Där vi befinner oss tidsmässigt i processen att ta fram ett förslag, hade mitt förslag på opponent accepterats. Likaledes hade mitt förslag på ordförande passerat nålsögat. Med viss protest hade t o m mitt förslag på reserv till betygsledamot godtagits. Två av ledamöterna var accepterade. Blott en ledamot återstod. En Senior lecturer från England dög inte, ty just vid det universitetet var inte kraven lika de som krävs för docent i Sverige, enligt hemlig källa som NN hänvisade till. Trots att hon var betydligt mer meriterad forskare än professorn från Linnéuniversitetet, som var ansvarig för forskarutbildningen, denne NN.
NN hade tagit ifrån mig ansvaret att föreslå ledamöter. Han diskuterade inte med mig. Han blott bestämde att ta in en ledamot som är professor i ämnet. Ja, inte bara det, utan faktiskt en auktoritet i ämnet, med visst fog hävdar jag att han är auktoritet på världsnivå. Men det spelar ju ingen roll för NN. Det som spelar roll är hans titel. Som ju är professor.
Dock är det så att just denna person var den person som jag hade anlitat som huvudopponent på doktorandens slutseminarium. Nu kan du med rätta fråga hur jag s a s kunde förbruka en världsauktoritet på slutseminariet och sedan föreslå en mindre erkänd forskare som opponent på disputationen. Jag som flera gånger har sett till att mina doktorander möter stora auktoriteter vid sina disputationer. Jag har gjort det för att disputationer skall vara en märkvärdighet. Men också för att visa styrkan i mina doktoranders avhandlingar och i deras kompetens. Men denna gång hade jag en annan tanke. Auktoriteten kommer på slutseminariet, och sedan, på disputationen, kommer en opponent som är en kommande stjärna i området. Hon som jag föreslog, men som inte föll NN och DD på läppen, har imponerat på mig, både hennes artiklar och hennes förmåga, som jag sett på konferenser och genom diskussioner med henne. Den förmågan ville jag ha på disputationen. Men jag hade en gardering. Min tanke var att om världsauktoriteten tackade nej till att vara slutseminarieopponnent, vilket kunde förväntas av många personer på den nivå, då prestigen är lägre att vara opponent på slutseminariet relativt disputationen, då kunde jag be honom att vara opponent på disputationen. Men han är en märkvärdig person, som inte tycks se till prestige. När han svarade Ja på min fråga om slutseminarieopponent, blev jag oerhört glad. Min tanke hade lyckats. Världsauktoriteten på slutseminariet och den kommande stjärnan på disputationen. Perfekt! Planen skulle gå i lås.
Jag tänkte absolut inte be honom komma tillbaka i betygsnämnden. För det första sliter man inte på sina vänner på det sättet. Han hade redan gjort en oerhört stor tjänst genom sitt opponentskap. Att be honom om ytterligare en tjänst, vore förmätet.
Men, än mer var jag förhindrad att göra det som NN inte kände sig det minsta förhindrad att göra. Enligt min tradition kring betygsnämnder är det rimligt att en av opponenterna från slutseminariet sitter i betygsnämnden. Det skapar en viss kontinuitet i bedömningen, vilket kan ge doktoranden en viss trygghet. Samtidigt hoppas man ju, att om man skött processen bra mellan slutseminariet och disputationen, genom att visa upp hur avhandlingen förändrats mellan slutseminariet och disputationen, så skulle den forne opponenten, som accepterat manuset, med krav på korrigeringar, kunna räknas som en hyfsat säker röst för godkännande vid disputationen. Därvid kan doktoranden, men också huvudhandledaren, känna att en av tre röster är hemma. Disputationen handlar nu om att vinna en röst till, sedan finns det majoritet för godkänt resultat. Vinner man sedan den tredje rösten, blir det 3-0. Men det är bara grädde på moset. 2-1 är tillräckligt för godkänd avhandling.
Du kan med visst fog hävda att betygsnämnden på detta sätt blir aningen beroende, ja, aningen korrupt, då en del, en tredjedel av utfallet, är rimligt förutsägbart. Ja, så är det, och det finns för att ge doktoranden en aning trygghet i hennes livs främsta examination.
Men om man kan beskriva en av tre i betygsnämnden från slutseminariet som aningen korrupt, ja, kanske 1/3 korrupt, då är två ledamöter från slutseminariet 2/3 korrupt. Ja, då är utfallet Godkänt med hyfsad säkerhet säkerställd innan disputationen. Det är helt enkelt otänkbart för mig att tänka mig att 2/3 av slutseminariets opponenter återkommer i betygsnämnden. Ser jag något sådant, är det för mig en signal att avhandlingen är så dålig att man måste ’såpa stången’.
Att ’såpa stången’ fanns inte i min tankevärld. Det var inte min avsikt. Jag hade aldrig lagt det förslaget. Aldrig. Men nu kom det. I NN:s värld är två slutseminarieopponenter i betygsnämnden inte ett tecken på en korrupt granskning. Det är inte ett tecken på en såpad stång. Snarare är det något bra.
Jag teg. Jag berättade inte om vilken signal hans förslag kunde skapa hos dem som bär den traditionen jag bär. Jag teg.
Kanske jag hoppades på att det var ytterst få som visste att världsauktoriteten, ja, så kan det gå till i lilla Sverige, hade varit slutseminarieopponent. Få som kunde föreställa sig att det som skedde, hade skett. Därmed skapades inte signalen.
