Vad i all sin dar gör en svensk akademiker på ett universitet som är den siste europeiske diktatorns universitet? Vad gör han överhuvudtaget i ett land där oppositionella fängslas, ja, tystas och försvinner?
Aningslös? Reser han värld och rike kring, bara för att få sprida sina kunskaper om familjeföretag och hur de är baserad på nepotism? Inför glädjen av att berätta, är han blind för omvärlden?
Karriärdriven? Driven av längtan att få addera ytterligare ett universitet på listan över universitet där han hållit gästföreläsning, så att hans CV kan bli än längre och än mer imponerande?
Infiltratör? Driven av tanken på att han inte kan förändra världen, men att han kan så små tankar hos några människor, om ett annat sätt att organisera samhället? Att diktaturens medhjälpare på plats inte ser eller förstår att han sår split genom att berätta om den oberoende pressen som familjeföretag i Sverige måste lära sig att hantera?
Människointresse? Vill han åka till olika platser, där det bor människor som lever under andra förhållande, för att lära känna människors variation, men också det som inte varierar hos människan, trots så olika förutsättningar?
Jag har ett foto på mig själv, där jag står under Lukasjenkos foto, och håller en föreläsning om familjeföretagande i Sverige och dess bas i nepotism. På Lukasjenkos universitet. Åhörarna förstår inte begreppet nepotism, så jag får lägga ut texten kring det. Framför mig sitter dekanen och vid hennes sida, en av professorerna, hennes dotter. De applåderar och ser inte alls arga ut.
Efter föreläsningen diskuterar jag med en student om demonstrationsfrihet. Han undrar varför en liten grupp av människor, som saknar stöd av majoriteten, skall ha rätt att skapa oro i samhället genom att demonstrera. Jag redogör för mina åsikter. Och hör hur tillrättalagd jag måste låta, som blivit inpräntad mina åsikter om yttrandefrihet. Jag inser att jag låter som en person som papegojar färdigklippta och färdigutformade åsikter, medan jag tyckte att han hade en öppen attityd genom att ha förmåga att ställa en fråga som jag aldrig tänkt på.
Varför åkte jag och höll föreläsningen? Jag vet hur jag tänkte. Jag hade tänkt mycket innan jag accepterade. Men jag kan inte vara säker på varför jag tänkte som jag gjorde. Vilka av de fyra skäl som jag nämnt ovan var grunden för att jag tänkte ut saken som jag gjorde och nådde svaret att jag skulle hålla föreläsningen?
Om inte jag är säker på svaret varför jag åkte, vem kan vara det då?
Vem är du, som tror att du kan förklara människors agerade?
San Bernardo den 8 september 2020