseende andras agerande på Linnéuniversitetet. Det gällde information om fall av kollegors plagiat. Han gav mig information om andras plagiat. När jag får veta om plagiat och genom egen granskning kan se att det finns skäl att rapportera. Ja, då har jag, som akademiker, inget val. Det är min plikt att rapportera. Det är alla akademikers plikt att rapportera om plagiat.

NN tycktes inte känna den plikten lika intensivt eftersom han kunde dela med sig av information, som borde inneburit att han själv hade rapporterat. Men han rapporterade inte. Jag har dock en viss förståelse, även om jag inte accepterar, att folk inte rapporterar. De flesta erfarenheter jag har av mina och andras rapportering är att systemet och många människor i systemet inte uppskattar rapporteringen. Det läggs en tyngre börda på den som upprätthåller kvaliteten i systemet, rapportören, än på den som förstör systemet, plagiatören, som absurt nog kan framställas som offer.    

Kanske NN använde mig som ett instrument att få plagiatörerna rapporterade. Han kanske insåg att jag ansåg mig vara tvingad att rapportera. Plagiatörerna blev rapporterade av mig och NN slapp stå i skottgluggen, så som en rapportör får göra. Men om det är korrekt, då visste han i den process som jag berättar om nu, att jag med hög sannolikhet skulle ta till orda. Så som jag gör nu. Men inte gjorde då.

Han måtte då, när han agerade, inte ha sett att hans agerande kunde ses som så absurt som jag återgett det här. Han måtte ha varit förblindad av sin egen förträfflighet i processen. Ty han borde ha insett, det han insåg när han gav mig plagiatinformationen, att jag talar. Slutsatsen är att han inte kan ha reflekterat mycket över sitt agerande, att tänka på vad andra kan se i hans agerande. Att en Collin kunde ha anledning att tala.

En möjlig förklaring till hans agerande är att han har en irritation över mitt agerande, att det var för självständigt gentemot Linnéuniversitetet, den institution som gett honom professors titel. Jag blev ju avskedad från Högskolan Kristianstad, enligt vad jag tror, mestadels p g a att jag talade offentligt om det jag såg och tyckte, och att jag offentligt gjorde motstånd mot chefernas försök att integrera hållbarhet i ekonomprogrammen.

I det sammanhanget skapade jag Free University of Scania (FUS), som ett sätt att visa att Universitet kan tas på allvar, och som ett öppet flin mot all den ideologisering som högskolor och universitet ägnar sig åt idag. Mottot för FUS är Sapere aude, dicere aude. Det första är Upplysningens motto, Våga tänka själv. Det andra är mitt tillägg, det som avskedade mig från en högskola, Våga tala. Det som jag gör nu. Men inte gjorde under processen.

FUS har varit en nagel i ögat på en del personer, och är det i UKÄ:s öga, som hedrar min lilla skapelse med ett speciellt omnämnande på sin webbplats. Det har också irriterat Linnéuniversitetet, då de mycket ogärna vill ha personer i verksamheten som företräder ett universitet som blott är en protest mot…ja, en del av den verksamhet Linnéuniversitetet själv bedriver. Jag har inte drivit saken så starkt, vilket bl a inneburit att jag undertecknade ansökan om betygsnämnd och opponent med den titel jag har från det universitet där jag är affilierad i Ukraina. Jag undertecknade således med Professors titel och relaterade till följande faktum: Affiliate Professor of Kharkiv University of Humanities “People’s Ukrainian Academy”, at the Chair of Economics and Law.

Det kan sticka oerhört i ögonen på en person, likt NN, som ibland, när det passar honom, förefaller vilja använda formella regler in absurdum. En titel är en titel, är en titel. För en som har en titel kan titeln vara viktig. Då får man minsann inte gå och skaffa sig den titeln genom ett eget påfund, ett eget universitet. Kanske i detta uppvisande av oberoende, finns en grund för NN:s agerande.

Men det finns mer oberoende NN kan ha irriterat sig över. När doktoranden började, skulle biträdande handledare tillsättas. Det fanns de som ansåg att den positionen skulle ges till någon på universitetet som skulle kunna använda positionen som meritering. Det fann jag självfallet orimligt. Istället lyckades jag få en annan person accepterad. En person som jag visste skulle vara delaktig i att befrämja doktoranden och hennes projekt. Och som inte skulle ta handledarskapet som ytterligare en linje på sitt CV. För mig är doktoranden målet, och de andra är medel. Doktoranden får aldrig vara ett medel. Detsamma blev det så småningom, med en roll som nog är speciell för Linnéuniversitetet, som kallas examinator, vars ansvar är att granska doktorandens kurser samt godkänna avhandlingen för disputation. Där lyckades jag få en person som är mycket kompetent inom doktorandens område. Men som inte har den helighet som ett anställningskontrakt på Linnéuniversitetet innebär. Som gör att man kan vara ordförande vid en disputation.

Detta oberoende måtte sticka i ögonen. Att så vända folket på Linnéuniversitetet ryggen och hävda andra personer som doktorandens främsta hjälp.

Nu kan man förvisso se det som att Don Collin ser om sina telningar. Ty assisterande handledare var min forna doktorand och så även examinatorn. Men för mig innebar det att jag hade mycket kunskap om deras förmågor, jag visste vad de kunde, och jag visste hur de agerade. Det innebar att jag kände mig säker på att doktoranden fick mycket bra villkor.

Men, det kan sticka i ögonen att Don Collin lyckas bygga upp sin maffia runt en doktorand, som därmed också kommer in i den maffian.

