Nu har jag berättat om den absurda process jag utsattes för när jag lade fram mina förslag på opponent, ordförandeskap och betygskommittee till min doktorands disputation. Här har främst NN, ansvarig för forskarutbildningen vid Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet, stått i fokus. Jag har gjort detta modigt, ty jag inser att jag får betala för mitt tal. Kanske du anser att det varit omänskligt då NN så tydligt blivit utvärderad?
Nu är det dags att visa samma mod, och kanske omänsklighet, mot mig själv. Nu är det dags att besvara den återkommande frågan: Varför teg jag?
Jag har alltid talat. Kanske, som mina belackare generöst påstår, beroende på att jag saknar förmåga att förstå vad jag säger och saknar förmåga att beakta sammanhanget vari det sägs. Själv har jag förklarat mitt tal med att jag är engagerad, och väljer det instrument som ligger mig närmst, det talade och det skrivna ordet, där det senare är det främsta. Jag har trott mig vara i stånd att påverka världen, främst genom att påverka hur andra tänker om världen, främst genom det skrivna ordet. Jag har haft visioner, föreställningar om hur saker skall vara, jag har haft utopier. Några gånger har jag försökt realisera dem genom praktiskt deltagande i organisationer.
Efter att kommit till insikt i både profession och Kants morallära, har jag rättfärdigat, men också förstått mitt agerande med att jag måste göra det. Det är min plikt att tala. Mest starkt upplevde jag det när jag satt med min kritiska debattartikel om Högskolan Kristianstads strategi att integrera Hållbarhet i ekonomprogrammen. Jag hävdade att det stred mot akademisk frihet och att det utgjorde en ideologisering av utbildningen. Jag förstod att det fanns en hög sannolikhet att jag skulle åka ut ur högskolan om jag tryckte ’sänd’ på tangentbordet, och jag därmed sände iväg debattartikeln till lokaltidningen. Jag minns hur jag bråkade med mig själv. Skall jag se till min anställning, till min vision att bygga en stark ekonomiutbildning i Kristianstad, vilket bägge är konsekvensfaktorer, eller skulle jag se till plikten, att göra det rätta, utan att se på konsekvenserna. Jag tryckte ’Sänd’, och förlorade min anställning och min möjlighet att realisera min vision. Men jag gjorde min plikt.
I den process jag nu varit igenom, som du fått 6 blogginlägg att ta del av, teg jag. Inte en enda gång gjorde jag min plikt, att tala. Inte en enda gång tryckte jag ’Sänd’. Däremot skrev jag. De 6 inlägg du sett här, gjordes till största delen under tiden processen ägde rum. Jag hade kunnat trycka ’Sänd’. Jag var nära flera gånger. Speciellt när jag förlorade förslagsrätten. Den groteska maktdemonstrationen var för mycket. Jag fann det orimligt att vara utsatt för sådant översitteri. Men jag teg. Jag tryckte inte på ’Sänd’.
Genom mitt tigande kom jag till insikt i begränsningar i pliktens moral.
Jag har visioner om akademisk frihet och om hur akademisk verksamhet skall bedrivas. De för jag ut, jag försöker leva efter dem och jag försöker genomföra dem, när jag får tillfälle. Som plikten anbefaller, skall jag inte se på konsekvenserna, utan göra det rätta. Men mitt undvikande av konsekvens har främst varit individuell konsekvens, hur talet har drabbat mig. Hot om avsked och min förlust av mina visioner, har inte varit skäl för att åsidosätta det rätta. Däremot, som jag berättade nyligen i ett blogginlägg, teg jag en gång då mitt tal skulle ha inneburit möjlig skada för den som var offer och svagast. Där beaktade jag konsekvensen, och jag tiger fortfarande idag om det.
Samma sak tror jag förklarar mitt tigande i denna process. Här finns en doktorand, som är tämligen oskyddad, och vars livs investering, hela forskarutbildningen, kan stå på spel. Jag kan, genom att obstruera, genom att debattera, genom att påtala orimligheterna, genom att kräva korrekt agerande, riskera doktorandens möjligheter att genomgå disputationen. Hennes möjligheter skulle kunna påverkas av mitt agerande. Konsekvenser, som jag utifrån plikten skulle ge satan, skulle kunna komma på henne.
Solveig Wikström, forna professor i marknadsföring vid Lunds universitet, lärde mig en viktig sak. Eller snarare, jag tror att jag insåg det själv, men genom hennes agerande fick jag en modell för agerande. Handledaren står bakom sin doktorand. I stort som i smått, i förlig vind, men än mer, i motvind. Även om det kostar handledaren, står handledaren bakom sin doktorand. Handledaren gör sig till ett medel för doktoranden. Doktoranden skall kunna lita på sin handledare. Alltid.
Jag tror mig ha en hierarki av plikter. Den plikt jag håller som högst, att tala, kan, ja, den måste underordnas plikten jag har gentemot min doktorand. De möjliga konsekvenserna för min doktorand avgjorde hur jag utförde min plikt att tala. De möjliga konsekvenserna gjorde att jag åsidosatte min plikt att tala.
Smärtsamt är det därför att inse att jag kan vara en del i ett repressivt system, där plikten att tala om repressionen, och på så sätt motverka repressionen, kan åsidosättas av mig, om någon jag skall skydda, kan drabbas av min pliktuppfyllelse.
Du som läser detta kan därför aldrig lita på att jag bekämpar det orätta, genom min plikt att tala. Ty jag kan tiga, och därmed bli en del av repressionen, om jag bedömer att någon, som jag har en plikt gentemot, kan lida skada av mitt tal.
Kant måtte ruska på sitt huvud och se med visst förakt på mitt pliktmässiga förfall. Medan jag får fortsätta att fundera över moralfilosofin. Finns det en hierarki av plikter? Och om det finns, vilket kriterium gäller för att rangordna plikterna?
Jag hör orden, långväga ifrån, där Paulus säger: ”…Jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag” (Romarbrevet 7:15).
Vad är då slutsatsen som kan dras från dessa ordrika inlägg om processen?
Slutsatsen är: Du kan inte lita på NN, ej heller på Sven-Olof Yrjö Collin.
Den 7 februari 2021
Sven-Olof Collin
Nu är det dags att visa samma mod, och kanske omänsklighet, mot mig själv. Nu är det dags att besvara den återkommande frågan: Varför teg jag?
Jag har alltid talat. Kanske, som mina belackare generöst påstår, beroende på att jag saknar förmåga att förstå vad jag säger och saknar förmåga att beakta sammanhanget vari det sägs. Själv har jag förklarat mitt tal med att jag är engagerad, och väljer det instrument som ligger mig närmst, det talade och det skrivna ordet, där det senare är det främsta. Jag har trott mig vara i stånd att påverka världen, främst genom att påverka hur andra tänker om världen, främst genom det skrivna ordet. Jag har haft visioner, föreställningar om hur saker skall vara, jag har haft utopier. Några gånger har jag försökt realisera dem genom praktiskt deltagande i organisationer.
Efter att kommit till insikt i både profession och Kants morallära, har jag rättfärdigat, men också förstått mitt agerande med att jag måste göra det. Det är min plikt att tala. Mest starkt upplevde jag det när jag satt med min kritiska debattartikel om Högskolan Kristianstads strategi att integrera Hållbarhet i ekonomprogrammen. Jag hävdade att det stred mot akademisk frihet och att det utgjorde en ideologisering av utbildningen. Jag förstod att det fanns en hög sannolikhet att jag skulle åka ut ur högskolan om jag tryckte ’sänd’ på tangentbordet, och jag därmed sände iväg debattartikeln till lokaltidningen. Jag minns hur jag bråkade med mig själv. Skall jag se till min anställning, till min vision att bygga en stark ekonomiutbildning i Kristianstad, vilket bägge är konsekvensfaktorer, eller skulle jag se till plikten, att göra det rätta, utan att se på konsekvenserna. Jag tryckte ’Sänd’, och förlorade min anställning och min möjlighet att realisera min vision. Men jag gjorde min plikt.
I den process jag nu varit igenom, som du fått 6 blogginlägg att ta del av, teg jag. Inte en enda gång gjorde jag min plikt, att tala. Inte en enda gång tryckte jag ’Sänd’. Däremot skrev jag. De 6 inlägg du sett här, gjordes till största delen under tiden processen ägde rum. Jag hade kunnat trycka ’Sänd’. Jag var nära flera gånger. Speciellt när jag förlorade förslagsrätten. Den groteska maktdemonstrationen var för mycket. Jag fann det orimligt att vara utsatt för sådant översitteri. Men jag teg. Jag tryckte inte på ’Sänd’.
Genom mitt tigande kom jag till insikt i begränsningar i pliktens moral.
Jag har visioner om akademisk frihet och om hur akademisk verksamhet skall bedrivas. De för jag ut, jag försöker leva efter dem och jag försöker genomföra dem, när jag får tillfälle. Som plikten anbefaller, skall jag inte se på konsekvenserna, utan göra det rätta. Men mitt undvikande av konsekvens har främst varit individuell konsekvens, hur talet har drabbat mig. Hot om avsked och min förlust av mina visioner, har inte varit skäl för att åsidosätta det rätta. Däremot, som jag berättade nyligen i ett blogginlägg, teg jag en gång då mitt tal skulle ha inneburit möjlig skada för den som var offer och svagast. Där beaktade jag konsekvensen, och jag tiger fortfarande idag om det.
Samma sak tror jag förklarar mitt tigande i denna process. Här finns en doktorand, som är tämligen oskyddad, och vars livs investering, hela forskarutbildningen, kan stå på spel. Jag kan, genom att obstruera, genom att debattera, genom att påtala orimligheterna, genom att kräva korrekt agerande, riskera doktorandens möjligheter att genomgå disputationen. Hennes möjligheter skulle kunna påverkas av mitt agerande. Konsekvenser, som jag utifrån plikten skulle ge satan, skulle kunna komma på henne.
Solveig Wikström, forna professor i marknadsföring vid Lunds universitet, lärde mig en viktig sak. Eller snarare, jag tror att jag insåg det själv, men genom hennes agerande fick jag en modell för agerande. Handledaren står bakom sin doktorand. I stort som i smått, i förlig vind, men än mer, i motvind. Även om det kostar handledaren, står handledaren bakom sin doktorand. Handledaren gör sig till ett medel för doktoranden. Doktoranden skall kunna lita på sin handledare. Alltid.
Jag tror mig ha en hierarki av plikter. Den plikt jag håller som högst, att tala, kan, ja, den måste underordnas plikten jag har gentemot min doktorand. De möjliga konsekvenserna för min doktorand avgjorde hur jag utförde min plikt att tala. De möjliga konsekvenserna gjorde att jag åsidosatte min plikt att tala.
Smärtsamt är det därför att inse att jag kan vara en del i ett repressivt system, där plikten att tala om repressionen, och på så sätt motverka repressionen, kan åsidosättas av mig, om någon jag skall skydda, kan drabbas av min pliktuppfyllelse.
Du som läser detta kan därför aldrig lita på att jag bekämpar det orätta, genom min plikt att tala. Ty jag kan tiga, och därmed bli en del av repressionen, om jag bedömer att någon, som jag har en plikt gentemot, kan lida skada av mitt tal.
Kant måtte ruska på sitt huvud och se med visst förakt på mitt pliktmässiga förfall. Medan jag får fortsätta att fundera över moralfilosofin. Finns det en hierarki av plikter? Och om det finns, vilket kriterium gäller för att rangordna plikterna?
Jag hör orden, långväga ifrån, där Paulus säger: ”…Jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag” (Romarbrevet 7:15).
Vad är då slutsatsen som kan dras från dessa ordrika inlägg om processen?
Slutsatsen är: Du kan inte lita på NN, ej heller på Sven-Olof Yrjö Collin.
Den 7 februari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
