Mikael Damberg är en moden socialdemokrat, tillika närings- och innovationsminister. Han pläderar, som partiet, för en reglering av könskompositionen av börsnoterade företagsstyrelser. Minst 40% av ettdera könet skall det vara. Hans argument, angivet i Svenska Dagbladet är: ”Jämställda bolag är mer innovativa, hållbara och lönsamma.”
https://www.svd.se/kvotering-splittrar-partierna--de-sager-blank-nej
Låt oss först anta att hans utsaga är sann. Det innebär att de som sitter i nomineringskommittén till styrelsen antingen är okunniga om ett förhållande i ekonomin, kanske för att de är ridna av traditioner som grumlar deras blick, eller så vet de om Dambergs sanning, men av oklara skäl, vill ha dominans av män, trots de stora kostnaderna förbundna med den policyn. Normalt tänker vi på kapitalister och deras tjänare som snabbfotade, alltid villiga att hugga en god affär i flykten. När det gäller könskompositionen skulle de då vara sällsynt tröga, beroende på ideologisk trångsynthet eller enbart okunskap. Jag tror inte det är sannolikt.
Snarare är det så att den Dambergska utsagan inte är sann. Nomineringskommittéerna gör sannolikt rätt i att långsamt flytta in kvinnor, inte för att kvinnligheten skulle vara speciellt utmärkande för effektiva företag, utan för att anpassa sig till det institutionella trycket, men också för att det numer kommer upp fler kvinnor i företagets hierarki, och därmed kan få sådana positioner.
Jag känner inte till studier som på ett övertygande sätt visat på att andel kvinnor ger ökad innovation och lönsamhet. Det finns förvisso studier som visar på sådan korrelation. Men för att vara övertygande måste de upprepas, men framför allt, kunna påvisa kausaliteten, att det är ökad andel kvinnor i styrelsen som ger ökad innovation och lönsamhet.
Kausalitet är svårt. Dambergs sanning kräver att man kan visa ’ökad andel kvinnor i styrelsen ger ökad lönsamhet’. Hans sanning blir lögn om man istället kan visa ’ökad lönsamhet ger ökad andel kvinnor i styrelsen’.
Om man mäter vid samma tillfälle, andel kvinnor och lönsamhet, och finner en positiv korrelation, då har man inte bevisat Dambergs sanning, ty korrelation är ju inte kausalitet. Och om det finns korrelation, kan det bero på att mer lönsamma företag tar in fler kvinnor i styrelsen.
Men än värre blir det. Ty om det regnar och du står vid din bil, då blir bilen blöt och du blir blöt. Studerar man nu bara bilens blöthet och din blöthet, då finner man en korrelation. Du är blöt, bilen är blöt. Och du funderar på, orsakssamband. Är det din blöthet som gör bilen blöt, eller är det tvärtom?
Lyfter du på blicken inser du emellertid att denna samtidighet inte ens beror på varandra, utan på en tredje orsak. Det är regnet som gör dig blöt och bilen. Du och bilen är helt oberoende.
Dambergs sanning kan såldes komma av att duktiga företag är duktiga på styrelserepresentation, innovation, lönsamhet. Det är inte sant att kvinnorepresentationer, eller för den delen, mänrepresentation ger hög lönsamhet, utan att goda företag uppnår bägge delar, samtidigt.
Men, att Damberg kastar blå dunster framför sig, kan man förvisso ursäkta. Det man inte kan ursäkta är att han borde vara socialdemokrat med tanke på det partiet han företräder, socialdemokraterna. Då borde han inte företräda elitfeminismen, vars stora fråga är kvinnors rätt att besätta höga poster. Han borde företräda ekonomisk demokrati. Förvisso finns i den ett litet inslag av elitfeminism, men den helt dominerande delen rör just ekonomisk demokrati till arbetare och tjänstemän. Att öka arbetarnas och tjänstemännens inflytande i organisationerna borde vara den främsta frågan för honom. Styrelsebesättning har vi redan löst genom tvingande krav på styrelserepresentation av arbetare och tjänstemän. En socialdemokrat som inte flörtar med eliten, utan med de som han borde företräda, borde ställa krav på inflytande i organisationerna, ställa krav på ekonomisk demokrati.
Men det gör han inte. Och där finns måhända en orsak. Dagens socialdemokrater har förlorat sin ideologi, den socialdemokratiska, där kampen om bl ekonomisk demokrati är viktig.