Men nu borde ett annat problem ha infunnit sig. Ett problem tillräckligt för att förkasta förslaget som NN skapat. Och det med användande av universitetets regelverk. Linnéuniversitet kräver nämligen könsbalans i betygsnämnden. Avviker man från balans, skall det speciellt motiveras. Själv har jag spottat och fräst över det idiotiska kravet, eftersom det innebar att jag, vid min förra doktorands betygsnämnd, inte kunde ha den uppsättning ledamöter jag ville ha. Jag tvingades att ta in män i betygsnämnden. Förbannade kvotering!
Men nu finns regeln. Jag lydde den då. Jag lydde den nu i mina två förslag. Men NN lydde inte regeln i sitt förslag. Nu var det ¾ män, och enligt regeln krävdes det en speciell argumentation för att få lägga fram ett sådant förslag. Men NN adderade ingen argumentation. Och DD, som slutligen beslutar, tycks inte ha krävt en sådan.
Till detta kommer en annan mångfaldhetsvariabel, som jag kan tycka har visst fog för sig, etnicitet, där den etniska variationen minskade genom NN:s förslag.
Nu kommer dock en sak som för mig är allvarlig.
I min ansökan stod det om mitt förslags mångfald i kön och etnicitet. I min presentation av ledamöterna, anförde jag deras meriter, med angivande av citeringar. NN bemödade sig inte att ge liknande argument i den skriftliga ansökan, varför man tydligt såg att en ledamot nämndes med titel, den ledamot NN tagit in, medan de andra nämndes med sin titel och sina förmågor, dvs de jag föreslagit. Vad värre var, var att min beskrivning av köns- och etnisk variation, som avsåg min tidigare, nu förkastade förslag, inte togs bort, utan fanns kvar i ansökan. Således fanns det felaktigheter i ansökan då en del av texten återgav ett förhållande som inte fanns.
Jag ombads underteckna förslaget, trots att det inte var mitt förslag. Men blanketten tar inte hänsyn till mäktiga mäns (NN) slumpmässiga beteende, att det kan finnas tillfällen då handledaren har avskedats som förslagsställare. Handledaren skall underteckna. Jag fann mig således i situationen att underteckna ett förslag som mitt eget, som inte var mitt, som textmässigt var felaktigt och som till sitt innehåll stred mot jämställdhetsregeln. Det var sannerligen mycket begärt att jag skulle reducera mig och mina principer. Jag hade kunnat hävda det korrekta, att detta inte är mitt förslag. Jag undertecknar inte.
Men jag skrev på. Jag undertecknade den felaktiga, regelvidriga ansökan. Jag teg.
Så kommer vi, i denna långa text, till den sista saken för detta inlägg.
Förslaget, som jag således hade undertecknat, trots att jag det inte var mitt förslag, skickades nu förslaget till ett handledarkollegium vid Ekonomihögskolan. Stackars sekreteraren, som skickade ut det, och som sannolikt skrev det, som nog var i god tro. Men så här stod det i kallelsen: ” På förra mötet togs Jenny Ahlbergs disputationsanmälan upp där kollegiet föreslog till dekan att anmälan avslås då kriterierna för sammansättning av betygsnämnd inte uppnåtts. Dekan avslog disputationsanmälan den 30 september (se bilaga). Sedan dess har huvudhandledaren tillsammans med programansvarig och prodekan arbetet för att ta fram förslag på ny betygsnämnd.”
Jag reagerade starkt på skrivningen. I texten står att jag arbetat ’tillsammans med’. Jag har mycket svårt att beskriva händelseförloppet som att jag arbetade ’tillsammans med’. Det som skedde var ju att jag lämnade ett förslag som den ansvarige sade att den inte kunde acceptera, och att den därför tog över uppgiften att skapa ett betygskommittee. Jag avskedades som förslagsställare. Jag konsulterades inte. Jag fick inte ha någon som helst synpunkt på förslaget. Jag skulle underteckna. Det händelseförloppet kan inte beskrivas som att det är att arbeta ’tillsammans med’. Det är blott och enbart att lyda. Skriv på. Ett sådant kommando kan inte beskrivas som ’tillsammans med’.
Jag borde ha talat, ty den falska beskrivningen var ju inte betydelselös. NN hade tagit bort min rätt och möjlighet att ge förslag. Det är en kraftig inskränkning av huvudhandledarens roll. Ett sådant ingrepp måste föras fram till handledarkollektivet, så att de kan avgöra om den ansvarige kan ha fortsatt förtroende. Men därtill kommer att NN skapat en betygskommitté som har två slutseminarieopponenter i kommitteen. Som saknade könsbalans, vilket är en idiotisk regel, som jag dock alltid vinnlagt mig om att följa. Det kan således se ut som om jag inte bryr mig om ’riggade’ betygsnämnder eller om könsbalans, eftersom förslaget tillkommit ’tillsammans’. Det intrycket vill inte jag skall skapas. Men det skapas genom att man falskeligen säger att förslaget är skapat ’tillsammans med’ mig.
Men jag talade inte, trots att vi nu är inne i lögner. Och till råga på allt, lögner som jag undertecknar. Med mitt namn. Med namnet Sven-Olof Collin.
Jag teg. Varför?
Den 3 februari 2021
Sven-Olof Collin