Kanske NN tänkte:
’minsann om jag ställer upp på hans maffiabygge. Tidigare misstag som gjorts på det svaga Linnéuniversitetet, som gav två av hans maffiamedlemmar assisterande handledarskap och examinator, skall inte upprepas. Collins oberoende, där han sköter sin maffia, där han blir Don Collin, skall minsann jag, NN, inte deltaga i. Nej, tvärtom, jag skall förstöra hans försök till maffia genom att underkänna hans förslag. Alla hans förslag, ty de är blott uttryck för hans maffiabyggande. Och minst av allt skall Collin få framstå som Don Collin, genom att vara ordförande vid disputationen. Ja, han skall inte ens få lov att föreslå betygsnämnd. Jag tar allt från honom. Don Collin skall avlövas och reduceras till en obetydlighet som man knappt stavar med stor bokstav, han kan möjligen få vara collin. Han skall veta sin plats. Han skall bevisas vara beroende. Beroende av NN:s välvilja’

Men det kan finnas ytterligare motivbild att lägga till. Som kan förklara denna märkliga upptagenhet kring titlar, även om den är motsägelsefull, då titel oftast spelar störst roll, men ibland relateras till den som utdelat titeln.

En möjlig förståelse kan komma från NN:s eget liv och hans egen titel.

Vi vet alla att en titel är relaterad till den som delar ut titeln. Något annat är, som Lidbom skulle ha sagt, trams (https://www.youtube.com/watch?v=a30ysyyuGLE ). För att förstå en individs kompetens måste man se på CV:t. Titeln plus universitetet som gav titeln, och dess renommé, kan vara ett närmevärde på individens kompetens. Men blott titel säger sällan så mycket.

Låt oss se på NN. Han blev professor vid Linnéuniversitetet 2020. Han hade, vid tiden för min ansökan i oktober 2020, 134 citeringar enligt Publish and Perish. Personen som han inte fann värdig att vara opponent i mitt första förslag hade vid samma tillfälle 251 citeringar. Personen som han förkastade, med hennes senior lecturship, hade 1148 citeringar. Vi vet alla att citeringar inte är en fullständig beskrivning av en person. Men det är en, av flera, indikatorer på hur integrerad individen och dennes förmåga till kunskapsproduktion är i vetenskapssamhället. NN:s kunskap är således inte spridd, och kan genom antalet citeringar knappast anses som accepterad i forskarsamhället. Dock kan man invända att det beror på hans sätt att sprida sin kunskap. Han har företrädesvis böcker och bokkapitel, och de är oftast på svenska. Men, mot det kan man anföra att forskarsamhället, i alla fall det akademiska, är internationellt. Vårt språk är inte svenska utan engelska. Vår form för kunskapsspridning är företrädesvis artikeln. Samtidigt gäller att konkurrensen är betydligt svagare när man skriver på svenska och i bokform, speciellt gällande bokkapitel. Att det inte blir fler citeringar kan då helt enkelt bero på att hans produktion inte är så kvalitativt god att den är värd att citeras. Man blir onekligen betydligt starkare i sin förmåga, när man möter hård konkurrens och oerhört kunniga reviewers i internationella tidskrifter.

Hur kan man då bli professor, med så svag prestation, i form av i huvudsak svenska enklare publikationer, som sedan återspeglas i en grad av citering som är så låg att en del av mina forna studenter har fler? Ja, det kan man fråga sig. Vid samma tillfälle då NN blev utsedd, blev en annan person utsedd (vilket jag kommenterat tidigare: https://doncollin.weebly.com/blogg/akademisk-dekadens-i-reaktionart-agerande-pa-linneuniversitetets-ekonomihogskola ). Han fick utstå smäleken att en ledamot i rekryteringskommitteen reserverade sig från beslutet. Hans argument var, om man läser lite mellan raderna, att den nyutsedde professorn inte skulle bli kompetensförklarad som docent vid en närliggande högskola. Vad jag kan förstå, skulle detsamma gälla för NN. Ja, för att strö ytterligare salt i såret, jag tror att den högskolan inte skulle beakta hans ansökan till docent, eftersom hans publiceringsprestation inte uppfyller kraven för att beaktas för docentbefordran.   

Således, NN skulle bli accepterad i en betygskommittee, om hans första princip skulle användas, att en titel är en titel är en titel. Men den andra gången, då han menade att senior lecture just vid det universitetet, inte innebar docent, skulle han inte bli accepterad i betygskommitteen, eftersom Linnéuniversitetet, enligt en källa, ger ut professors titel till dem som inte är professorskompetenta.

Nu kan du tycka att jag blott gäldar NN:s förödmjukelse av mig med en förödmjukelse mot NN. Men jag försöker förstå varför han var så fixerad vid titel. Kanske det kan förklaras med att han äntligen fått sin titel. Men att han rimligen inser att den är på lösan grund. Därför måste en titel vara en titel, vara en titel. Mer motsägelsefullt blir det när han gör det som jag precis gjort, anför att titel är en funktion av universitetet, där man kan vara professor vid ett universitet, medan man 10 mil bort inte ens skulle övervägas som docent. Där förlorade han sin princip. Och borde ha befunnit sig i en obehaglig självspegling, ty om det universitetet kunde ha svaga utnämningar, då kunde detsamma gälla hans eget universitet. Något som reservationen mot den andre professorn visade på. Vilket därför skulle kunna avse även honom. Som om han inte var professor.

Det kan finnas ytterligare en delförklaring, att NN är enfaldigt regelföljande. Det är inte plikt, ty plikt kommer av en självständig reflektion. Regelföljande är Eichmanns agerande, att man gör det som står i regelboken. Man följer blint order. Man är lydig.

Men, den som följer regler accepterar senior lecturer och accepterar inte den betygskommittee jag berättade om tidigare. Således, NN är sannerligen inte en regelföljare. Han tycks vara högst oberoende gentemot regler. För honom tycks regler vara instrument för honom att leva ut sin makt. Passar de honom, då hänvisas till dem. Passar de inte, då finns de inte. NN:s förhållande till regler och traditioner är mycket flexibelt. Den princip som tycks gälla, är principen om hans makt.

I det påminner han om en chihuahua. Små, kära hundar, som är ganska beskedliga. När de står på marken. Men de stiger i aggression ju högre man lyfter dem.

Mitt avslutande omdöme om NN blir de visa ord den gamla Grevinnan av Downton Abbey ger om en sjukhuschef: “It always happens when you give these little people power, it goes to their heads as strong drink.” (https://www.youtube.com/watch?v=8Lyryl-hHtk)

Men varför i herrans namn kritiserade jag inte NN när det begav sig? Varför lät jag inte NN få ta del av dessa, mina funderingar över hans agerande och hans motiv, tidigare, när det skedde?

Varför teg jag?

​Den 6 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag har beskrivit en process som idealt görs för att möjliggöra en god examination av en doktorand och hennes avhandling. Jag tycker mig ha visat på en rad missgrepp, principlösheter och motsägelser i processen, främst skapad av NN, den som är ansvarig för forskarutbildningen.

Jag var själv ansvarig för forskarutbildningen vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet i mitten och slutet på 90-talet. Jag införde drill och disciplin. Doktoranderna fick veta att det fanns blott en mening med deras liv, att disputera. Jag införde årliga rapporter och utvecklingssamtal med doktoranderna. Varje läsår började med att jag presenterade programmet för året, och bjöd på diskussion, vin, grönsaker och salami. Jag var understöd vid framtagande av betygskommittee och opponent. Och jag hoppas vid Oden och andra gudar att jag aldrig gjorde som NN har gjort mot mig. Jag hoppas att jag var konsistent och utan slumpmässigt agerande, baserat på maktens berusning.

Det blev, eller det kanske redan var tradition när jag började (jag minns inte), att jag som ansvarig för utbildningen deltog på festligheterna efter disputationen. Där förväntades det, och jag uppfyllde förväntningarna, att jag som ansvarig för forskarutbildningen skulle hålla tal. Det var ju trots allt så, att en godkänd disputation förvisso innebar att min verksamhet hade gjort sitt, men det innebar också att handledarna, och, inte minst, doktoranden hade gett mig och min verksamhet ett bidrag, en godkänd disputation. Ett tal som tack till doktoranden och till handledarna var inte bara rimligt, utan också ett seriöst sätt att visa tacksamhet och uppskattning för prestationen.

Vilka traditioner som har funnits på Linnéuniversitetet, vet jag inte. Däremot minns jag någorlunda väl jag vad som skedde i min förra doktorands process. Vid den rituella spikningen deltog Dekanen med sin närvaro och sitt tal. Vid disputationen deltog Prefekten med tal och present. Däremot har jag inget minne av att den som då var ansvarig för forskarutbildningen deltog. Däremot tror jag mig minnas att den inte talade och tackade för bidraget. Tacksamhet från forskarutbildningen gentemot handledarna, och doktoranden tycks inte vara en tradition på Linnéuniversitetet.      

I det fall som jag skrivit om i mina inlägg här tycks NN framgångsrikt fortsätta traditionen av tystnad. Den 18 december var det dags för den starkt rituella Spikningen av min doktorands avhandling. Näst disputation, borde det vara bland de mest förnämsta tillställningarna en akademisk institution har.

Spikningen skedde främst virtuellt, p g a Corona. Sekreteraren, som så förnämligt skötte både spikningen och disputationen, och allt göromål däremellan, deltog på biblioteket. Några från forskargruppen deltog på biblioteket. Ingen dekan, prefekt eller NN, ansvarig för utbildningen, fanns på plats. Om de deltog virtuellt, vet jag inte, ty jag såg inte skärmen. Men ingen av dessa deltog genom att ge sig tillkänna genom tal.

Således, ingen av de som företräder verksamheten, deltog ljudligt i spikningen. Så som hade skett vid min förra doktorands spikning.

Detsamma skedde vid disputationen. När vi kom tillbaka från betygsnämndens möte och förkunnade att hon var godkänd, fanns ingen potentat på plats. Det kan förvisso förklaras genom restriktioner, att vi inte fick vara för många. Men potentater kunde vara med virtuellt. Återigen vet jag inte om de var det, då jag inte hade tillgång till skärmen. Däremot vet jag med 100% säkerhet att de inte deltog genom att ge upp sin stämma. Ingen, inte dekan, inte prefekt, och, den som allra mest har skyldighet att ge upp sin stämma, den som är ansvarig för den utbildning som nu triumferade, gav upp sin stämma. Inget tacktal. Ingen uppskattande uppmärksamhet från NN över den metamorfos som just skett, övergången från doktorand till doktor.

Du, ansvarig för forskarutbildningen. Du, NN! Ascolta! Hör upp! Jag tror förvisso att du följer tidigare ansvarigas agerande. Men det gör det inte rätt. Du gör fel!

Lyssna nu, NN! Ascolta! Du har inte många doktorander att ta hand om. Du har en eller två kurser per år att hantera. Din arbetsbelastning kan knappast närma sig utbrändhet. Att du inte kunde ta dig till biblioteket, på plats, eller säga några uppskattande ord virtuellt, är en oerhörd markering av din pyramidala oförmåga att förstå ditt ansvar, och utgör ett bevis på din monumentala oförmåga att förstå vad ledning i en akademi är och innebär.

Du, ansvarig för forskarutbildningen, behandlar ditt ansvar som en simpel chefsposition, där du skall utöva makt, men inte leda, inte skapa förutsättningar för en produktiv verksamhet, utan blott skapa lydnad. Verksamheten, så som jag beskrivit den här, behandlar du som material för din maktlystnad.

Men kära läsare, notera att detta säger jag nu. Jag sade det inte då, efter spikningen. Jag sade det inte vid disputationen, när jag förstod att NN skulle tiga även denna gång. Jag säger det nu, någon vecka efter disputationen. När jag är säker på att saken är klar och att NN inte kan nå min forna doktorand, numera doktor, med maktens repressalier. 

Då teg jag. Varför teg jag?

​Den 5 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag har nu berättat om hur regler vrids och vänds, används, bortses från och hur felaktigheter skrivs i förslag och kallelser. Och att jag tiger och tiger och tiger.

Efter dessa intermezzon, som jag återgett i tidigare inlägg, sker en sak som ytterligare visar på hur NN, den ansvarige för forskarutbildningen vid Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitet, tycks ha en mycket dynamisk och pragmatisk, för att inte säga maktfullkomliga relation till normer, traditioner och, inte minst, till regler.

I slutet av oktober 2020 meddelades följande, angående en förestående disputation:
” Betygsnämnd: Professor AA, Lunds Tekniska Högskola, Professor BB, Syddansk Universitet, Danmark, Docent CC, Fakulteten för teknik, Linnéuniversitetet. Gruppsuppleant: Docent KK, Jönköping University”

Kanske ingen annan än jag skrattade åt meddelandet. Men jag skrattade hämningslöst. Samtidigt knöt jag också min näve i ilska. Men, som tidigare i denna hemska process, teg jag.  

Om du minns från mitt första blogginlägg i denna sorgsna historia, hade jag tvingats korrigera mitt förslag då jag hade en reserv, det som i texten ovan kallas gruppsuppleant, från Linnéuniversitetet, samtidigt som mitt förslag innehöll en ordinarie ledamot från Linnéuniversitetet. Det stred mot en regel som säger att det inte skall finnas två ledamöter i betygskommittén som kommer från Linnéuniversitetet.

I mitt förslag fanns den risken då jag föreslog, som ordinarie ledamot, den som här förekommer som reserv, Herr KK, som är anställd vid Linnéuniversitetet, och arbetar där 20%, men samtidigt är tjänstledig för att prova en tjänst vid Jönköpings Högskola. Om en annan av de två ledamöterna skulle vara sjuk, då skulle han sitta i en betygsnämnd med den som jag föreslog som reserv, en annan som är anställd vid Linnéuniversitetet. Jag höll med om att det var fel, så jag tog bort mitt förslag på reserv och satte istället in en person som saknade anställningskontrakt med Linnéuniversitetet, en professor från Nice.

Det var därför med bullrande skratt jag såg en betygsnämnd där exakt det kan uppkomma som stoppade mitt förslag. Om någon av Norrman eller Stentoft blir sjuka, kommer betygsnämnden att ha ledamöter som är anställda vid Linnéuniversitetet, ordinarie ledamot CC och ersättare KK.

Det går tydligen an att bryta mot regeln. När det passar NN. Annars inte.

Men det går an om man transformerar ersättaren KK, anställd, dock med viss tjänstledighet, till representant för Jönköping University. Det krävs att man aktivt blundar för KKs anställningsförhållande, så att principen inte bryts. I den betygsnämnden är KK inte representant för Linnéuniversitet, utan för Jönköping University.

Någon månad senare dyker sedan den där kameleonten KK upp, men nu som representant för Linnéuniversitetet. Jag själv finner det rimligt att betrakta KK som representant för Linnéuniversitetet. Han är fortfarande anställd där. Han har arbetat många år där. Han arbetar fortfarande 20% där. Men denna gång, i mitt förslag, hindrar han en annan från Linnéuniversitetet, eftersom han i mitt förslag räknas som representant för Linnéuniversitetet.

Det tycks som om den där KK är en kameleont. En som kan anta den skepnad som krävs. Av NN.

​Men nej, KK är inte en kameleont. Det är istället den ansvarige NN som gör honom till en kameleont, som tycks ha en ledande och helt överskuggande princip: Principen om principlöshet.

Inför detta uppenbara hycklande. Inför denna falskhet, där en och samma person, antar två positioner, som inte är förenliga. Där NN tycks hävda en princip ena dagen och en annan, motstridig den förra, nästa dag. Inför detta borde jag ha talat. Men jag teg. 

Varför teg jag?  

​Den 4 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Som jag tidigare skrivit i inlägg I och II, bestämde NN att jag inte fick vara ordförande på min doktorands disputation. Han bestämde sedan att jag inte fick föreslå betygsnämnd.

Där vi befinner oss tidsmässigt i processen att ta fram ett förslag, hade mitt förslag på opponent accepterats. Likaledes hade mitt förslag på ordförande passerat nålsögat. Med viss protest hade t o m mitt förslag på reserv till betygsledamot godtagits. Två av ledamöterna var accepterade. Blott en ledamot återstod. En Senior lecturer från England dög inte, ty just vid det universitetet var inte kraven lika de som krävs för docent i Sverige, enligt hemlig källa som NN hänvisade till. Trots att hon var betydligt mer meriterad forskare än professorn från Linnéuniversitetet, som var ansvarig för forskarutbildningen, denne NN.   

NN hade tagit ifrån mig ansvaret att föreslå ledamöter. Han diskuterade inte med mig. Han blott bestämde att ta in en ledamot som är professor i ämnet. Ja, inte bara det, utan faktiskt en auktoritet i ämnet, med visst fog hävdar jag att han är auktoritet på världsnivå. Men det spelar ju ingen roll för NN. Det som spelar roll är hans titel. Som ju är professor.

Dock är det så att just denna person var den person som jag hade anlitat som huvudopponent på doktorandens slutseminarium. Nu kan du med rätta fråga hur jag s a s kunde förbruka en världsauktoritet på slutseminariet och sedan föreslå en mindre erkänd forskare som opponent på disputationen. Jag som flera gånger har sett till att mina doktorander möter stora auktoriteter vid sina disputationer. Jag har gjort det för att disputationer skall vara en märkvärdighet. Men också för att visa styrkan i mina doktoranders avhandlingar och i deras kompetens. Men denna gång hade jag en annan tanke. Auktoriteten kommer på slutseminariet, och sedan, på disputationen, kommer en opponent som är en kommande stjärna i området. Hon som jag föreslog, men som inte föll NN och DD på läppen, har imponerat på mig, både hennes artiklar och hennes förmåga, som jag sett på konferenser och genom diskussioner med henne. Den förmågan ville jag ha på disputationen. Men jag hade en gardering. Min tanke var att om världsauktoriteten tackade nej till att vara slutseminarieopponnent, vilket kunde förväntas av många personer på den nivå, då prestigen är lägre att vara opponent på slutseminariet relativt disputationen, då kunde jag be honom att vara opponent på disputationen. Men han är en märkvärdig person, som inte tycks se till prestige. När han svarade Ja på min fråga om slutseminarieopponent, blev jag oerhört glad. Min tanke hade lyckats. Världsauktoriteten på slutseminariet och den kommande stjärnan på disputationen. Perfekt! Planen skulle gå i lås.

Jag tänkte absolut inte be honom komma tillbaka i betygsnämnden. För det första sliter man inte på sina vänner på det sättet. Han hade redan gjort en oerhört stor tjänst genom sitt opponentskap. Att be honom om ytterligare en tjänst, vore förmätet.

Men, än mer var jag förhindrad att göra det som NN inte kände sig det minsta förhindrad att göra. Enligt min tradition kring betygsnämnder är det rimligt att en av opponenterna från slutseminariet sitter i betygsnämnden. Det skapar en viss kontinuitet i bedömningen, vilket kan ge doktoranden en viss trygghet. Samtidigt hoppas man ju, att om man skött processen bra mellan slutseminariet och disputationen, genom att visa upp hur avhandlingen förändrats mellan slutseminariet och disputationen, så skulle den forne opponenten, som accepterat manuset, med krav på korrigeringar, kunna räknas som en hyfsat säker röst för godkännande vid disputationen. Därvid kan doktoranden, men också huvudhandledaren, känna att en av tre röster är hemma. Disputationen handlar nu om att vinna en röst till, sedan finns det majoritet för godkänt resultat. Vinner man sedan den tredje rösten, blir det 3-0. Men det är bara grädde på moset. 2-1 är tillräckligt för godkänd avhandling.

Du kan med visst fog hävda att betygsnämnden på detta sätt blir aningen beroende, ja, aningen korrupt, då en del, en tredjedel av utfallet, är rimligt förutsägbart. Ja, så är det, och det finns för att ge doktoranden en aning trygghet i hennes livs främsta examination.

Men om man kan beskriva en av tre i betygsnämnden från slutseminariet som aningen korrupt, ja, kanske 1/3 korrupt, då är två ledamöter från slutseminariet 2/3 korrupt. Ja, då är utfallet Godkänt med hyfsad säkerhet säkerställd innan disputationen. Det är helt enkelt otänkbart för mig att tänka mig att 2/3 av slutseminariets opponenter återkommer i betygsnämnden. Ser jag något sådant, är det för mig en signal att avhandlingen är så dålig att man måste ’såpa stången’.

Att ’såpa stången’ fanns inte i min tankevärld. Det var inte min avsikt. Jag hade aldrig lagt det förslaget. Aldrig. Men nu kom det. I NN:s värld är två slutseminarieopponenter i betygsnämnden inte ett tecken på en korrupt granskning. Det är inte ett tecken på en såpad stång. Snarare är det något bra.

Jag teg. Jag berättade inte om vilken signal hans förslag kunde skapa hos dem som bär den traditionen jag bär. Jag teg.   

Kanske jag hoppades på att det var ytterst få som visste att världsauktoriteten, ja, så kan det gå till i lilla Sverige, hade varit slutseminarieopponent. Få som kunde föreställa sig att det som skedde, hade skett. Därmed skapades inte signalen. 

Men nu borde ett annat problem ha infunnit sig. Ett problem tillräckligt för att förkasta förslaget som NN skapat. Och det med användande av universitetets regelverk. Linnéuniversitet kräver nämligen könsbalans i betygsnämnden. Avviker man från balans, skall det speciellt motiveras. Själv har jag spottat och fräst över det idiotiska kravet, eftersom det innebar att jag, vid min förra doktorands betygsnämnd, inte kunde ha den uppsättning ledamöter jag ville ha. Jag tvingades att ta in män i betygsnämnden. Förbannade kvotering!

Men nu finns regeln. Jag lydde den då. Jag lydde den nu i mina två förslag. Men NN lydde inte regeln i sitt förslag. Nu var det ¾ män, och enligt regeln krävdes det en speciell argumentation för att få lägga fram ett sådant förslag. Men NN adderade ingen argumentation. Och DD, som slutligen beslutar, tycks inte ha krävt en sådan.

Till detta kommer en annan mångfaldhetsvariabel, som jag kan tycka har visst fog för sig, etnicitet, där den etniska variationen minskade genom NN:s förslag.

Nu kommer dock en sak som för mig är allvarlig.

I min ansökan stod det om mitt förslags mångfald i kön och etnicitet. I min presentation av ledamöterna, anförde jag deras meriter, med angivande av citeringar. NN bemödade sig inte att ge liknande argument i den skriftliga ansökan, varför man tydligt såg att en ledamot nämndes med titel, den ledamot NN tagit in, medan de andra nämndes med sin titel och sina förmågor, dvs de jag föreslagit. Vad värre var, var att min beskrivning av köns- och etnisk variation, som avsåg min tidigare, nu förkastade förslag, inte togs bort, utan fanns kvar i ansökan. Således fanns det felaktigheter i ansökan då en del av texten återgav ett förhållande som inte fanns.

Jag ombads underteckna förslaget, trots att det inte var mitt förslag. Men blanketten tar inte hänsyn till mäktiga mäns (NN) slumpmässiga beteende, att det kan finnas tillfällen då handledaren har avskedats som förslagsställare. Handledaren skall underteckna. Jag fann mig således i situationen att underteckna ett förslag som mitt eget, som inte var mitt, som textmässigt var felaktigt och som till sitt innehåll stred mot jämställdhetsregeln. Det var sannerligen mycket begärt att jag skulle reducera mig och mina principer. Jag hade kunnat hävda det korrekta, att detta inte är mitt förslag. Jag undertecknar inte.

Men jag skrev på. Jag undertecknade den felaktiga, regelvidriga ansökan. Jag teg.  

Så kommer vi, i denna långa text, till den sista saken för detta inlägg.

Förslaget, som jag således hade undertecknat, trots att jag det inte var mitt förslag, skickades nu förslaget till ett handledarkollegium vid Ekonomihögskolan. Stackars sekreteraren, som skickade ut det, och som sannolikt skrev det, som nog var i god tro. Men så här stod det i kallelsen: ” På förra mötet togs Jenny Ahlbergs disputationsanmälan upp där kollegiet föreslog till dekan att anmälan avslås då kriterierna för sammansättning av betygsnämnd inte uppnåtts. Dekan avslog disputationsanmälan den 30 september (se bilaga). Sedan dess har huvudhandledaren tillsammans med programansvarig och prodekan arbetet för att ta fram förslag på ny betygsnämnd.”

Jag reagerade starkt på skrivningen. I texten står att jag arbetat ’tillsammans med’. Jag har mycket svårt att beskriva händelseförloppet som att jag arbetade ’tillsammans med’. Det som skedde var ju att jag lämnade ett förslag som den ansvarige sade att den inte kunde acceptera, och att den därför tog över uppgiften att skapa ett betygskommittee. Jag avskedades som förslagsställare. Jag konsulterades inte. Jag fick inte ha någon som helst synpunkt på förslaget. Jag skulle underteckna. Det händelseförloppet kan inte beskrivas som att det är att arbeta ’tillsammans med’. Det är blott och enbart att lyda. Skriv på. Ett sådant kommando kan inte beskrivas som ’tillsammans med’.

Jag borde ha talat, ty den falska beskrivningen var ju inte betydelselös. NN hade tagit bort min rätt och möjlighet att ge förslag. Det är en kraftig inskränkning av huvudhandledarens roll. Ett sådant ingrepp måste föras fram till handledarkollektivet, så att de kan avgöra om den ansvarige kan ha fortsatt förtroende. Men därtill kommer att NN skapat en betygskommitté som har två slutseminarieopponenter i kommitteen. Som saknade könsbalans, vilket är en idiotisk regel, som jag dock alltid vinnlagt mig om att följa. Det kan således se ut som om jag inte bryr mig om ’riggade’ betygsnämnder eller om könsbalans, eftersom förslaget tillkommit ’tillsammans’. Det intrycket vill inte jag skall skapas. Men det skapas genom att man falskeligen säger att förslaget är skapat ’tillsammans med’ mig.

Men jag talade inte, trots att vi nu är inne i lögner. Och till råga på allt, lögner som jag undertecknar. Med mitt namn. Med namnet Sven-Olof Collin.

Jag teg. Varför?

​Den 3 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Igår fick du veta att mitt förslag till ordförande, opponent och betygsnämnd avslogs av den ansvarige för forskarutbildningen, NN, och av ekonomihögskolans dekan, DD. Du fick där veta att jag inte tog strid för mitt förslag utan teg. Jag gjorde inte det jag lär mina studenter, att argumentera, argumentera, argumentera. Jag teg.

Snabbt fick jag fram ett nytt förslag, som jag lämnade in till NN. Nu föreslog jag en opponent som är en väl etablerad auktoritet på europeisk nivå inom ämnet. En person som har titeln Professor, och det från ett oerhört välrenommerat universitet. Ja, det sista, det om renommé, var ju egalt för DD, då det var titeln som var fel på mitt förra förslag. Nu föreslog jag inte ens en docent, utan en professor.

Jag svalde förödmjukelsen över att inte få vara ordförande vid min doktorands disputation och föreslog en anställd docent från Linnéuniversitetet som ordförande. Jag frågade en person, tillika docent, som jag har mycket stort förtroende för, och som, kanske än viktigare, min doktorand hade mycket stort förtroende för. Jag var nervös innan hon svarade att hon accepterade mitt förslag, ty det var ju en mycket sällsam fråga jag ställde. Men efter lite eftertanke, svarade hon ja på min förfrågan. Jag frågade DD vilken ersättning hon skulle få för arbetet. Det skulle ju förbruka minst 2 arbetsdagar för henne, ty hon måste läsa avhandlingen och hon skall delta på disputationen. DD svarade att hon inte skulle få någon ersättning, ty det ingick i docentens förpliktelser. Senare frågade jag DD om hon skulle vara med vid betygsnämndens förhandling. Han svarade att hon inte skulle vara med. Hon som villigt ställde upp som ordförande, och som inte uppbar ersättning, skulle inte få vara med! Hon hade förtroende att vara ordförande för disputationen, men hade inte förtroende att vara med vid betygsnämndens förhandling. Den förhandlingen, som är så oerhört intressant, där den riktigt kvalificerade debatten äger rum. Den skulle hon vara utestängd ifrån. Hon skulle arbeta gratis, men att gälda något, genom att låta henne få vara med på den kvalificerade debatten, nej, det kunde inte NN tänka sig.

Jag teg. Jag försökte inte påvisa att det var absurt att ge förtroende att leda en disputation, men inte sedan få vara med vid betygsnämndens förhandling. Och det gratis! Jag teg. Återigen.

I mitt nya förslag föreslog jag en ny ledamot i betygsnämnden. Hon är senior lecturer i England, på ett gott universitet. Men, som du minns, det senare är ju inte ett argument för NN, ty blott titeln spelar roll. Senior lecturer kan jämställas med associate professor, dvs docent. Jag hade mer än säkerhetshöjd på detta förslag. Tyckte jag. Trodde jag. Hon var senior lecturer. På ett gott universitet. Hon har publicerat sin forskning i tidskrifter som möjligen jag skulle kunna nå, men som NN aldrig varit i närheten av. Hon har 10 gånger fler citeringar än NN, som är professor på Linnéuniversitetet. 10 gånger fler citeringar! Tio gånger mer uppmärksammad av forskarsamhället än NN.

Men även hon avslogs av NN. Trots sin titel. Trots sina forskningsmässiga kvalifikationer. Trots att hon är uppmärksammad av forskarsamhället tio gånger mer än den som avslår mina ansökningar. Men denna gång svängde DD:s princip. Han menade nu att senior lecturer varierar i kompetenskrav mellan universiteten. Han råkade veta från en trovärdig källa, som inte yppades, att just på det universitetet motsvarar inte senior lecturer vår docentkompetens.

Plötsligt använder han mitt argument, att man måste se till det specifika universitetets krav på kompetens, för att rätta kunna värdera en titel. Argumentet var inte giltigt på mitt förslag till opponent. Men i mitt andra förslag kom plötsligt argumentet från NN. Och nu var titeln inte vatten värd, enligt DD:s mystiska källa. Medan jag, och NN, satt med hennes CV och jag såg, men inte NN, att hon, med sina kvalifikationer, med enkelhet skulle bli professor, likt NN, på Linnéuniversitet. Men hon dög inte som betygsnämndsledamot på Linnéuniversitetet enligt NN. Återigen fick jag den tunga uppgiften att meddela en framstående forskare i ämnet, att hon inte dög kompetensmässigt som betygsnämndsledamot på Linnéuniversitetet. Jag skämdes. Men den kritik jag här redovisat, om den teg jag.

I mitt nya förslag tog jag bort den reserv till betygsnämndsledamot jag tidigare föreslagit, eftersom det fanns risk för att få en ledamotsuppsättning som stred mot regeln att två ledamöter i betygsnämnden inte får komma från Linnéuniversitetet. Nu föreslog jag en annan europeisk auktoritet i ämnet, en professor från Nice. Men denne kunde knappt passera ty nu dök det plötsligt upp ett önskemål att reserven borde befinna sig nära Växjö, så att den kunde rycka in utan geografiskt besvär. Trots att disputationen skulle ske virtuellt. Som om professorns förmåga att koppla upp sig på den virtuella disputationen, vilket skulle ta mindre än en sekund, skulle försvåras av att han befann sig i Nice. Men i just detta fall tog NN sitt förnuft till fånga och lät den delen av förslaget att passera, om än med påpekandet att det var tveksamt.

Slutligen kom nästa stora intermezzo, nästa stora förödmjukelse mot mig och mot den tradition jag lever i. Jag hade förvägrats ordförandeskapet på disputationen. Det var den första stora förödmjukelsen riktad direkt mot mig. Nu kom nästa förödmjukelse mot mig. NN menade att jag hade inkommit med två förslag, vilka bägge hade förkastats. Jag skulle inte få en tredje chans. Han bestämde att han tog över förslagsrätten. Han bestämde att det var han som skulle föreslå ordförande, opponent och betygsnämnd. Inte jag. Jag hade förlorat förtroendet att vara förslagsställare. Så som traditionen påbjuder. Jag var avskedad som förslagsställare.

Jag protesterade inte. Jag bet ihop. Jag teg.

Varför teg jag?

​Den 2 februari 2021
Sven-Olof Collin   

​Jag har alltid pratat och varit öppen med mina synpunkter. Det är en blandning av plikt till öppenhet och tron att akademin är ett fritt land som utvecklas genom debattens kritik. Jag har emellertid betalat ett ansenligt pris för den öppenheten. På Högskolan Kristianstad blev jag kallad till korrigeringssamtal, därefter förbjuden att diskutera deras anslutning till en politisk organisations ideologi, och slutligen avskedad. Men jag har också tigit, t ex när en kvinna berättade om sexuella trakasserier hon drabbats av. Jag vet vem du är, ditt svin, och jag vet vilket universitet som inte gjorde vad jag tyckte de skulle göra för att förhindra trakasserier från honom. Jag vet namnet på dig, som fattade beslutet att inte agera mot svinet. Men jag tiger fortfarande, i omsorg om kvinnan.

I min närtid, det senaste halvåret, har jag genomgått en disputationsprocess där det inträffat ett antal intermezzon, där varje intermezzo borde tagits upp, offentligt och tydligt, till debatt och eventuellt till åtgärder. Men det har inte skett. Ty jag har tigit. Jag har t o m accepterat saker i denna hemska process som jag absolut inte accepterar under normala omständigheter.

Jag kommer här, i en sekvens av sju blogginlägg, under sju dagar, att berätta min historia om denna process, med sina intermezzon. Jag avslutar serien med att försöka förstå varför jag har avvikit från min plikt: att tala.

Har du en kommentar, en synpunkt, eller du har varit del i denna historia och ser det på annat sätt, så finns riklig plats i kommentatorsfältet. Ty, du behöver inte tiga, så som jag gjorde, eftersom jag är en man utan makt. 

Men nu talar jag. Mitt tigande är över. Här är min historia.

Som ansvarig handledare för en doktorand, som hade kommit till slutet, att disputera, skulle jag, som traditionen påbjuder, sammanställa ett förslag på betygskommitté, ordförande och opponent inför hennes disputation. Jag hade sedan länge funderat ut mitt förslag. Jag var berusat glad och hängiven mitt förslag. Det skulle bli en hård, kunnig och kanske också utvecklande kritik och bedömning. Det skulle vara prestigefyllt för doktoranden att ha varit granskad av dem. Om hon klarade granskningen.

