I min närtid, det senaste halvåret, har jag genomgått en disputationsprocess där det inträffat ett antal intermezzon, där varje intermezzo borde tagits upp, offentligt och tydligt, till debatt och eventuellt till åtgärder. Men det har inte skett. Ty jag har tigit. Jag har t o m accepterat saker i denna hemska process som jag absolut inte accepterar under normala omständigheter.
Jag kommer här, i en sekvens av sju blogginlägg, under sju dagar, att berätta min historia om denna process, med sina intermezzon. Jag avslutar serien med att försöka förstå varför jag har avvikit från min plikt: att tala.
Har du en kommentar, en synpunkt, eller du har varit del i denna historia och ser det på annat sätt, så finns riklig plats i kommentatorsfältet. Ty, du behöver inte tiga, så som jag gjorde, eftersom jag är en man utan makt.
Men nu talar jag. Mitt tigande är över. Här är min historia.
Som ansvarig handledare för en doktorand, som hade kommit till slutet, att disputera, skulle jag, som traditionen påbjuder, sammanställa ett förslag på betygskommitté, ordförande och opponent inför hennes disputation. Jag hade sedan länge funderat ut mitt förslag. Jag var berusat glad och hängiven mitt förslag. Det skulle bli en hård, kunnig och kanske också utvecklande kritik och bedömning. Det skulle vara prestigefyllt för doktoranden att ha varit granskad av dem. Om hon klarade granskningen.
Men den ansvarige för forskarutbildningen, som jag kallar NN, och dekanen, som jag kallar DD, accepterade inte mitt förslag. Det föll på tre punkter, varav jag accepterade en punkt.
Punkten jag accepterade var att den jag hade föreslagit som reserv till betygskommitteen kom från Linnéuniversitetet, vilket en av de ordinarie ledamöterna också gjorde. Det är fel, ty det finns en regel på universitetet som säger att blott en ledamot i betygskommitteen får vara från Linnéuniversitet. Skulle någon av de två ordinarie ledamöterna som inte var från Linnéuniversitetet bli sjuk, skulle det finnas två från Linnéuniversitetet i betygsnämnden, vilket strider mot regeln. Således, inför denna risk om sjukdom, kunde inte mitt förslag accepteras. Detta accepterar jag. Det är ett misstag från min sida. Men, var vänlig att komma ihåg denna regel, ty den kommer att återkomma i ett blogginlägg senare i veckan. (Varför teg jag IV? Kameleonten)
Den andra saken som mitt förslag föll på var att personen som var mitt förslag på opponent inte var docent på sitt universitet. I regelboken står att opponent skall vara minst docent, eller med motsvarande kompetens, även om det vid speciella skäl kan göras undantag. Jag visste om docentkravet. Men jag visste också att docentkravet gäller en bedömning av om den föreslagna skulle anses vara docent enligt svenska kriterier. Min bedömning var att hon skulle vara docent i Sverige. Men hon arbetar på ett universitet som har betydligt hårdare krav för att bli motsvarande docenter än vad de flesta universitet har i Sverige, varför hon ännu inte ansökt om befordran. Men även om hon inte skulle anses vara docentkompetent, kan undantag medges enligt regeln. NN och DD gjorde emellertid ingen bedömning av hennes kompetens. Mina argument för henne som opponent, lämnades utan beaktande. De läste blott innantill. Hade hon en titel motsvarande docent? Nej, det hade hon inte. Hon accepteras inte! Kompetens för NN och DD var av intet värde. Titel var allt.
Och jag teg.
Den tredje saken som min ansökan föll på var att jag, följandes alla traditioner, föreslog mig själv som ordförande vid disputationen. Men både NN och DD avslog mitt förslag att jag skulle vara ordförande på min doktorands disputation. De hävdade att en ordförande måste vara anställd vid Linnéuniversitetet. Jag var inte anställd. Och kunde därför inte vara ordförande på min egen doktorands disputation.
Jag skulle inte få vara ordförande på min egen doktorands disputation!
Det finns, vad jag vet, inte någon regel som säger att ordförande vid disputation måste vara anställd. Jag har varit ordförande när mina doktorander gått upp på Lunds universitet, utan att jag har varit anställd där. Där tycks det vara den ansvariga handledaren som är ordförande. De tycks följa den traditionen. Duger den traditionen åt Lund, borde det duga åt Linnéuniversitetet. Men nej, hävdar NN och DD.
Jag anförde argument för mitt ordförandeskap. Ett argument var att Linnéuniversitet har haft fullt förtroende för mig som ansvarig handledare under doktorandens hela doktorandtid. Att det förtroende inte skulle finnas, dessa tre sista timmar på doktorandens tid som doktorand, var för mig otänkbart. Men det var fullt tänkbart för NN och DD. Under nominellt fyra års utbildning fanns förtroendet. Men de sista tre timmarna, ja då fanns inget förtroende.
Jag har varit anställd på Linnèuniversitetet i en 6-7 år. Men det räcker inte för att få förtroende att vara ordförande. Jag har just nu, likt förra året, haft förtroendet att vara ansvarig för den högsta kursen på grundutbildningen, examensarbetet i redovisning och finansiering på civilekonomprogrammet. Men nej, det förtroende som visas mig på den avancerande nivån räckte inte till för att jag skulle ha förtroendet att vara ordförande på min doktorands disputation. Allt detta förtroende står sig slätt mot ett anställningskontrakt, enligt NN och DD.
Detta var en akt av akademisk ondska. Ordförandeskapet vid disputationen är en stor sak för en handledare. I alla fall är det så för mig. Det är vid det tillfället då handledaren står stolt, och med fullt ansvar, inför publiken och inför betygskommitteen och inför opponenten. Det är där, i just den stunden, som handledaransvaret blir så oerhört tydligt. Det är en stund jag som handledare gärna tänker på före disputationen. Om och om igen har jag i min tanke hört mig välkomna opponent och betygsnämnd till disputationen. Stolt och nervös. Det är också ett tillfälle jag gärna återkommer till efter disputationen. Fotot från den stunden, som jag har några nu, när jag öppnar disputationen, är bland de mest bevarade och kära fotona jag har, som en forn handledare har. Öppnandet av disputationen är höjdpunkten i hela handledningsprocessen.
Denna plats i ljuset, denna stund av ansvar och stolthet, förvägrade NN och DD mig. Den smärta de gett mig, förvisso av hela processen, som jag skaldar om i dessa blogginlägg, men framför allt dess kulmen, när de förvägrade mig att ta synligt ansvar och synligt bära min stolthet inför betydelsefulla andra, gör att jag innerligt hoppas att aldrig få utsättas för obehaget att träffa dem, inte ens på en motsatt sida av en gata. Då och där, när jag mottog beskedet att de skulle förvägra mig ordförandeskapet, bestämde jag mig för att, när denna process är över, när min doktorand har disputerat, blir de Persona non grata för mig.
Men, då sade jag ingenting. Jag tog emot förödmjukelsen utan att berätta för dem hur fel de hade.
Jag teg. Varför?
Den 1 februari 2021
Sven-Olof Collin