De förlorade sin ideologi. Sin själ. Nu förlorar de sitt väljarstöd. Därav den döende socialdemokratin.
Östersund den 4 september 2018
https://www.svd.se/kvotering-splittrar-partierna--de-sager-blank-nej
Låt oss först anta att hans utsaga är sann. Det innebär att de som sitter i nomineringskommittén till styrelsen antingen är okunniga om ett förhållande i ekonomin, kanske för att de är ridna av traditioner som grumlar deras blick, eller så vet de om Dambergs sanning, men av oklara skäl, vill ha dominans av män, trots de stora kostnaderna förbundna med den policyn. Normalt tänker vi på kapitalister och deras tjänare som snabbfotade, alltid villiga att hugga en god affär i flykten. När det gäller könskompositionen skulle de då vara sällsynt tröga, beroende på ideologisk trångsynthet eller enbart okunskap. Jag tror inte det är sannolikt.
Snarare är det så att den Dambergska utsagan inte är sann. Nomineringskommittéerna gör sannolikt rätt i att långsamt flytta in kvinnor, inte för att kvinnligheten skulle vara speciellt utmärkande för effektiva företag, utan för att anpassa sig till det institutionella trycket, men också för att det numer kommer upp fler kvinnor i företagets hierarki, och därmed kan få sådana positioner.
Jag känner inte till studier som på ett övertygande sätt visat på att andel kvinnor ger ökad innovation och lönsamhet. Det finns förvisso studier som visar på sådan korrelation. Men för att vara övertygande måste de upprepas, men framför allt, kunna påvisa kausaliteten, att det är ökad andel kvinnor i styrelsen som ger ökad innovation och lönsamhet.
Kausalitet är svårt. Dambergs sanning kräver att man kan visa ’ökad andel kvinnor i styrelsen ger ökad lönsamhet’. Hans sanning blir lögn om man istället kan visa ’ökad lönsamhet ger ökad andel kvinnor i styrelsen’.
Om man mäter vid samma tillfälle, andel kvinnor och lönsamhet, och finner en positiv korrelation, då har man inte bevisat Dambergs sanning, ty korrelation är ju inte kausalitet. Och om det finns korrelation, kan det bero på att mer lönsamma företag tar in fler kvinnor i styrelsen.
Men än värre blir det. Ty om det regnar och du står vid din bil, då blir bilen blöt och du blir blöt. Studerar man nu bara bilens blöthet och din blöthet, då finner man en korrelation. Du är blöt, bilen är blöt. Och du funderar på, orsakssamband. Är det din blöthet som gör bilen blöt, eller är det tvärtom?
Lyfter du på blicken inser du emellertid att denna samtidighet inte ens beror på varandra, utan på en tredje orsak. Det är regnet som gör dig blöt och bilen. Du och bilen är helt oberoende.
Dambergs sanning kan såldes komma av att duktiga företag är duktiga på styrelserepresentation, innovation, lönsamhet. Det är inte sant att kvinnorepresentationer, eller för den delen, mänrepresentation ger hög lönsamhet, utan att goda företag uppnår bägge delar, samtidigt.
Men, att Damberg kastar blå dunster framför sig, kan man förvisso ursäkta. Det man inte kan ursäkta är att han borde vara socialdemokrat med tanke på det partiet han företräder, socialdemokraterna. Då borde han inte företräda elitfeminismen, vars stora fråga är kvinnors rätt att besätta höga poster. Han borde företräda ekonomisk demokrati. Förvisso finns i den ett litet inslag av elitfeminism, men den helt dominerande delen rör just ekonomisk demokrati till arbetare och tjänstemän. Att öka arbetarnas och tjänstemännens inflytande i organisationerna borde vara den främsta frågan för honom. Styrelsebesättning har vi redan löst genom tvingande krav på styrelserepresentation av arbetare och tjänstemän. En socialdemokrat som inte flörtar med eliten, utan med de som han borde företräda, borde ställa krav på inflytande i organisationerna, ställa krav på ekonomisk demokrati.
Men det gör han inte. Och där finns måhända en orsak. Dagens socialdemokrater har förlorat sin ideologi, den socialdemokratiska, där kampen om bl ekonomisk demokrati är viktig.
De förlorade sin ideologi. Sin själ. Nu förlorar de sitt väljarstöd. Därav den döende socialdemokratin.
Östersund den 4 september 2018
RSS-flöde
