Vad vi aldrig får se, på ett övertygande och lika ensidigt sätt, är de människor som levde under diktaturen, och som accepterade den. När jag ser dessa filmer om att leva i diktaturen, är alltid denna känsla av förtryck närvarande.
Men, att leva i diktatur innebär att underkasta sig diktaturen, att följa de regler och normer som den ställer upp. Livet i diktaturen påminner mig om min syn på de religiösa, ty det förefaller vara samma andas barn, att diktaturen, precis som religionen, kräver underkastelse, den kräver lydnad.
För oss, i alla fall för mig, ter sig underkastelsen som omöjlig. Men underkastelsen ter sig också som ett behagligt sätt att befria sig från den börda det är att vara människa, att vara född fri och därmed med tyngden av moralen. Ty den frie kan välja sitt agerande, och ytterst vilar agerandet på en moral, att göra det som är rätt. Men i en diktatur, precis som i religionen, är agerandet föreskrivet. Du skall inte skämta om diktaturens ledare, och du skall inte avbilda profeten. Du skall delta i firandet av diktaturen och du skall hedra vilodagen. Du behöver inte fråga dig varför. Ja, du skall egentligen inte alls fråga dig, utan du skall lyda.
Lydandet befriar dig från moralen, att avgöra vad som är rätt och fel. Därmed blir du också ansvarslös, ty du har ju inte valt ditt agerande. Diktaturen och religionen väljer åt dig. Den som lyder, är amoralisk, utan moral.
Religionens fängelse har förvisso också framställts, bl a mästerligt i Bergmans Fanny och Alexander, https://www.youtube.com/watch?v=dRabKiNSJZI. Men jag måtte ha missat alla filmer som har samma tema som de filmer jag nämnde om DDR ovan, hur frihetens människor försöker frigöra sig från diktaturen.
Jag fick i ett korrigeringsmöte vid min arbetsplats höra att jag skulle vara lojal mot min arbetsgivare, ty det är en svensk tradition. Jag böjde mig emellertid inte för kravet på lydnad, då lojalitet som man bad om rörde något som var mig helt främmande. Jag bevarade min frihet, men med diktaturens och religionens konsekvens, att bli utkastad, lyckligtvis inte kastad i ett fängelse, utan likt de i Flykten från DDR, utkastad från organisationen som krävde min underkastelse.
Jag lever i min frihet och ser de filmer som visar dem som är som jag. Men jag skulle vilja se de lydande, de lojala, de som inte bara finner sig i underkastelsen, utan som finner underkastelse som självklart, som något behagligt, något som är riktigt.
Likt organisationer där medarbetarna är lojala, fanns människor i diktaturen som accepterade diktaturen. Om dem skulle jag vilja lära mer.
Celle Ligure den 5 september 2019