Konferenstema brukar ju sällan sätta sitt märke på en konferens, annat än genom att en eller två talare uppmärksammar temat och någon paneldiskussion hålls, som tar upp temat. I övrigt ägnar sig konferensens deltagare åt det som intresserar dem.
Men detta året förekommer inte temat, hållbarhet, som små inslag här och där. Hållbarhet dominerar presentationerna. Det är om hållbar finansiering för forskningssamverkan, om hållbarhet och moral, om hållbar social rörelse, om hållbarhet i utbildningen, om vetenskap och hållbarhet. Av 42 sessionstillfällen, omfattas 24 av hållbarhet genom att ordet förekommer i sessionens rubrik. 57% av sessionerna avser Hållbarhet. Utifrån min erfarenhet av konferenserär detta ett svårslaget rekord i ett temas genomslag.
Vad kan det bero på?
Jag noterar att frågan för konferensen inte är akademisk utan politisk. Det är inte en fråga om vad vi vet eller kan veta om det ena eller det andra, utan om hur vi kan påverka samhället via vårt ämne, mot vad som kallas hållbar livsmiljö. Företagsekonomin ses således inte som ett kunskapsfält, utan som ett aktivitetsfält, där vårt agerande, utbildning och forskning, skall påverka samhället mot hållbar livsmiljö.
Hållbar livsmiljö kan tolkas utifrån hållbarhetssammanhanget, där man tenderar att skilja på miljö, socialt och ekonomiskt. Hållbar livsmiljö kan därför omfatta sådant som inom miljön, en klimatbeaktande produktion, för att minska klimatpåverkan, och inom det sociala, rasrenhet och apartheid, för att minska konflikter mellan människogrupper.
Men vad kan det bero på att så många akademiker ger bidrag till en icke-akademisk fråga, utan till en politisk? Tidigare fanns det en akademisk rågång mellan kunskap och politik, där förvisso Myrdal visade att den ekonomiska vetenskapen innehöll politik genom dolda värderingar. Marxisterna hävdade att all kunskap var politisk, varför all forskning och utbildning skulle ha emancipatorisk inriktning. Har då 57% av akademikerna i företagsekonomin blivit marxister?
Man kan presentera några möjliga förklaringar till de 57%.
En uppenbar förklaring är att företagsekonomin domineras av aktivistiska marxister, som inget hellre vill än att förändra samhället. Jag tror att vi kan lägga den förklaringen åt sidan utan någon undersökning. Allas våra erfarenheter säger att marxism, ja, det vet få företagsekonomer om, än mindre omfattas av den.
Företagsekonomi är ett svagt akademiskt ämne, och drabbas därför av diverse modeflugor, där hållbarhet idag är en sådan modefluga. På 80-talet drabbades företagsekonomins finansieringsfält av modeflugan, aktieägarvärde, vilket idag är så dominerande att knappt någon företagsekonom inom finansiering blir utbildad i företagsvärde, där t ex soliditeten var högre, för att företaget och inte aktieägaren, skulle stå en betydande risk i verksamheten. Är därför dagens 57% ett bevis på företagsekonomins svaga akademiska förankring och starka modekänslighet?
En annan förklaring kan vara att lokala konferenser, likt FEKIS, attraherar sällan de starka akademikerna inom ämnet, som måste prioritera hårt i sitt konferensdeltagande, varför prestigefyllda konferenser, inte sällan i fashionabla europeiska städer eller på andra sidan Atlanten, blir föremål för deras intresse. Därför blir FEKIS en tummelplats för de akademiskt svagare företagsekonomerna, som har svårt att få sina paper accepterade på prestigekonferenser, och en plats för mycket unga företagsekonomer, där de får sin första konferenserfarenhet. Svaga i sin akademiska jord, är de mer benägna att följa vindarna, varför det blir 57% av temat i deras paper och sessioner. Denna förklaring kan jag inte uttala mig om. Ett sätt att testa den är att se om genomsnittet citeringar hos FEKIS-deltagare är signifikant lägre än antalet citeringar hos de svenska deltagarna på , t ex Academy of Management, vilket är en prestigekonferens.
Fler förklaringar kan säkert skapas. Men jag ids inte hitta fler. Ty jag tycker inte om vad jag ser. Jag är inte aktivist. Jag anser att en företagsekonomisk konferens skall fokusera på aktuella problem i vårt akademiska ämne och i vår undervisning av vårt ämne. Hållbarhet upplever inte jag som något större problem, annat än just det aktivistiska, att akademin blivit infiltrerad av, inte akademiker, utan politiker, som vill lägga ett hållbarhetens politiska raster över vår utbildning och vår forskning. Där FEKIS antyder, minst sagt, att de politiska aktivisterna har lyckats.
Själv tycker jag att företagsekonomin som ämne har problem att de inte uppmärksammar alla fenomen som de borde. Inte för att förändra världen, utan för att skapa kunskap som ges till de som skall förändra världen, folket och politikerna. Företagsekonomin är traditionellt orienterad mot kapitalistiska företag, varför kunskapen från dess objekt sedan används i andra företagsformer. Ett problem i vår kunskapsbildning är därför att vi bortser från kooperativ, kommunala organisationsformer, frivilliga organisationer etc. Om det borde vi tala.
I utbildningssituationen har vi alltid i företagsekonomin haft fenomenet att vi attraherar många studenter från studieovana hemmiljöer. Skall vi låta det påverka vår pedagogik, låter vi det påverka vår pedagogik, och inte minst, har det effekter, som t ex att de misslyckas mer eller mindre relativt andra ämnen? Idag har vi fått en ny kategori, flyktingarna, med helt andra beteenden och erfarenheter. Skall det påverka oss, och, inte minst, kan vi utnyttja den mångfalden i vår undervisning? Om det borde vi tala.
Dessa frågor är inte aktivistiska, utan rör vårt uppdrag, att skapa företagsekonomisk kunskap och att sprida den, utan diskriminering. Dessa, högst relevanta och aktuella problem, riskerar, vilket FEKIS-programmet visar, att tryckas undan genom det aktivistiska anslaget. Företagsekonomin riskerar att bli likt den forna marxistisk testuggande samlingen av hängivna politiker, som genom sin hängivenhet inte blott tränger undan, utan också förtrycker de som inte är aktivister. Lydnad och lojalitet till aktivismen, blir befrämjat, det blir grund för uppskattning och befordran.
Inför aktivismen har akademikerna två val. 1.) Att stå upp för lärandefriheten, med avsevärd resursförbrukning för att hävda den akademiska frihetens lärandefrihet, och ytterst riskera uteslutning som illojal. Eller 2.) Att hänga upp ordet Hållbarhet lite här och där, för att skapa en effektiv potemkinkuliss, och genom den fredad från aktivisterna, ja, kanske t o m uppskattad, medan akademikern bakom kulisserna ägnar sig åt sin akademiska uppgift.
Precis som i diktaturer, ju yngre du är, ju mer förståelse har jag för att du böjer dig och väljer 2:an. Väljer du 1:an, så kan du se dig i spegeln, men till ett avsevärt pris.
Celle Ligure 6 september 2019