Hade jag då vittnat?
Frågar du mig, som angivit en fuskande bekant inför en högskola? Klart jag skulle vittna. Ty det är ju rätt och det en plikt gentemot samhället.
Givetvis under förutsättning att det är en ”svensk”. En Albin Hansson från Skövde.
Men saken kommer i helt annat läge om det är en Mohammed från Rosengård. Mohammed, säger mina förväntningar, bor i ett socialt utsatt område där förtvivlans våld är mer förekommande. Han lever också i en kultur som är betydligt mer våldsam och våldaccepterande än den svenska, grundat i islams våldsamhet. Och, inte minst, han kan tillhöra de våldsamma gängen, sprungna ur socioekonomiskt och kulturellt tyngda miljöer.
Jag tror, men vet inte med säkerhet, att om jag hade varit ensam, hade jag vittnat, ty jag räds inte dem. Men, jag är inte ensam. Jag har en familj. Och vis av maffiafilmer, inser jag att det bästa sättet att komma åt någon, är att ge sig på dem han älskar.
Det som först kommer i min tanke är att min dotter har mitt efternamn och hon bor i Malmö. Av min familj, är hon den mest sannolika måltavlan. Skulle jag sätta hennes väl och ve på risk, för att göra min samhälleliga plikt?
Knappast. Aldrig i livet. Kan inte staten säkra mina barns liv, då har jag inget att erbjuda samhället.
Jag har erfarit något i närheten en gång. En galen student, som då levde i Jönköping, skrev ett hot mot mig och min son. Jag noterade min egen reaktion. Hotet mot mig tog jag med jämnmod. Dock fick det mig att ändra mitt skrivbords placering i mitt arbetsrum, så att jag inte vände ryggen mot dörren, utan att jag såg vem som kom in, och hade möjligheter att reagera.
Däremot fick hotet mot min son, som bodde 40 mil från den hotande studenten, min kropp att darra. Trots att universitets säkerhetspersonal och polisen i Jönköping hävdade att de bedömde det som att det inte var någon som helst fara, ty studenten var en snäll tokig figur som pratade.
Ingenting har hänt, men minnet av min skakande kropp när min son fick ett hot p g a mig, finns kvar.
Nej, ingen kan begära att jag skall utsätta mina barn för livsfara, bara för att göra min samhälleliga plikt.
Och mitt sätt att rättfärdiga det är att säga att jag gör precis som samhället, jag sviker plikten. Kan inte samhället garantera mig och de minas säkerhet, ja, då har jag inget samhälle att bidra till. Begär inte att jag skall göra en uppoffring, om samhället inte kan göra sin del i affären, sin uppoffring.
I en svag stat, som den vi åsett nu, som vek sig för islamisternas terror och förbjöd en åsiktsyttring, för att den inte kunde upprätthålla samhället, dvs skyddet för yttrandefriheten, sätts rätten åt sidan.
Att vägra vittna är inte feghet utan ett tecken på en stat som inte kan upprätthålla rättssäkerheten.
Öllsjö den 2 september 2020