I Tyskland på 30-talet karakteriserades samhället av en ideologi som genomsyrade samhället. Den ledde till uppsägningar av judar och fängslande av socialdemokrater. Man var på väg till ett lyckorike och då kunde inga andra idéer stå i vägen.
Ideologins tidevarv karakteriseras av att ideologin inte har ett sken av ideologi, utan av sanning. Den som står mot ideologin är inte meningsmotståndare, utan är falska, oriktiga, ovärdiga.
Ett demokratiskt samhälle har institutioner som skall försäkra oss mot en sådan ideologisering av samhället. Dessa institutioner skall vara tummelplatsen för den fria tanken och det fria ordet. Ingen skall där kunna säga hysch-hysch. Där strider orden och idéerna. Där knuffas de.
När hysch-hysch kommer in i dessa institutioner, eroderar demokratin.
När universiteten deltar i politiska demonstrationer och högskolor företräder internationella organisationers program, eroderar demokratin.
När statens offentlighetsbastion lägger sig i politiska debatter, eroderar demokratin.
Då har dessa institutioner transformerats till Sanningsministerium.
Då kidnappas ordet Sanning. Det som är vår ständiga strävan, blir ett uppnått mål. Men inte det som är människans ständiga längtan, att veta, att veta sanningen.
Sanning är en strävan att förstå något som ett A, eller möjligen att det är ett B, eller kanske ett C. I ständig prövning, tolkning, debatt, tror vi oss ha förmåga att komma närmare Sanningen. Men hur vi än strävar, blir det aldrig ett A, eller ett B, eller ett C. Vad vi lyckas med är kanske att utesluta att det är ett C, men då dyker D upp.
Så är vår ständiga strävan efter sanning. Oändlig i sitt frågande.
Men i ideologins tidevarv blir Sanning reducerad till sanning, den där en grupp har sagt vad som är sanning. Där de anser sig ha rätt att säga att sanningen är B. Inte efter prövning, diskussion och debatt. Utan för att de säger det.
Sanningen blir konverterad till sanning genom ett beslut. Det är B, blir beslutet. Och beslutet kommer från ideologin, det som kallas värdegrund.
Så befängt är det, att det som inte är Sanning, nämligen värdegrund, ett värde, blir det som beslutar vad som är sant.
sanningen, med litet s, ty det är inte Sanningen, är inte det som kommer av debatten och prövningen, utan det som kommer från beslutet. Detta ’är’, säger värdegrunden. B är det som beslutas som sanning. Den som hävdar A eller C, blir avhyst, arbetsbefriad, hyschad.
Vi lever i ideologins tidevarv. Som om vi inget lärde av katastrofen. Som om Hegel hade rätt, att det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien.
När Linnéuniversitetet går i Pridetåget, Högskolan Kristianstad gör FN:s politiska mål till sina, när SVT fördömer Sverigedemokraternas politiska uttalanden, då är det fara på färde. Då konverteras de institutioner som skall vara demokratins bastioner, från att vara ideologiernas granskare till ideologiernas företrädare.
Öllsjö, valdagen den 9 september 2018
Ideologins tidevarv karakteriseras av att ideologin inte har ett sken av ideologi, utan av sanning. Den som står mot ideologin är inte meningsmotståndare, utan är falska, oriktiga, ovärdiga.
Ett demokratiskt samhälle har institutioner som skall försäkra oss mot en sådan ideologisering av samhället. Dessa institutioner skall vara tummelplatsen för den fria tanken och det fria ordet. Ingen skall där kunna säga hysch-hysch. Där strider orden och idéerna. Där knuffas de.
När hysch-hysch kommer in i dessa institutioner, eroderar demokratin.
När universiteten deltar i politiska demonstrationer och högskolor företräder internationella organisationers program, eroderar demokratin.
När statens offentlighetsbastion lägger sig i politiska debatter, eroderar demokratin.
Då har dessa institutioner transformerats till Sanningsministerium.
Då kidnappas ordet Sanning. Det som är vår ständiga strävan, blir ett uppnått mål. Men inte det som är människans ständiga längtan, att veta, att veta sanningen.
Sanning är en strävan att förstå något som ett A, eller möjligen att det är ett B, eller kanske ett C. I ständig prövning, tolkning, debatt, tror vi oss ha förmåga att komma närmare Sanningen. Men hur vi än strävar, blir det aldrig ett A, eller ett B, eller ett C. Vad vi lyckas med är kanske att utesluta att det är ett C, men då dyker D upp.
Så är vår ständiga strävan efter sanning. Oändlig i sitt frågande.
Men i ideologins tidevarv blir Sanning reducerad till sanning, den där en grupp har sagt vad som är sanning. Där de anser sig ha rätt att säga att sanningen är B. Inte efter prövning, diskussion och debatt. Utan för att de säger det.
Sanningen blir konverterad till sanning genom ett beslut. Det är B, blir beslutet. Och beslutet kommer från ideologin, det som kallas värdegrund.
Så befängt är det, att det som inte är Sanning, nämligen värdegrund, ett värde, blir det som beslutar vad som är sant.
sanningen, med litet s, ty det är inte Sanningen, är inte det som kommer av debatten och prövningen, utan det som kommer från beslutet. Detta ’är’, säger värdegrunden. B är det som beslutas som sanning. Den som hävdar A eller C, blir avhyst, arbetsbefriad, hyschad.
Vi lever i ideologins tidevarv. Som om vi inget lärde av katastrofen. Som om Hegel hade rätt, att det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien.
När Linnéuniversitetet går i Pridetåget, Högskolan Kristianstad gör FN:s politiska mål till sina, när SVT fördömer Sverigedemokraternas politiska uttalanden, då är det fara på färde. Då konverteras de institutioner som skall vara demokratins bastioner, från att vara ideologiernas granskare till ideologiernas företrädare.
Öllsjö, valdagen den 9 september 2018
RSS-flöde
