Snabbt fick jag fram ett nytt förslag, som jag lämnade in till NN. Nu föreslog jag en opponent som är en väl etablerad auktoritet på europeisk nivå inom ämnet. En person som har titeln Professor, och det från ett oerhört välrenommerat universitet. Ja, det sista, det om renommé, var ju egalt för DD, då det var titeln som var fel på mitt förra förslag. Nu föreslog jag inte ens en docent, utan en professor.
Jag svalde förödmjukelsen över att inte få vara ordförande vid min doktorands disputation och föreslog en anställd docent från Linnéuniversitetet som ordförande. Jag frågade en person, tillika docent, som jag har mycket stort förtroende för, och som, kanske än viktigare, min doktorand hade mycket stort förtroende för. Jag var nervös innan hon svarade att hon accepterade mitt förslag, ty det var ju en mycket sällsam fråga jag ställde. Men efter lite eftertanke, svarade hon ja på min förfrågan. Jag frågade DD vilken ersättning hon skulle få för arbetet. Det skulle ju förbruka minst 2 arbetsdagar för henne, ty hon måste läsa avhandlingen och hon skall delta på disputationen. DD svarade att hon inte skulle få någon ersättning, ty det ingick i docentens förpliktelser. Senare frågade jag DD om hon skulle vara med vid betygsnämndens förhandling. Han svarade att hon inte skulle vara med. Hon som villigt ställde upp som ordförande, och som inte uppbar ersättning, skulle inte få vara med! Hon hade förtroende att vara ordförande för disputationen, men hade inte förtroende att vara med vid betygsnämndens förhandling. Den förhandlingen, som är så oerhört intressant, där den riktigt kvalificerade debatten äger rum. Den skulle hon vara utestängd ifrån. Hon skulle arbeta gratis, men att gälda något, genom att låta henne få vara med på den kvalificerade debatten, nej, det kunde inte NN tänka sig.
Jag teg. Jag försökte inte påvisa att det var absurt att ge förtroende att leda en disputation, men inte sedan få vara med vid betygsnämndens förhandling. Och det gratis! Jag teg. Återigen.
I mitt nya förslag föreslog jag en ny ledamot i betygsnämnden. Hon är senior lecturer i England, på ett gott universitet. Men, som du minns, det senare är ju inte ett argument för NN, ty blott titeln spelar roll. Senior lecturer kan jämställas med associate professor, dvs docent. Jag hade mer än säkerhetshöjd på detta förslag. Tyckte jag. Trodde jag. Hon var senior lecturer. På ett gott universitet. Hon har publicerat sin forskning i tidskrifter som möjligen jag skulle kunna nå, men som NN aldrig varit i närheten av. Hon har 10 gånger fler citeringar än NN, som är professor på Linnéuniversitetet. 10 gånger fler citeringar! Tio gånger mer uppmärksammad av forskarsamhället än NN.
Men även hon avslogs av NN. Trots sin titel. Trots sina forskningsmässiga kvalifikationer. Trots att hon är uppmärksammad av forskarsamhället tio gånger mer än den som avslår mina ansökningar. Men denna gång svängde DD:s princip. Han menade nu att senior lecturer varierar i kompetenskrav mellan universiteten. Han råkade veta från en trovärdig källa, som inte yppades, att just på det universitetet motsvarar inte senior lecturer vår docentkompetens.
Plötsligt använder han mitt argument, att man måste se till det specifika universitetets krav på kompetens, för att rätta kunna värdera en titel. Argumentet var inte giltigt på mitt förslag till opponent. Men i mitt andra förslag kom plötsligt argumentet från NN. Och nu var titeln inte vatten värd, enligt DD:s mystiska källa. Medan jag, och NN, satt med hennes CV och jag såg, men inte NN, att hon, med sina kvalifikationer, med enkelhet skulle bli professor, likt NN, på Linnéuniversitet. Men hon dög inte som betygsnämndsledamot på Linnéuniversitetet enligt NN. Återigen fick jag den tunga uppgiften att meddela en framstående forskare i ämnet, att hon inte dög kompetensmässigt som betygsnämndsledamot på Linnéuniversitetet. Jag skämdes. Men den kritik jag här redovisat, om den teg jag.
I mitt nya förslag tog jag bort den reserv till betygsnämndsledamot jag tidigare föreslagit, eftersom det fanns risk för att få en ledamotsuppsättning som stred mot regeln att två ledamöter i betygsnämnden inte får komma från Linnéuniversitetet. Nu föreslog jag en annan europeisk auktoritet i ämnet, en professor från Nice. Men denne kunde knappt passera ty nu dök det plötsligt upp ett önskemål att reserven borde befinna sig nära Växjö, så att den kunde rycka in utan geografiskt besvär. Trots att disputationen skulle ske virtuellt. Som om professorns förmåga att koppla upp sig på den virtuella disputationen, vilket skulle ta mindre än en sekund, skulle försvåras av att han befann sig i Nice. Men i just detta fall tog NN sitt förnuft till fånga och lät den delen av förslaget att passera, om än med påpekandet att det var tveksamt.
Slutligen kom nästa stora intermezzo, nästa stora förödmjukelse mot mig och mot den tradition jag lever i. Jag hade förvägrats ordförandeskapet på disputationen. Det var den första stora förödmjukelsen riktad direkt mot mig. Nu kom nästa förödmjukelse mot mig. NN menade att jag hade inkommit med två förslag, vilka bägge hade förkastats. Jag skulle inte få en tredje chans. Han bestämde att han tog över förslagsrätten. Han bestämde att det var han som skulle föreslå ordförande, opponent och betygsnämnd. Inte jag. Jag hade förlorat förtroendet att vara förslagsställare. Så som traditionen påbjuder. Jag var avskedad som förslagsställare.
Jag protesterade inte. Jag bet ihop. Jag teg.
Varför teg jag?
Den 2 februari 2021
Sven-Olof Collin