En anledning till att stå emot kan vara att man inte inser riskerna. En annan kan vara att det är lättare att ha civilkurage om kostnaderna är små.
Jag fick information av en person, som själv saknade civilkurage att använda informationen, kanske för att hans kostnader var högre än mina, eller för att han visste att jag skulle agera på informationen, vilket innebar att han slapp kostnader, men fick den effekt han önskade. Jag anmälde en bekant för plagiat. Högskolan löste problemet genom att uppfinna en ny form av plagiat, plagiat av betydelselösa artiklar, som därmed var ursäktligt. Själv fick jag då några ovänner, som sannolikt kom att betyda en del i händelseförlopp senare i mitt liv. Men just då uppfattade jag ingen hög kostnad för mig själv. Trots att jag hade fått rådet att noga tänka över mitt agerande, då anmälaren av plagiat är oftast den som får betala ett högre pris än plagiatören. I detta fall fick plagiatören behålla sin professur.
En annan gång anmälde jag en professor med misstanken att ha svindlat institutionens kassa genom att ha haft med familjen på konferensresan och låtit institutionen betala för familjens transporter på platsen och dess boende. Föga kunde jag ana händelseförloppet. Universitetets prefekt avskrev anmälan, utan någon form av utredning. Däremot blev professorn sur och hävdade i ett brev till personalavdelningen att min anmälan var förorsakad av rasism. Varpå jag blev utredd som möjlig rasist i 320 dagar. Nu kan man förvisso undra om jag hade undvikit att anmäla om jag hade vetat att det fanns risk för rasismutredning, och en som drog mig ner i eländes känslor i 320 dagar? Jag tror, eller i alla fall, hoppas jag, att jag hade gjort anmälan.
Civilkurage handlar således inte bara om mod, utan också om information och kunskap. Det kan drivas av sanningsbehovet, men också av avsaknaden av sanning, dvs att man inte vet.
Min sista stora handling med kurage i högskole-Sverige, var när jag tydligt redovisade att Hållbarhetsdoktrinen aldrig skulle få en plats som indoktrineringsidé på ett akademiskt program där jag hade någon som helst form av inflytande. Jag förstod mycket väl, när jag skickade in debattartikeln, att dess publicering kunde innebära mitt avsked. Vilket den gjorde. Men jag visste vad jag gjorde, jag förstod riskerna, men jag kunde bara inte dagtinga med mitt förnuft, med mina värderingar, med min tro på den akademiska utbildningen. Då och där, var det sanna uppenbart för mig, både det jag höll för sant, och det som kunde bli den sanna konsekvensen.
Men som jag skrivit många gånger här, kurage kan komma av en kostnad. Den som har en liten kostnad, t ex som kan låta pensionera sig, relativt den som har en avsevärd kostnad genom att vara 30 år, med barn och villa, kan ägna sig åt kurage.
Men nej, jag hade då jag skickade in debattartikeln en högst avsevärd potentiell kostnad. Risken att mitt stora livsprojekt skulle gå i krass. Vilket det gjorde. Det är förvisso inte materiella kostnader, men immateriella kostnader är också kostnader, men som inte äter i magen, utan i själen.
Tänk dig därför för innan du utför något som du uppfattar som civilkurage. Men inse också att en del kostnader kan du inte förutse. Därför måste det till syvende og sist vara en fråga om att göra det som är sant. Ty sanningen om konsekvenserna av ditt civilkurage kommer alltid för sent.
Öllsjö den 5 september 2020