Den som vill säkerställa en god akademisk position på en god akademi, måste publicera artiklar, på engelska, i högrankade tidskrifter, och erhålla citeringar.
Denna process har lett till en högst avsevärd genomsnittlig kvalitetshöjning av svensk företagsekonomisk forskning. Det har också haft några negativa effekter, som att den svenska traditionen från Rhenmann, med flera, har eroderat. Men det torde vara ytterst få som med hedern i behåll kan bestrida påståendet att svensk företagsekonomisk forskning har blivit dramatiskt starkare, vilket både orsakas av trycket mot publicering i renommerade tidskrifter, och visas genom dessa publikationer.
Det är därför med stor förvåning jag studerat de dokument som jag fått ta del av, som visar agerandet i nutid vid två professorstillsättningar vid Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet.
På universitetets hemsida står ’Linnéuniversitetet är ett modernt, internationellt universitet i Småland’ (https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/om-linneuniversitetet/ ). Döm om min förvåning, då jag erfar att dessa två tillsättningar istället antyder att Ekonomihögskolan valt en återgång till 80-talet och brytpunkten in i 90-talet, med främst lokal spridning av kunskap som inte mött den internationella hetluften, och i den mån den är skriven på engelska, och därmed ges internationell spridning, sker det i tidskrifter som inte ens är rangordnande av etablerade rangordningsinstitut. Det tycks som om Linneuniversitetet inte ansluter sig till dagens krav, att det vare sig är modernt eller internationellt.
Dessa två har företrädesvis presenterat sin forskning på svenska, och i böcker. De engelska försöken har mestadels stannat vid tidskrifter som inte identifieras i de internationella rankingarna. De har därför inte mött den internationella hetluften och har därför inte heller blivit uppmärksammade i det internationella forskarsamhället, vilket deras citeringar antyder. De har 127 respektive 129 citeringar (enligt min körning i Publish and Perish).
Vid en av tillsättningarna, utifrån de dokument jag haft tillgång till, har en i rekryteringsrådet reagerat och anfört avvikande mening angående beslutet att befordra personen till professor. Han anför att en närliggande högskola (JIBS), har sådana krav för docentbefordran, att den person som Linnéuniversitetet befordrar till professor, inte skulle bli befordrad till docent på den andra högskolan. Den andra högskolan följer de moderna kraven, dvs inte blott artikel, inte blott publicerad, inte blott på engelska, utan publicerad i speciella kategorier från en lista som rangordnar tidskrifter (ABS).
Själv har jag ett enkelt startkriterium för att överhuvudtaget påbörja en granskning av en persons professorskompetens. Minst 400 citeringar (enligt Publish and Perish, som är ganska överskattande räknare, eftersom den räknar stort som smått) kräver jag, eftersom det indikerar att andra i någon grad uppmärksammat personens samlade forskning.
Under åren 2013-14 var jag den internationelle ledamoten i en kommitté av fem, som hade uppgiften att granska alla som sökte för att bli docent eller professor i den redovisningsorienterade delen av företagsekonomiämnet (Economia Aziendale) i Italien. Många aspiranter föll i min utvärdering, just p g a att de inte sökt kvalificerad internationell presentation av sin forskning och att de inte hade etablerat sig i forskarsamhället genom citeringar. De andra fyra ledamöterna gnydde en aning över min hårda betoning av internationell presentation, men medgav att det var den vägen de skulle gå, men att jag hastade för snabbt. Mitt intryck var att Italien 2013 var ungefär där Sverige var 1995-2000, men att många agerade som vi gjorde 1985-90, böcker och bokkapitel på italienska, med några engelska artiklar i enkla köpetidskrifter.
Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet tycks idag, 2020, vilja gå tillbaka till tiden 1985-90, eftersom de premierar två som befinner sig i den tiden. Varför vill man då gå tillbaka i tiden 30-35 år?
Jag vet inte vilka skäl de haft, varför jag blott kan erbjuda spekulationer.
En förklaring kan vara ett Braskskt motiv: ’därtill är man nödd och tvungen’. Ekonomihögskolan kanske inte kan rekrytera internationellt etablerade forskare, varför de får ta vad som bjuds. Men det är sannolikt inte en hållbar förklaring, ty man kan ha anställd personal, utan att ge dem professorstjänst. Det finns också, vad jag erfar, personer som är tillgängliga, och som villigt hade ställt upp på konkurrens, i alla fall avseende den ena positionen.
En annan förklaring är att man tilldelar professorstjänst för att belöna en person för lång och trogen tjänst, eller för att säkerställa att en person, som visat sig vara oundgänglig för verksamheten, stannar kvar. Kanske ett av fallen kan förklaras med detta, men sannolikt inte den andre.
En mer intressant, progressiv förklaring, som är högst spekulativ, är att man önskar befrämja den typ av forskning som tenderar att föras fram på svenska, i böcker och som bokkapitel. Det kan vara forskning som presenterar sina resultat som beskrivande och empirinära, och därför är starkare knuten till ett svenskt sammanhang, men som saknar den starka teoretiska inriktning som krävs för att nå internationell publikation, i alla fall i de renommerade tidskrifterna.
Man kanske ser den kraftiga influens från anglo-amerikansk forskning, som kommer frekvent och starkt genom de internationella tidskrifterna, som en nackdel för progressiv forskning i företagsekonomi? Det influensen såg jag mycket tydligt i min granskning av de italienska forskarna, där de som var starkt förankrade i den gamla italienska Economia Aziendale-traditionen, med sin förgrundsgestalt Gino Zappa, publicerade på italienska, medan de agentteoretiska, anglo-amerikanskt influerade, publicerade i internationella tidskrifter. Dock uppfattade jag inte det progressiva hos de som följde den gamla traditionen. Snarare framstod det som att den traditionen hade stelnat i sina empiriska beskrivningar och i sitt evigt tuggande om att allt var så komplext, dvs att de inte orkade tänka mer teoretiskt och därför dröjde sig kvar i att allt var så svårt att förstå.
Kanske det finns en Trumpsk policy i detta: Gör svensk företagsekonomi stor igen. Blott Sverige svensk företagsekonomi har. En lokalpatriotism som sjunger navelskådandets hyllningssång.
Det är en policy som jag förvisso gärna hade hyllat. En policy som innebär att man gör revolt mot det hegemoniska, vilket jag idag, i mitt nuvarande forskningsprojekt försöker genomföra Men! Det är en policy som blott kan accepteras om, och endast om, den visar att den är stark, dvs att den kan möta den anglo-amerikanska forskningen och kanske t o m kan nå längre än vad den gör. Ty att föreslå ett alternativ, att vända sig tillbaka till sin historia och göra den levande igen, kan blott vara ett alternativ om den visar sin styrka relativt alternativen. Vill man ta fram hästen och plöja åkern med hästen istället för den moderna traktorn, måste man visa att åkern blir bättre plöjd. Att den blir annorlunda plöjd, dvs att peka på mångfald, är inte tillräckligt, ty om mångfald blott ger annat, men inte lika bra eller helst, än bättre, då är mångfalden en meningslös förbrukning av resurser.
Det kan vara progressivt att stå på sin historia och häva sig upp. Men att gräva sig ner i sin historia är blott reaktionärt.
Jag får därför avsluta detta inlägg med att säga att det jag beskrivit kanske antyder att det finns en reaktion på Linnéuniversitetet, men att jag inte kan förstå orsaken till den reaktionära vändningen. Kanske det finns en indikation i den andra dekadensen. Om den skaldar jag imorgon. Välkommen tillbaka.
Den 7 december 2020
Sven-Olof Collin