Men den ansvarige för forskarutbildningen, som jag kallar NN, och dekanen, som jag kallar DD, accepterade inte mitt förslag. Det föll på tre punkter, varav jag accepterade en punkt.

Punkten jag accepterade var att den jag hade föreslagit som reserv till betygskommitteen kom från Linnéuniversitetet, vilket en av de ordinarie ledamöterna också gjorde. Det är fel, ty det finns en regel på universitetet som säger att blott en ledamot i betygskommitteen får vara från Linnéuniversitet. Skulle någon av de två ordinarie ledamöterna som inte var från Linnéuniversitetet bli sjuk, skulle det finnas två från Linnéuniversitetet i betygsnämnden, vilket strider mot regeln. Således, inför denna risk om sjukdom, kunde inte mitt förslag accepteras. Detta accepterar jag. Det är ett misstag från min sida. Men, var vänlig att komma ihåg denna regel, ty den kommer att återkomma i ett blogginlägg senare i veckan. (Varför teg jag IV? Kameleonten)

Den andra saken som mitt förslag föll på var att personen som var mitt förslag på opponent inte var docent på sitt universitet. I regelboken står att opponent skall vara minst docent, eller med motsvarande kompetens, även om det vid speciella skäl kan göras undantag. Jag visste om docentkravet. Men jag visste också att docentkravet gäller en bedömning av om den föreslagna skulle anses vara docent enligt svenska kriterier. Min bedömning var att hon skulle vara docent i Sverige. Men hon arbetar på ett universitet som har betydligt hårdare krav för att bli motsvarande docenter än vad de flesta universitet har i Sverige, varför hon ännu inte ansökt om befordran. Men även om hon inte skulle anses vara docentkompetent, kan undantag medges enligt regeln. NN och DD gjorde emellertid ingen bedömning av hennes kompetens. Mina argument för henne som opponent, lämnades utan beaktande. De läste blott innantill. Hade hon en titel motsvarande docent? Nej, det hade hon inte. Hon accepteras inte! Kompetens för NN och DD var av intet värde. Titel var allt.

Och jag teg.

Den tredje saken som min ansökan föll på var att jag, följandes alla traditioner, föreslog mig själv som ordförande vid disputationen. Men både NN och DD avslog mitt förslag att jag skulle vara ordförande på min doktorands disputation. De hävdade att en ordförande måste vara anställd vid Linnéuniversitetet. Jag var inte anställd. Och kunde därför inte vara ordförande på min egen doktorands disputation.

Jag skulle inte få vara ordförande på min egen doktorands disputation!  

Det finns, vad jag vet, inte någon regel som säger att ordförande vid disputation måste vara anställd. Jag har varit ordförande när mina doktorander gått upp på Lunds universitet, utan att jag har varit anställd där. Där tycks det vara den ansvariga handledaren som är ordförande. De tycks följa den traditionen. Duger den traditionen åt Lund, borde det duga åt Linnéuniversitetet. Men nej, hävdar NN och DD.

Jag anförde argument för mitt ordförandeskap. Ett argument var att Linnéuniversitet har haft fullt förtroende för mig som ansvarig handledare under doktorandens hela doktorandtid. Att det förtroende inte skulle finnas, dessa tre sista timmar på doktorandens tid som doktorand, var för mig otänkbart. Men det var fullt tänkbart för NN och DD. Under nominellt fyra års utbildning fanns förtroendet. Men de sista tre timmarna, ja då fanns inget förtroende.

Jag har varit anställd på Linnèuniversitetet i en 6-7 år. Men det räcker inte för att få förtroende att vara ordförande. Jag har just nu, likt förra året, haft förtroendet att vara ansvarig för den högsta kursen på grundutbildningen, examensarbetet i redovisning och finansiering på civilekonomprogrammet. Men nej, det förtroende som visas mig på den avancerande nivån räckte inte till för att jag skulle ha förtroendet att vara ordförande på min doktorands disputation. Allt detta förtroende står sig slätt mot ett anställningskontrakt, enligt NN och DD.

Detta var en akt av akademisk ondska. Ordförandeskapet vid disputationen är en stor sak för en handledare. I alla fall är det så för mig. Det är vid det tillfället då handledaren står stolt, och med fullt ansvar, inför publiken och inför betygskommitteen och inför opponenten. Det är där, i just den stunden, som handledaransvaret blir så oerhört tydligt. Det är en stund jag som handledare gärna tänker på före disputationen. Om och om igen har jag i min tanke hört mig välkomna opponent och betygsnämnd till disputationen. Stolt och nervös. Det är också ett tillfälle jag gärna återkommer till efter disputationen. Fotot från den stunden, som jag har några nu, när jag öppnar disputationen, är bland de mest bevarade och kära fotona jag har, som en forn handledare har. Öppnandet av disputationen är höjdpunkten i hela handledningsprocessen.

Denna plats i ljuset, denna stund av ansvar och stolthet, förvägrade NN och DD mig. Den smärta de gett mig, förvisso av hela processen, som jag skaldar om i dessa blogginlägg, men framför allt dess kulmen, när de förvägrade mig att ta synligt ansvar och synligt bära min stolthet inför betydelsefulla andra, gör att jag innerligt hoppas att aldrig få utsättas för obehaget att träffa dem, inte ens på en motsatt sida av en gata. Då och där, när jag mottog beskedet att de skulle förvägra mig ordförandeskapet, bestämde jag mig för att, när denna process är över, när min doktorand har disputerat, blir de Persona non grata för mig.

Men, då sade jag ingenting. Jag tog emot förödmjukelsen utan att berätta för dem hur fel de hade.

Jag teg. Varför?

​Den 1 februari 2021
Sven-Olof Collin