Jag har beskrivit en process som idealt görs för att möjliggöra en god examination av en doktorand och hennes avhandling. Jag tycker mig ha visat på en rad missgrepp, principlösheter och motsägelser i processen, främst skapad av NN, den som är ansvarig för forskarutbildningen.
Jag var själv ansvarig för forskarutbildningen vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet i mitten och slutet på 90-talet. Jag införde drill och disciplin. Doktoranderna fick veta att det fanns blott en mening med deras liv, att disputera. Jag införde årliga rapporter och utvecklingssamtal med doktoranderna. Varje läsår började med att jag presenterade programmet för året, och bjöd på diskussion, vin, grönsaker och salami. Jag var understöd vid framtagande av betygskommittee och opponent. Och jag hoppas vid Oden och andra gudar att jag aldrig gjorde som NN har gjort mot mig. Jag hoppas att jag var konsistent och utan slumpmässigt agerande, baserat på maktens berusning.
Det blev, eller det kanske redan var tradition när jag började (jag minns inte), att jag som ansvarig för utbildningen deltog på festligheterna efter disputationen. Där förväntades det, och jag uppfyllde förväntningarna, att jag som ansvarig för forskarutbildningen skulle hålla tal. Det var ju trots allt så, att en godkänd disputation förvisso innebar att min verksamhet hade gjort sitt, men det innebar också att handledarna, och, inte minst, doktoranden hade gett mig och min verksamhet ett bidrag, en godkänd disputation. Ett tal som tack till doktoranden och till handledarna var inte bara rimligt, utan också ett seriöst sätt att visa tacksamhet och uppskattning för prestationen.
Vilka traditioner som har funnits på Linnéuniversitetet, vet jag inte. Däremot minns jag någorlunda väl jag vad som skedde i min förra doktorands process. Vid den rituella spikningen deltog Dekanen med sin närvaro och sitt tal. Vid disputationen deltog Prefekten med tal och present. Däremot har jag inget minne av att den som då var ansvarig för forskarutbildningen deltog. Däremot tror jag mig minnas att den inte talade och tackade för bidraget. Tacksamhet från forskarutbildningen gentemot handledarna, och doktoranden tycks inte vara en tradition på Linnéuniversitetet.
I det fall som jag skrivit om i mina inlägg här tycks NN framgångsrikt fortsätta traditionen av tystnad. Den 18 december var det dags för den starkt rituella Spikningen av min doktorands avhandling. Näst disputation, borde det vara bland de mest förnämsta tillställningarna en akademisk institution har.
Spikningen skedde främst virtuellt, p g a Corona. Sekreteraren, som så förnämligt skötte både spikningen och disputationen, och allt göromål däremellan, deltog på biblioteket. Några från forskargruppen deltog på biblioteket. Ingen dekan, prefekt eller NN, ansvarig för utbildningen, fanns på plats. Om de deltog virtuellt, vet jag inte, ty jag såg inte skärmen. Men ingen av dessa deltog genom att ge sig tillkänna genom tal.
Således, ingen av de som företräder verksamheten, deltog ljudligt i spikningen. Så som hade skett vid min förra doktorands spikning.
Detsamma skedde vid disputationen. När vi kom tillbaka från betygsnämndens möte och förkunnade att hon var godkänd, fanns ingen potentat på plats. Det kan förvisso förklaras genom restriktioner, att vi inte fick vara för många. Men potentater kunde vara med virtuellt. Återigen vet jag inte om de var det, då jag inte hade tillgång till skärmen. Däremot vet jag med 100% säkerhet att de inte deltog genom att ge upp sin stämma. Ingen, inte dekan, inte prefekt, och, den som allra mest har skyldighet att ge upp sin stämma, den som är ansvarig för den utbildning som nu triumferade, gav upp sin stämma. Inget tacktal. Ingen uppskattande uppmärksamhet från NN över den metamorfos som just skett, övergången från doktorand till doktor.
Du, ansvarig för forskarutbildningen. Du, NN! Ascolta! Hör upp! Jag tror förvisso att du följer tidigare ansvarigas agerande. Men det gör det inte rätt. Du gör fel!
Lyssna nu, NN! Ascolta! Du har inte många doktorander att ta hand om. Du har en eller två kurser per år att hantera. Din arbetsbelastning kan knappast närma sig utbrändhet. Att du inte kunde ta dig till biblioteket, på plats, eller säga några uppskattande ord virtuellt, är en oerhörd markering av din pyramidala oförmåga att förstå ditt ansvar, och utgör ett bevis på din monumentala oförmåga att förstå vad ledning i en akademi är och innebär.
Du, ansvarig för forskarutbildningen, behandlar ditt ansvar som en simpel chefsposition, där du skall utöva makt, men inte leda, inte skapa förutsättningar för en produktiv verksamhet, utan blott skapa lydnad. Verksamheten, så som jag beskrivit den här, behandlar du som material för din maktlystnad.
Men kära läsare, notera att detta säger jag nu. Jag sade det inte då, efter spikningen. Jag sade det inte vid disputationen, när jag förstod att NN skulle tiga även denna gång. Jag säger det nu, någon vecka efter disputationen. När jag är säker på att saken är klar och att NN inte kan nå min forna doktorand, numera doktor, med maktens repressalier.
Då teg jag. Varför teg jag?
Den 5 februari 2021
Sven-Olof Collin
Jag var själv ansvarig för forskarutbildningen vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet i mitten och slutet på 90-talet. Jag införde drill och disciplin. Doktoranderna fick veta att det fanns blott en mening med deras liv, att disputera. Jag införde årliga rapporter och utvecklingssamtal med doktoranderna. Varje läsår började med att jag presenterade programmet för året, och bjöd på diskussion, vin, grönsaker och salami. Jag var understöd vid framtagande av betygskommittee och opponent. Och jag hoppas vid Oden och andra gudar att jag aldrig gjorde som NN har gjort mot mig. Jag hoppas att jag var konsistent och utan slumpmässigt agerande, baserat på maktens berusning.
Det blev, eller det kanske redan var tradition när jag började (jag minns inte), att jag som ansvarig för utbildningen deltog på festligheterna efter disputationen. Där förväntades det, och jag uppfyllde förväntningarna, att jag som ansvarig för forskarutbildningen skulle hålla tal. Det var ju trots allt så, att en godkänd disputation förvisso innebar att min verksamhet hade gjort sitt, men det innebar också att handledarna, och, inte minst, doktoranden hade gett mig och min verksamhet ett bidrag, en godkänd disputation. Ett tal som tack till doktoranden och till handledarna var inte bara rimligt, utan också ett seriöst sätt att visa tacksamhet och uppskattning för prestationen.
Vilka traditioner som har funnits på Linnéuniversitetet, vet jag inte. Däremot minns jag någorlunda väl jag vad som skedde i min förra doktorands process. Vid den rituella spikningen deltog Dekanen med sin närvaro och sitt tal. Vid disputationen deltog Prefekten med tal och present. Däremot har jag inget minne av att den som då var ansvarig för forskarutbildningen deltog. Däremot tror jag mig minnas att den inte talade och tackade för bidraget. Tacksamhet från forskarutbildningen gentemot handledarna, och doktoranden tycks inte vara en tradition på Linnéuniversitetet.
I det fall som jag skrivit om i mina inlägg här tycks NN framgångsrikt fortsätta traditionen av tystnad. Den 18 december var det dags för den starkt rituella Spikningen av min doktorands avhandling. Näst disputation, borde det vara bland de mest förnämsta tillställningarna en akademisk institution har.
Spikningen skedde främst virtuellt, p g a Corona. Sekreteraren, som så förnämligt skötte både spikningen och disputationen, och allt göromål däremellan, deltog på biblioteket. Några från forskargruppen deltog på biblioteket. Ingen dekan, prefekt eller NN, ansvarig för utbildningen, fanns på plats. Om de deltog virtuellt, vet jag inte, ty jag såg inte skärmen. Men ingen av dessa deltog genom att ge sig tillkänna genom tal.
Således, ingen av de som företräder verksamheten, deltog ljudligt i spikningen. Så som hade skett vid min förra doktorands spikning.
Detsamma skedde vid disputationen. När vi kom tillbaka från betygsnämndens möte och förkunnade att hon var godkänd, fanns ingen potentat på plats. Det kan förvisso förklaras genom restriktioner, att vi inte fick vara för många. Men potentater kunde vara med virtuellt. Återigen vet jag inte om de var det, då jag inte hade tillgång till skärmen. Däremot vet jag med 100% säkerhet att de inte deltog genom att ge upp sin stämma. Ingen, inte dekan, inte prefekt, och, den som allra mest har skyldighet att ge upp sin stämma, den som är ansvarig för den utbildning som nu triumferade, gav upp sin stämma. Inget tacktal. Ingen uppskattande uppmärksamhet från NN över den metamorfos som just skett, övergången från doktorand till doktor.
Du, ansvarig för forskarutbildningen. Du, NN! Ascolta! Hör upp! Jag tror förvisso att du följer tidigare ansvarigas agerande. Men det gör det inte rätt. Du gör fel!
Lyssna nu, NN! Ascolta! Du har inte många doktorander att ta hand om. Du har en eller två kurser per år att hantera. Din arbetsbelastning kan knappast närma sig utbrändhet. Att du inte kunde ta dig till biblioteket, på plats, eller säga några uppskattande ord virtuellt, är en oerhörd markering av din pyramidala oförmåga att förstå ditt ansvar, och utgör ett bevis på din monumentala oförmåga att förstå vad ledning i en akademi är och innebär.
Du, ansvarig för forskarutbildningen, behandlar ditt ansvar som en simpel chefsposition, där du skall utöva makt, men inte leda, inte skapa förutsättningar för en produktiv verksamhet, utan blott skapa lydnad. Verksamheten, så som jag beskrivit den här, behandlar du som material för din maktlystnad.
Men kära läsare, notera att detta säger jag nu. Jag sade det inte då, efter spikningen. Jag sade det inte vid disputationen, när jag förstod att NN skulle tiga även denna gång. Jag säger det nu, någon vecka efter disputationen. När jag är säker på att saken är klar och att NN inte kan nå min forna doktorand, numera doktor, med maktens repressalier.
Då teg jag. Varför teg jag?
Den 5 februari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
