Men det finns en del av samhället som de liberala och de konservativa avskärmar från marknadens påverkan, nämligen kulturen. Eller snarare, den del av kulturen som samhällets elit finner tilltalande. Den goda kulturen.
Den goda kulturen skall antingen försörjas genom statens bidrag eller genom sponsorers bidrag. Blotta tanken på att marknaden, dvs de som är villiga köpare av Operans biljetter, är de som skall försörja Operan, är otänkbar.
Men varför kan skolan regleras genom konsumenternas val, men inte Operan, Dramaten och Nationalmuseum? Är det verkligen så att den säkerhet som statlig subvention ger, är mindre värd i skolan relativt Operan?
Nåväl, säger du, den liknelsen går inte hem ty i Sverige får föräldrar en biljett till skolan, som den själv slipper betala. Skatten finansierar skolbiljetten. Men man har skapat konsumentens marknadsmakt genom att konsumenten får välja vilken skola man ger sin biljett till.
Det är korrekt. Men varför finns inte detta på kulturens område? Motsvarande skulle då vara att varje medborgare får en kulturbiljett som den kan ge till den som skapar den kultur som den vill ha.
Här infinner sig svårigheten att medan skola inte är så svårt att avgränsa, är kultur betydligt svårare att avgränsa. Idag subventioneras inte all kultur, utan blott den som anses vara god.
Däremot är det lätt att ge folk en biljett. Om alla 10 miljoner svenskar skulle få en biljett motsvarande deras andel i kulturbudgeten, som är på cirka 9 miljarder kronor, ger det 900 kronor per svensk, liten som stor. Varje medborgare får då, säg 90 biljetter à 10 kronor styck. Dessa kan den ge till en kulturproducent eller till en annan medborgare.
Men vad är då kultur? Ja, det borde omfatta allt som är uttryck för människans själ, dvs allt från Operans föreställning av Don Giovanni till Båstad Classic Motor Show, där gamla bilar ställs ut. Det kommer onekligen att bli en mycket livlig debatt om vad kultur är, som griper långt ner i folkdjupet. Det är ju inte helt otänkbart att tex ishockey och fotboll anser sig vara en kulturyttring och kräver rätten att få motta biljetterna.
På så sätt blir kulturutbudet finansierat enligt direktdemokrati och inte elitistiskt, eftersom varje svensk röstar på sin föredragna kultur genom sina biljetter.
Kvar till de liberala och konservativa finns då sponsring, dvs att rika och företag ger pengar till något de anser vara angeläget. Det är sedan gammalt en företeelse som vi socialister har haft svårt för eftersom det leder till ett större utbud av elitens kultur, då eliten har mer pengar som de kan avstå till det som de föredrar. Men det ter sig svårt att begränsa sponsring, varför det icke-marknadsdraget i kulturen får stå kvar.
Eller är det så att kulturen, den goda, har sådana kvaliteter att samhället som sådant tjänar på att den goda kulturen inte är utsatt för marknaden, för direktdemokratins kraft, utan får sina medel genom den representativa demokratin?
Som demokratisk socialist har jag en benägenhet att ofta se demokratin som rimligare fördelare än marknaden, relativt vad de konservativa och speciellt de liberala ser. Hur attraktivt det än kan se ut när man har marknaden, dvs direktdemokrati, så har den representativa demokratin fördelar.
Statarmuseet i Torup ( https://statarmuseet.com/ ) finansieras genom besöksavgifter, men får också bidrag från Svenska Kommunalarbetareförbundet, Kommunal Skåne, Svedala kommun, ABF Skåne samt Stiftelsen Statarliv i Skåne. Oaktat besökssiffror borde det vara av långsiktigt intresse för svenska samhället att en sådan historisk epok och statarnas liv bevaras och görs tillgängligt för Sveriges folk. Om folk under en tid inte finner det angeläget, måste staten, i detta fall, Regionen och kommuner, vara de som överbryggar folks intresse genom att skjuta till skattemedel för dess långsiktiga bevarande.
Således, mjölk bör nog oftast produceras och fördelas enligt marknadens logik, medan kulturfenomen av betydelse för landet bör undantas från marknadens logik.
Den 7 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin