Konsistent, kollektion eller komplex?
Jag är skåning, med rätt att sidda och tänka och ibland bara sidda. Jag är svensk, med normer om solidaritet och jämlikhet. Jag är europé, med Upplysningens kritiska kraft. Jag är demokratisk socialist, som tror på kollektivets organiserade kraft. Jag är professor, som hävdar kunskapens primat. Jag är ateist, som hävdar människans ensamhet på jorden och själens dödlighet. Jag är Kantian, som hävdar människans frihet genom förmågan till plikt. Jag är Hegelian, som hävdar människans dynamiska instängdhet i motsatslagen. Jag är statarungens son, som ser klassamhällets förtryck. Jag är… i all oändlighet.
Är alla dessa Jag integrerade i en enhet, en konsistent enhet, ett Jag, där allt har sin plats och delarna gemensamt följer varandra? Eller är alla dessa en kollektion av Jag, där personen Sven-Olof en stund är ateist, en annan stund Kantian, en tredje stund professor? Eller är Jaget en komplex enhet där alla delar inte hänger samman konsistent, utan t o m motsägelsefullt, men detta oaktat, utgör ett Jag?
Komplex är ett avskyvärt ord, ty det antyder att den som uttalar ordet inte har tänkt tillräckligt. Komplext är den lates ord. Blott av den anledningen skulle jag vara villig att förkasta Jag som ett komplext Jag. Det är helt enkelt så, att om man inte kan komma upp med en förståelse hur de olika delarna hänger samman, då kan man inte hävda att de är komplext relaterade till varandra. Då måste man erkänna att de inte är relaterade till varandra, i alla fall inte på ett begripligt sätt. Att ta till ordet komplext är att dölja att man inte begriper.
Kvar står då Jaget som konsistent eller som en slumpmässig kollektion av olika Jag.
Envar som granskar sig själv, torde, om den har ett rent sinne, som inte är förmörkat av viljan att framstå som ett konsistent Jag, erkänna att den som är Jag onekligen har agerat på olika sätt, som inte kan hänga samman i en helhet, i alla fall inte en helhet som låter sig förklaras logiskt, dvs utan motsägelser. Hyckleriet är ett exempel på vår brist på konsistens.
Kvar står då Jaget som en kollektion. Det är något outhärdligt i kollektionstanken, eftersom den säger att Jaget är slumpmässigt. Kanske inte delarna, ty de kan alla förklaras utifrån omständigheter och val personen gjort. Det är svårt att inte bära ett klasshat, om än sällan uttryckt och aldrig överfört till egentlig handling, när man suttit så många timmar med sin farmor, statarkärringen, och hört hur bönderna behandlade statarna. Men när klasshatet dyker upp, är omöjligt att förutsäga. Kanske en situation utlöser det. Som t ex när jag skrev tackordet i min avhandling och jag, där och då, var frustrerad av att min farmor dog någon månad innan, så att hon, som ville läsa vidare men inte fick p g a klassamhället, kunde få se att det hon inte fick, det fick i alla fall hennes sonson. Då och där, när jag sitter i modulen på Holger Crafoords ekonomicentrum, platsen och institutionen som fått min förmåga att blomma ut, då dedicerar jag avhandlingen till henne, och erfar hennes närhet så starkt att jag avslutar tackordet med de ord, som fortfarande kommer till mig, både som ord och upplevelse, men även som drivkraft: ”I gräset glöder fortfarande hennes tårar.”
En välindoktrinerad ekonom skulle säga att den har förklaring till varför de olika Jagen dyker upp. Den säger att det finns ett sorts överJag som kan göra en värdering av vilket Jag som skall tas fram, utifrån en nyttighetskalkyl. Detta överJag är egentligen blott en kalkylator som kan beräkna utfallet av olika Jags uppdykanden. Det som ger störst nytta, är det som dyker upp.
Det vet vi att det inte är sant. Människor agerar på sätt som inte, på ett meningsfullt sätt, kan anses maximera individens nytta. En människa kan vara motiverad att frivilligt gå ut i krig, men det vore absurt att påstå att den livshotande aktiviteten maximerar individens nytta. Lika absurt är det när en äldre manlig individ inte kämpar med slag och sparkar för att komma med i livbåten, utan kanske väljer att låta kvinnor och barn få platserna och själv gå under med det sjunkande skeppet. Eller fadern som kastar sig framför sitt barn och tar den kula som annars skulle ha dödat barnet.
Nej, egoism integrerar inte de olika Jagen genom att avgöra när de dyker upp, och möjliggör därmed en förklaring av Jagens uppdykande.
Idag når jag inte längre än hypotesen att Jag är en kollektion av Jag som tenderar att dyka upp på ett oförutsägbart och därmed slumpmässigt sätt. Det är förvisso en rolig slutsats eftersom den innebär att inte ens personen kan veta hur den kommer att agera eftersom den inte vet vilket Jag som dyker upp. Därför kan vi bli överraskade över vårt eget agerande. Som om det inte var Jag som gjorde det. Vilket det ju inte heller var, eftersom Jaget är en kollektion av Jag.
Den 2 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin