Låten blev en sk landsplåga och den har fortsatts att spelas. Både för dess kvaliteter som sång, men också som ett minne av framgångsåren, där den fick stå som representant för framtiden, där man rev gamla, dåliga bostadshus, med viss klagan och sentimentalitet.
Jag läser i Svenska Dagbladet om att Myrberg berättade i en intervju i DN hur det hade gått till när hans största framgång kom, ’34:an’.
Sången gjordes av Olle Adolphson, en visdiktare som lyckades förmedla svenskens upplevelse och längtan under rekordåren, kanske främst känd för sången ’Det gåtfulla folket’. Sången var gjord för Siw Malmkvist. Men man hade först spelat in musiken, vilket gjordes i en tonart som inte passade Siw, varför man behövde en annan sångare. Någon i studion visste att Per var i studion den dagen. De frågade honom om han ville sjunga in låten. Han sade ja, och enligt honom själv tog det en kvart och sedan var inspelningen klar.
Han råkade befinna sig på en plats. Han fick ett erbjudande. Han tog det. 15 minuter senare hade han gjort en sak som ändrade hans liv och som följde honom hela sitt liv.
Alla ögonblick rymmer inte möjligheter. Men det gäller att vara varse, plus att ha en gnutta tur, att vara på en plats där ögonblickets möjlighet befinner sig och att fånga ögonblickets möjlighet.
Jag var hemma hos min flickvän. Jag hade förberett min ansökan till forskarutbildning i företagsekonomi vid Lunds universitet. Men, vem är väl jag? var tanken i mitt huvud. Forskarutbildning? Det är för de smarta. Jag var bara Sven-Olof. Inte skall väl jag? Övermaga! Rida på höga hästar! Nej, det är för andra. Så var tankarna när jag lämnade ansökan på skrivbordet och åkte till min flickvän. Hon läxade emellertid upp mig och övertygade mig, alternativt bestämde, att jag skulle lämna in ansökan. Större var inte tron på min ansökan än att jag var kvar hos min flickvän, ringde till min bästa kompis som bodde i det kollektiv jag bodde i, där ytterligare en man och en kvinna bodde. Jag bad henne ta ansökan, som låg på mitt skrivbord, lägga det i kuvertet och cykla till Företagsekonomiska institutionen nästa morgon, innan klockan 12 och lämna in den. Jag blev antagen 1983. Jag blev doktor 1990, docent 1999, professor 2005, avskedad professor 2018, och är i dagarna 2024 på väg att avsluta mitt akademiska arbetsliv genom publicering av mina två sista artiklar, varvid jag har publicerat 69 artiklar.
Kvällen hos min flickvän, närvaron och kraften hos min flickvän, fick mig att vända ryggen till tvivlet och göra en liten insats, ringa min bästa vän och be henne lämna in ansökan. Det var ögonblicket och möjligheten som ändrade min livsfärd, som gav mig den himlastege som jag bestigit.
Det aningen tragiska i detta är att du inte har möjlighet att förstå vilket ögonblick som är det dramatiska ögonblicket, ty dramatiken visar sig först långt efter. Du har ingen möjlighet att rationellt kunna bedöma om du skall agera på ögonblickets möjlighet eller låta det passera. Jag har säkert haft ett antal ögonblicks möjligheter som jag låtit passera, som hade kunnat haft avgörande betydelse för mitt liv.
För att nu inte lämna dig med tron att jag är en tvehågsen satan som måste förlita mig på starka kvinnor i min omgivning, må jag berätta om det andra viktiga ögonblicket i mitt liv, som ändrade min livsbana helt. Jag hade träffat en fantastisk kvinna på en fest. Vi hade inte bytt telefonnummer, och inte gjort upp om en nästa träff. Vi blott skildes åt. Dagen efter var mitt huvud, mitt hjärta, min mage blott och enbart uppfylld av kvinnan. Jag skrev inte ett brev till henne, där jag framförde en tydlig önskan om en träff. Jag skrev ett litet kryptiskt poem med väl inlindad önskan. Det skickade jag som brev till henne. Hon fick brevet. Hon hittade mitt telefonnummer i telefonkatalogen och ringde mig. Hon hade svårt att helt förstå vad jag sade på min skånska, men hon förstod att vi hade enats om att träffas i stadsparken senare den dagen. Idag, när jag skriver detta, den 4:e januari, firar jag och den kvinnan att vi träffades den 4:e januari 1984 i Stadsparken i Lund. Kanske det hade blivit ett liknande utfall, men någon fördröjning. Men ögonblickets möjlighet fanns där, och utnyttjades med ett poem.
Eftersom man aldrig kan veta vilket ögonblick som rymmer en livsavgörande möjlighet, kanske man borde uppmana människor att utnyttja så många ögonblick som helst. Många kommer att rinna ut i sanden. Många kommer att bli misslyckanden. Men, som i mitt fall, två ögonblicks utnyttjande räcker för att forma ett helt liv.
Den 5 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin