Robert Weil, född av tyska föräldrar som flytt nazi-Tyskland. De hade all anledning. De var judar. Robert har varit en skicklig entreprenör. Han fick mig att göra bland mina första aktieinvesteringar i Proventus, hans investmentbolag, med originella årsredovisningar. Han förefaller alltid haft ett humanistiskt perspektiv, varför han är aktiv mecenat och stundtals, som den 9 augusti, debattör.
https://www.dn.se/debatt/kapitalister-och-lontagare-forena-er-i-kamp-for-oppenhet/

Han pläderar för öppenhet. Han pläderar för samverkan mellan kapitalister och arbetare.
Med den svenska 1900-talshistorien i ryggen, är det lätt att hålla med honom.

Men notera att Robert är barn av judiska invandrare. Han bär inte kipa, vad jag vet. Kanske på högtider och i sammanhang där kipan är lämplig. Han vet hur han skall agera i Sverige. Han har anammat svenska värderingar, som samverkan. Han har varit öppen för det samhälle han lever i.

Man skulle säga att han är en väl integrerad andra generations invandrare, som inte bara gör sin familj stolt, utan som också gör Sverige stolt. Han är en fantastisk svensk.

Vad innebär då Weils öppenhet? Han är inte duktig på att definiera öppenhet i artikeln. Kanske han definierar det så som eliten i Sverige har definierat det under senare tid. Att svenskarna och det svenska samhället skall vara öppet mot invandrarna. Utan krav på ömsesidighet. Utan krav på att mötas av öppenhet, tolerans, samverkan och respekt.
Denna typ av oförbehållsam öppenhet slår nu tillbaka. I form av 20% anhängare till Sverigedemokrater.

Ty man glömde ömsesidighet i tolerans och speciellt glömde man samverkan.

Samverkan innebär att det är två, eller fler, parter, som skall sam-verka. Man gör det tillsammans. Med tolerans för den andre, där det finns villkor i samverkan. Kapitalisten måste göra vinst. Om det kan inte debatteras. Det finns således ramar för samverkan.

Invandrarna måste därför förmås att samverka, och att visa tolerans mot det samhälle som gett dem en fristad. Precis som kapitalisten, har vi vissa ramar varinom samverkan kan ske. Invandraren måste vara öppen och tolerant mot dessa ramar. De måste helt enkelt acceptera dem. Kapitalisten visar ingen öppenhet genom att tolerera arbetares lönekrav som innebär att bolaget går med förlust. Då försvinner själva basen för samverkan, företaget.

Invandrare! Du lär dig svenska. Du gör ditt yttersta för att arbeta i samhället. Du betalar din skatt och försöker i övrigt bidra till samhället. Du behåller din religion för dig själv och i din kyrka. Då är du öppen mot det samhälle som tog emot dig. Då kan det samhället vara öppet mot dig, t ex genom att ge dig ledigt vid din religiösa högtid. Då kan vi alla samverka.

Invandrare. Begär du att få bära din religiösa symbol i det offentliga, t ex på ditt arbete. Begär du att få tolk vid myndighetsmöte efter tre år i Sverige. Begär du att få A-kassa och i övrigt slår dank på torget. Begär du kvinnotider på badet. Begär du att din arbetsgivare absolut måste ge dig ledigt för en släkthögtid. Begär du att din dotter skall vara inom lås och bom och begär att hon inte skall träffa de hon vill träffa.

Då är du en människa som brister i respekt, öppenhet och tolerans.

Då kvarstår blott en öppenhet från mig. Då står jag vid flygplatsen och öppnar dörren för dig. Till flygplanet som tar dig till ett annat land. För i mitt land har du ingen plats. Du är inte mitt land värdigt.

Medan Weil är en värdig deltagare i Sverige. Så som jag hoppas att jag är. 

Öllsjö den 11 augusti 2018

Svenskt näringsliv vill ha mer samverkan med akademin. Sedan en tid har akademin fått en tredje uppgift, förutom att utbilda och forska, nämligen samverkan med omkringliggande samhälle. En tidigare rektor, Leif Borgert, anmärker korrekt att samverkan som en tredje uppgift är ett konstigt uttryck.
https://www.dn.se/debatt/repliker/markligt-att-svenskt-naringsliv-anvander-uttryck-som-skapar-missforstand/

Akademin har en uppgift, att kunskapa med vetenskapliga metoder. Kunskapa innebär att man skapar och för ut kunskap. Att skapa kunskap kallas forskning. Att föra ut kunskap kallas utbildning.

Akademin har inte en tredje uppgift, som inte innefattar kunskapande. Ty vad gör en akademi i samverkan om det inte rör utbildning eller forskning? Dansar de? Spelar de schack? Hjälper de till att schakta grus?

Givetvis inte. De ägnar sig åt att kunskapa, dvs att forska och att undervisa, antingen för att skapa kunskapen, eller för att föra ut kunskapen, t ex genom utbildning. Kunskapandet sker i de akademiska salarna, i företagen, i massmedia, i staten, på torgen, i ridskolorna, i samhället.

Problemet som kan och som uppstår är att akademin måste, för att kunna fullgöra sin uppgift, ha sin akademiska frihet. Det måste finnas en mur mellan akademin och samhället, för att värna den akademiska friheten. Men muren som finns för att säkerställa den akademiska friheten, innebär alltid en risk. Risken är att akademin vänder sig till sig själv och glömmer att muren inte finns till för att stänga in akademin, utan blott för att säkerställa den akademiska friheten.

Risken är hela tiden att muren övergår från att vara ett medel för den akademiska uppgiften, till att bli ett mål. Då stänger akademin in sig och blir en irrelevant kunskapare som blott finns till för sig själv.

Men akademin finns till för samhället. Den behöver samhället och samhället behöver akademin. Detta ömsesidiga behov måste leda samhället och akademin.

Jag rekryterades till Högskolan Kristianstad för att utveckla en sant akademisk verksamhet, där forskning och utbildning sker i samverkan med samhället. På institutionen där jag placerades fanns redan en form av samverkan i utbildning, kallad Verksamhetsförlagd Utbildning (VFU), som innebar att utbildningen delvis skedde ute i samhället. Med min uppgift skulle nu forskningen också ta ett steg ut i samhället. Men inte för att ensidigt tillfredsställa samhället, utan för att utveckla forskning i samverkan med samhället.    

Jag blev emellertid avskedad från uppdraget efter ett år med argumentet att det var ’för lite verkstad’. Jag tyckte inte det var en rimlig utvärdering då jag under mitt år skapat tre forskningsprojekt och byggde långsiktiga nätverk för att möjliggöra fler projekt. Men den som är huvudman, den som ger uppgiften och som tillhandahåller resurserna, är huvudmannen och äger rätten att tillsätta och avsätta den som är ansvarig för att genomföra uppgiften. Jag hoppas att den som de nu gett uppgiften skall vara framgångsrik i uppgiften
(redovisas här: https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/pa-gang/ ),
​då uppgiften att samverka i forskning är en viktig uppgift för akademin. Ty uppgiften innebär att samhället blir relevant för akademin, och akademin blir relevant för samhället.

Men uppgiften är inte en tredje uppgift, utan är en metod i kunskapandet, akademins egentliga uppgift.

​Öllsjö den  10 augusti 2018 

Ann Heberlein pläderar för ett burkaförbud. En man, tillika forskare, pläderar för burkatolerans, med grund i religionsfriheten.
https://www.svd.se/heberleins-resonemang-om-burka-haller-inte

Några säger att det är meningslöst med ett burkaförbud eftersom det rör så få. Viktigare än så är inte deras principer, utan är det bara tillräckligt få, kan de få göra vad de vill. Jag är säker på att de fåtal nazister som finns, som gärna skulle vilja bära svastikan, stödjer det resonemanget. Det är ju bara 200 som vill bära svastikan. Ge oss den politiska frihet som alla andra har, att få bära vår symbol. Vi är ju bara 200.

Men det riktigt intressanta i detta resonemang är om man bejakar det och säger att det tillhör religionsfriheten att klä sig som man vill, så länge man inte skadar någon annan.
Men, vad är det att skada någon annan?

Låt oss ta motsatsen, nudisten, som gärna går utan en tråd på kroppen. Det är deras föreställning. Det är den friheten de ber om.

Vad skulle ske om en nudist krävde samma rätt som en burkabärare? En kvinna går på gatan i staden, naken, utan en tråd på kroppen. Hon utövar sin rätt till sin ideologi, tills in religion. 

Jag tror att polisen skulle komma och ta in henne, med anklagelsen om förargelseväckande beteende. Enligt https://www.lawline.se/answers/1897 finns detta reglerat i Brottsbalken 16 kap 16 §. På hemsidan hävdas att det gäller att någon känner sig kränkt. Då bedömer polisen saken och vidtar åtgärd.

Således är burkaförbud ett icke-problem. Om det är förargelseväckande beteende att helt skyla sig, då kan det bli en polissak. Vi behöver inte mer lag, utan tillämpning av rådande lag.

Varför inte prova lagen?

Eller ställa frågan till islamisten: Varför kan du inte visa tolerans, så som nudisterna, och utöva dina klädselbehov på avskild plats? Försök vara tolerant, burkabärare, och bete dig inte som om du har jordaxeln genom anus. Och samhället kan, som med nudisten, ge burkabäraren en liten plats där hon kan få utöva sin religion. 

Nudister har fått utöva sin nudism, och fått vår tolerans. Burkabäraren kan få utöva sitt burkabärande. På en speciell plats, där vi andra, som känner anstöt och obehag av burkabärandet, kan hålla oss ifrån.

​Öllsjö den 9 augusti 2018

Jag förväntade mig en kursutvärdering, där kursens prestation utvärderades av den kursansvarige och där lärarnas individuella prestationer bedömdes, både av kursansvarige och av studenterna. Därefter förväntas en kursutvärdering leda till åtgärder, ty annars är det blott ett dött dokument. En kursutvärdering görs ju i första hand för att utveckla verksamheten, att se på vad som kan göras bättre. Och för att genomföra de förbättringarna.
 
Jag hade tidigare varit ansvarig för samma kurs. Jag genomförde en kursutvärdering, på sådant sätt som jag anser att den skall vara och distribuerade den, för alla på kursen att reagera på. Jag gjorde, tillsammans med min kursamanuens, ett åtgärdsförslag, där ett viktigt inslag var utbildning av handledarna, då kursutvärderingen visade på detta behov. Några veckor senare var jag ersatt med en annan kursansvarig. 

Nu kom ingen kursutvärdering. Och ryktet sade att om en sådan skulle komma, skulle inte lärarnas individuella prestationer presenteras och därmed ingå i utvärderingen.

Jag är van att få kritik för att presentera och bedöma lärares individuella prestationer. Min tanke är enkel. En högskolas förnämsta produktionsfaktor är lärarna. Dessa utmärks av professionalism. I professionalism ingår värderingsförmåga, vilken baserar sig på kunskap och kompetens. När en kursansvarig erfar att lärarna har utvecklingspotential i sin professionalism, är det kursansvariges ansvar att observera detta och föreslå åtgärder för att utveckla lärarens professionalism.

Så ser en viktig del i en akademisk läroanstalts kompetensutveckling ut.

Idag orienteras emellertid högskolorna mot system, t ex formella kursutvärderingar som produceras och sätts i pärmar, och inte mot professionalism, att man driver lärarnas kompetensmässiga utveckling. Dagens utvärderingssystem är ett system för att undersöka kvalitetssäkringssystem. Det är systemet, inte aktiviteten eller de som ansvarar för aktiviteten, dvs lärarna, som undersöks. Man studerar dokument, men inte lärare och studenter.

Det är därför helt rationellt och följdriktigt att en kursutvärdering inte skickas ut, och än mer, att den inte inbegriper utvärdering av lärarnas professionalism. Och än mer följdriktigt att förslag och dess implementering inte beaktas.

Ty idag är högskolor baserade på kvalitetssystem, på dokumentationer och processbeskrivningar. Inte på professionella lärare. Inte på den kunskap och kompetens som professionella lärare kan skapa hos studenten.

(Notera att jag skriver professionella lärare.  Det borde vara en upprepande dumhet, ty det är detsamma som att skriva kördugliga rallyförare. Är man rallyförare, är man per definition körduglig. Eller?)

Det finns därför ingen anledning att protestera mot att kursutvärderingen inte distribueras och behandlas, ty min utveckling och de andra lärarnas utveckling, med anledning av kursutvärderingen, är likgiltig för högskolan.

Pärmen med kursutvärderingarna är prestationen. Inte studentens kritiska, akademiska kunskap.

​Öllsjö den 8 augusti 2018

En utländsk kollega och vän skrev till mig, angående att jag kanske inte kunde granska en artikel då jag kunde riskera att bryta mot vår heliga princip, om den blinda granskningen, att vi inte skall vet vem som skrivit artikeln: ”Vi är alla ansvariga för våra handlingar.”

I förvaltning och beslutsfattande i olika sammanhang finns begreppet jäv. Det innebär att om det finns jäv skall personen inte delta. Jäv innebär att det finns en misstanke att en person inte kan delta i ett beslut utan att vara partiskt, dvs att inte se till beslutet som sådant, utan påverkas i sitt beslut för de konsekvenser det kan ha för den personen eller för den närstående.
 
Jäv innebär att man antar att personen saknar integritet, dvs kan riskera sakna förmåga att göra en bedömning utan irrelevanta inslag, som hur beslutet påverkar någon eller något som borde vara irrelevant för beslutet, men som är eller kan vara relevant för personen.
Jäv och blind granskning är detsamma, en misstanke, eller en risk för misstanke att personen saknar integritet. I sig är det en oförskämdhet mot personen, ty det säger att individen saknar förmåga att fatta oberoende beslut. Den saknar den principiella förmågan. Den leds av nepotism, av vänskapskorruption. Eller snarare, den kan misstänkas för det. Blotta risken, även om den kanske inte materialiseras, gör att personen tas bort från beslutssituationen.

Det är måhända att erkänna människans svaghet. Att oaktat sina höga principer kan även den starkaste förfalla till simpla känslor av medkänsla. För att inte riskera att individens integritet ställs ifråga eller utsätts för en prövning, kallas den jävig och tas bort från beslutssituationen.

Men, som min kollega säger, det innebär att man avhänder personen möjligheten att vara ansvarig för sitt handlande. Jävbegreppet gör personen ansvarslös.

I tron att jag har integriteten och endast ser till saken, accepterar jag numer att göra granskningar där jag inser att det finns risk att jag förstår vem som ligger bakom artikeln. Jag tror mig vara i stånd att vara blind i min bedömning, och behöver därför inte blind granskning. Trots allt, hävdar jag, gör jag ständigt bedömningar där jag vet vem som författat alstret. Jag bedömer doktorander och studenter. Den bedömningen, hävdar jag, gör jag utifrån texten, och oberörd vem som hållit i pennan.

Idag vinner dock blindheten ytterligare mark. Studenters examinationsuppgifter skall vara anonyma, på det att examinatorn inte påverkas av vem som gjort examinationsuppgiften. Det innebär att man betvivlar att examinator har integritet och är fullt professionell i sin bedömning, utan påverkas av individens namn vid sin bedömning.

Jag kan tillstå att det kan finnas irrationella inslag i bedömningen. Men jag måste vara ekonom i detta och fråga mig om besväret med att anonymisera står i proportion till problemets art.

Jag tillstår dock att jag vet personer som jag aldrig skulle ge en examinationsuppgift eller artikel att granska, oavsett, ty det finns personer med svag integritet och utan professionalism. Speciellt gäller det de som reagerar på högskolans incitament, att godkänna hellre än att underkänna, för att det ger pengar till högskolans kassa och innebär att examinatorn slipper arbetet med att examinera studenten en gång till. Det är människor utan integritet och professionalism, blott med ett egenintresse.

Därför, hävdar jag, är problemet mer vilken person man använder, än system för jäv och blindhet. I en organisation som förlorat professionalismen är jävproblematiken viktig. I en professionell organisation, är jävproblematiken så liten p g a de professionella, att det är onödig resursförbrukning att fånga upp de fåtal fall där omdömet kan ha varit grumlat av oprofessionella bedömningar.

​Öllsjö den 7 augusti 2018

I Svenska Dagbladet står om en engelsman, H R E Bradshaw, som 1946 skriver om Stureplan i Stockholm: ” Ofta ser man ända upp till ett fyrtal damer som har stämt möte under paraplyet och tillsammans går ut för att roa sig. I England är det chocking när damer går ensamma på restaurant."
(https://www.svd.se/sa-sagades-sverige-1933-en-barbarisk-ordningsamhet)

I Sverige kunde damerna gå på lokal tillsammans och roa sig.

Vi var på väg. Vi höll på att lyckas med att ensamma damer kunde gå på lokal. Och framför allt, kunde gå hem.

På badstränderna såg vi befrielsen av damerna. Som vi nu kallade kvinnor. De kunde använda mindre och mindre kläder. De behövde inte täcka kroppen. Snart kom bikinin. Och sedan kom top-less.

Men sedan stannade det även där.

Och nu har våldtäkter, där eliten diskuterar om de har ökat, eller om kvinnor har blivit med ökningsbenägna. Medan de högextrema anser att de vet. Att det är invandrare som ökar våldtäktsstatistiken.   

Samtidigt tvekar kvinnor att gå ut, speciellt på natten.

Somliga kvinnor går kläda i långa särkar. Somliga av dem bär schal. Inte p g a vädret, utan p g a tradition och religion. Den förvirrade idén bakom det hela är att kvinnan måste skyla sin kropp för männen. Som om männen var helt ansvarslösa.

Dessa kvinnor går inte ut. Inte ens tillsammans till lokal

Deras döttrar övervakas. De får knappt ens tala med någon pojke. Absolut inte med en svenne.

En utländsk bekant frågade mig hur det stod till med jämställdheten. Jag svarade att den går tillbaka. Ja, i de små elitställena går den framåt, i bolagsstyrelserna. Men idag är det fler kvinnor som inte går på lokal. Det är fler kvinnor som skyller allt de kan. Det är fler kvinnor som är innestängda i sina familjer. Ja, idag finns det t o m kvinnor som kidnappas för att giftas bort.

Sverige har förlorat av den kvinnliga självständighet vi hade. Vägen vi vandrat, kastas vi nu tillbaka på.

Lagertha, min idol i TV-serien, Vikingarna, är en stark, självständig, stridbar kvinna. Som sådan är hon oerhört vacker. ( https://www.youtube.com/watch?v=AysqvGPDWXg&t=32s )
Jag tror att om vi inte tydligt kämpar för att återta det som vi förlorat i kvinnlig självständighet under de senaste 20-åren, kanske vi förlorar likt vad vi förlorade för 1000 år sedan, en självständig kvinna, och får vad vi haft under tusen år av kristet förtryck, en kvinna underordnad mannen.

Men vi skall inte låta oss nöjas med att ta tillbaka kvinnan från 90-talet. Vi skall gå vidare. Vi skall så respektera varandra som kön, att vi alla blir naturliga naturalister, dvs nudister. De kan bära sin kropp som den är. De klarar av att ha en naken kropp som är en naken kropp, och ibland är en naken kropp en sexuell uppenbarelse. De klarar av den distinktionen.

Det är dit vi skall gå. Vi skall utvecklas till jämställdhet. Inte till förtryck.

​Öllsjö den 6 augusti 2018

Idag är allt politik. Extremvänsterns tidigare slagord, att allt är politik, genomsyrar idag samhället.

Försvarsmakten, som har en, och endast en funktion, att försvara Riket mot främmande makt, anser att deras funktion nu expanderas till att försvara värderingar. Idag bedriver Försvarsmakten värderingspropaganda genom sitt deltagande i Pride, en politisk demonstration som pläderar för likabehandling av människor, oaktat sexuell och könslig identitet.  
https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/europride-2018/

Därigenom är de ytterligare en del av staten som normaliserar och legitimerar den politiserande staten. PK-folket, som inte tänker längre än deras egna värderingar räcker, är stolta över Försvarsmakten. Lika stolta som framtidens PK-folk kommer att vara om 10 år, då Sverigedemokraterna har egen Riksdagsmajoritet, och PK-värderingarna är etnisk-nationalistiska och statens organisationer demonstrerar för dem.

Försvarsmakten sätter upp fingret, känner vinden och sätter sina värderingssegel.

Men en händelse antydde att alla statliga myndigheter inte deltar i politiseringen. En polisman gjorde likt Försvarsmakten, ställde upp offentligt för en politisk värdering, Medborgerlig samling. Men helt korrekt, enligt mina syn på demokrati och på statens uppgift, fick han en korrigering. Jag citerar Aftonbladet, som återger Varg Gyllander, en företrädare för Polisen: ” Man får inte som polisanställd, i uniform, uttrycka några politiska åsikter överhuvudtaget, säger Varg Gyllander, presschef för polisen i Stockholm, till Ekot.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8wA9ar/kritik-mot-polisman-som-kandiderar-till-riksdagen

Dock tycks denna princip, som Varg nämner, inte vara helt genomförd. Ty man kan som polis få uttrycka stöd för vissa politiska idéer. Polisen accepterar uttryck och symboler för totalitära ideologier, som judendom och islam,  eftersom en polis får bära islams hijab och judarnas kipa.

Några av de extrema politiska rörelser, som kallas religioner, har fått ett frikort att uttrycka sin tillhörighet i staten genom sina symboler. Men en annan ideologiskt liknande rörelse, nazismen, får inte uttrycka sin tillhörighet genom att på polisuniformen bära svastikan. Principen som Varg ger uttryck för, är således en relativ princip. Den form av relativism som kallas hyckleri. 

Staten låter sig politiseras och religionifieras, vilket är samma sak. Det är ett hot mot det fria, sekulära samhället. När staten idag låter sig inte bara exponeras för, utan själv uttrycker värderingar och accepterar symboler för olika värderingar, tillika extremistiska och anti-demokratiska, har en viktig brandvägg mot anti-demokratiska strömningar rämnat.

Visst hade jag, som socialist, tyckt det var trevligt om Polisen och Försvarsmakten deltog i 1:a Maj-demonstrationen, för att visa sitt stöd för den demokratiska socialismen, med våra grundvärderingar, rättvisa och solidaritet. Men jag inser också att staten aldrig får börja följa politiska strömningar, utan staten har att blott och enbart vara ett instrument för Riksdagen. Det är det som är demokratins fundament, en värderingsneutral stat, precis som Varg gav uttryck för.

Polisen skall se till att Pride kan hålla sin demonstration, men inte gå med i tåget. Försvarsmakten skall inte marschera med Pride, utan stå vid våra gränser så att makter inte kan ockupera vårt land, och därigenom omintetgöra vår rätt att delta i Pride-tåget. Det är deras uppgift. Och den stannar vid det.

Öllsjö den 5 augusti 2018

Ett handelskrig är på uppsegling. Trump, den amerikanske presidenten, vill dämpa importen till USA genom att lägga höga tullar på andras varor. Tanken är att tingen som amerikanarna köper, skall produceras i USA. Amerikanarna skall få arbete när de köper produkter. Inga européer eller asiater skall få lön från amerikanarnas behov av produkter. Den godsaken, avlönat arbete, skall tillkomma amerikanarna.
 
Med sitt oerhörda underskott i sin handelsbalans, endast räddat av faktumet att dollarn är en världsvaluta, tror Trump att underskottet kan minskas, och produktionen i USA, och därmed arbetstillfällen, kan öka genom en politik som påminner om merkantilism.

Mot denna tanke står frihandelns tro att konsumenterna får bättre och billiga produkter om handeln och därmed produktionen får vägledas av fria marknader. Om allt annat är lika, så blir en produkt densamma om den tillverkas i ett låglöneland än i ett höglöneland, med enda skillnaden att priset blir lägre.

Men marknader fungerar nu som de gör, vilket innebär att det inte alls behöver betyda att priset blir lägre. Istället kan företaget som producerar i låglöneland, välja att sälja till nästan samma pris, men att utnyttja den lägre kostnaden till att skapa högre vinst. Frihandel kan därför leda till, inte lägre priser, utan högre vinster till företagsägarna.

Men detta resonemang vilar på tanken att låglönelandet och höglönelandet kan producera identiska varor. Kanske är det så, att produkterna varierar i kvalitet? När det gäller USA är de kroniskt kända för sina bilars låga kvalitet. Den amerikanska produktion kan inte klara av att producera bilar med samma kvalitet som tyskarna, japanerna och koreanerna kan. Amerikanska bilar är kända för att ha glipande fronter och plastiga instrumentbrädor. Knappar som är sönder innan de lämnat monteringsbandet. Medan tyska bilar är kända för att ha bildörrar som stängs likt kassaskåpsdörrar, med en extrem passform.

Vad denna kvalitetsskillnad beror på, vet jag inte. Kanske det beror på att arbetarna i USA är mindre kvalificerade än de tyska. Rörligheten i amerikanska organisationer är kända för att vara högre än i de tyska, vilket innebär att en tysk arbetare investerar mer i kunskap till gagn för företaget där den arbetar, medan amerikanen inte gör sådan investering, ty den kanske snart är på ett annat jobb.

Trumps isolationistiska politik riskerar därför att leda till att de bilar amerikanarna köper kostar mer och är av lägre kvalitet, än vid frihandel, med dess hårdare konkurrens.

Jag har sett, med egna ögon, vad som sker när en producent är skyddad från konkurrens. Den svenska akademiska världen är till stora delar skyddad från konkurrens. När hörde du senast om en högskola som fick lägga ned p g a att inga studenter kom till den? Blott de högskolor som önskar, ja, en högskola kan önska det om den vill det, men också undvika det om den så önskar. En högskola som vill röra sig bland de bättre skolorna, den får allt skapa en produkt som är eftertraktad på marknaden. Den får spetsa sig. Men den som, likt Trump, vill behålla arbetet, men strunta i produkten, den kan strunta i kvalitetsförbättringar. Den kan hålla sig med lärare som inte håller måttet, som sitter och administrerar istället för att möta studenter. Den kan hålla sig med en produktion som ger produkter där dörrarna glipar och där instrumentbrädan ramlar ner och knapparna går av.

Man skall förvisso skydda det som är skyddsvärt. Men höga kostnader och låg kvalité är inte skyddsvärda egenskaper. Därför leder Trumps politik till förslappade inhemska organisationer, med produkter som skramlar sig fram.

​Öllsjö den 4 augusti 2018

Han gick och bar på en hemlighet. Att han älskade män. Att han var homosexuell. Han berättade det aldrig. Han bar på sin kärlek, som en tung, tung sten. Samhällsklimatet i slutet av 70-talet var slutet och förtryckande. Innan våra riksbögar, vårt riksbögpar, Gardell och Levengood hade gjort homosexualitet till något naturligt, ja, något som vi t o m kunde fnissa om, så som man fnissar om vilken kärlek som helst.
 
De hade ’kommit ut’. Ja, så kallas det när man avslöjar något som anses illa eller oacceptabelt. Något som förvisso kunde finnas, men som absolut inte fick vara offentligt. Sådant som skulle hållas i mörka lokaler, instängda i en själens garderob.

Men han ’kom ut’. Till slut vågade han leva ut sin kärlek offentligt. När samhällsklimatet hade gjort homosexualitet accepterat.

Idag behöver ingen ’komma ut’ som homosexuell. Det är accepterat, och föranleder t o m stora stadsfester i form av Pride.

Men idag finns en annan skam. En skam som omfattar betydligt fler än det som var antalet homosexuella på den tiden det var skamligt att vara homosexuell. Idag bär andra en liknande sten. Enligt undersökningar bär var femte svensk på denna skamliga sten. Förvisso vågar en hel del ’komma ut’, men det finns en socialt pris till dem och väntar på dem när de ’kommer ut’.

Medan de homosexuella var ’slibbiga’ och ’äckliga’, är de som idag bär stenen ’dumma’, ’obildade’, sannolikt ’bittra’. Att bli karakteriserad på det sättet vill ingen, varför de bär stenen.

I ett sällskap kring middagsbordet kan diskussionen gå het. Man kan redogöra för attityder som är nära den attityd som avslöjar att man bär stenen. Men man bär stenen, ty man intygar att man inte är ’sån’. Man är inte en ’sån’ som bär stenen. Ty medan en del i attityderna hos de som bär stenen kan vara accepterade, kan man inte, får man inte avslöja att man bär stenen. Ty då får man skammen av sällskapet.

Då ’kom man ut’ som homosexuell. Det var modigt, då det fanns kostnader för att ’komma ut’. Nu kan man ’komma ut’ som Sverigedemokrat, men det ger skam och har därmed sina kostnader.

Den sociala skammen finns alltid. De modiga, som vågar ’komma ut’ finns alltid. Samma sak händer, men saken, det som är stenen, det som är så svårt att få acceptans för, varierar.

Intet nytt under solen.

​Öllsjö den 3 augusti 2018

Jag skulle åka och besöka min son i Krakow. Jag packade min lilla nyinköpta väska, med de riktiga måtten. Jag skrev ut boarding-kortet. När jag kom till flygplatsen, Sturup, gick jag direkt till säkerhetskontrollen. Jag slapp den förhatligt långa kö-tiden vid inpasseringen. På flygplatsen tog jag mitt kaffe och njöt av att titta på alla förväntansfulla resande. Vid boarding gick jag till gaten, gick igenom en sluss där en maskin läste av mitt boardingkort. Snart släpptes vi på planet.

Jag minns inte vad flygbiljetten kostade. Men jag minns att jag tyckte det var så billigt att jag kunde resa oftare till min son.
 
På planet försökte jag läsa av vad det var för folk på planet. De som satt på planet avvek kraftfullt från de som reser från Kristianstads subventionerade flygplats en måndagsmorgon. Då finns knytblusar och kostymer i överflöd. Det är affärspersoner, höga tjänstemän och politiker som flyger från Kristianstad. Biljetterna kostar säkert det dubbla för deras resa än min till Krakow, trots att Kristianstads kommunmedborgare betalar delar av biljettpriset. Den kostnad som faller på biljettpriset betalas sannolikt inte av personen som reser, utan av en organisation. Vilket gör den till en avdragbar kostnad för organisationen. Dessa personer tillhör inte folket, utan en liten elit som i stor utsträckning flyger till Stockholm med andras pengar.

De som åker med Ryanair mellan Malmö och Krakow är sannolikt inte affärspersoner, tjänstemän eller politiker. Det är folket som åker. Ryanair är IKEA-varianten på transport. Starkt standardiserat, stränga krav på bagage, med lågt pris, vilket öppnar transporten för alla. Fattiga studenter, ekonomiska medelklassmän som jag, familjer som annars inte skulle ha råd att flyga, sitter i flygplanet. Inte en enda kostym såg jag. Inte en enda knytblus såg jag. Däremot bullriga personer som röjde enklare folk, som inte lärt sig det diskreta flygbeteendet man erfar på planet från Kristianstad till Stockholm.

Ryanair får folket att lyfta. I världen av klasskamp lyfter Ryanair arbetarklassen, de som inte haft tur med arv och med positioner. De som har magra mängder av penningar, men som vill se en annan del av världen, eller likt mig, vill besöka sin son.

Ryanair är för transporter, vad IKEA är för hemmets möbler, en möjlighet för alla att få njuta av ett snabbt transportsätt. Nu behöver de inte sitta i en dålig tredjeklass-kupé på tåget, utan de kan och får sitta, precis som de högt uppsatta organisationsmänniskorna, i en flygstol. Förvisso lite trängre, med strängare krav på sig, men med transportens möjligheter.

Precis som IKEA, som jagar kostnader så att arbetare får lida, har Ryanair sina kostnadsjakter och därmed följande konflikter med sina anställda. Och med konkurrenter som klagar.

Men det går inte att komma från att jag erfor en frihetskänsla när jag satt i flygplanet, på väg till min son i Krakow. Här satt folk som fick resa. Och som reste för sina egna, skattade pengar.

Ryanair har därför numer en plats i mitt folkhem. De som ökar vanligt folks möjligheter att se andra platser och att hälsa på personer de längtar efter. Den som expanderar andra människor och deras möjligheter, skall hyllas.

​Öllsjö den 2 augusti 2018

Som professor i företagsekonomi, lär jag ut standardiseringens förträfflighet. Det är ett förnämligt sätt att ekonomisera. Henry Ford skapade det löpande bandet och lärde ut standardiseringens ekonomisering genom att hävda att man kunde välja vilken färg som helst på hans bil, bara man valde svart.
 
IKEA har sedan visat att man visst kan ha variation, men det är fortfarande standardisering, ty Uffe-hyllan var likadan oaktat land och lär också ha haft namnet Uffe. Insexnyckeln var och är IKEA:s grund, dess standardisering av en standard. Allt gick att hänföra tillbaka till insexnyckeln.

Standardisering är bra i många andra sammanhang, då det spar mycket resurser, inte minst tid. Grotesco, den förnämliga komedigruppen vi är begåvade med, gjorde vad som måste framstå som varje progressiv musikers våta dröm, en sång som just är så grotesk, så oerhört tydlig i sin politik, men som blev så populär, att den t o m sjöngs på all-sång på Skansen under Prideveckan.  
https://www.youtube.com/watch?v=T1lvMJ-l0_A

I sången slår de fast att alla problem är bögarnas fel. Det finns inget för stort eller för litet som inte går att hänföra till bögarna. Det är en förnämlig princip då den besparar oss massor av analytisk tid, där vi försöker utröna vad orsaken till ett elände är. Det är ju bögarnas fel.

De besjunger fördomarnas fördom. Och visar samtidigt hur smidigt och bra det är med fördomar. Så kostnadsbesparande. Så ekonomiserande. En standardförklaring till allt. Det är bögarnas fel.

Men idag har konkurrens dykt upp på fördomarnas marknad. Det är ’vita mäns’ fel. Allt elände i världen går att hänföra till vita män. Från kolonialism till grillning (https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/det-brinner-i-hela-landet-och-jag-vet-vems-fel-det-ar/), allt är vita mäns fel. Vita män är hustrumisshandlare och våldtäktsmän. Skulle en mörkhyad man från Somalia begå en våldtäkt är han enbart ett oskyldigt offer för den vita mannens kolonialism.

Men i denna upp-och-ner-vända värld, så var Grotescos ambition sannolikt att visa på alla fördomarnas fördoms elände. Att fördomen att det är bögarnas fel är så grotesk att blott Grotesco kan besjunga fördomen. Och med skrattet som vår sunda reaktion visa på fördomens absurditet. Vårt rullande skratt är kvittot på att vi inser allas fördomars fördoms absurditet.

Men skrattet, som alltid, har en grund i ett historiskt minne av ohygglig art. Det grundar sig i vårt minne av juden. Ty det är ju egentligen juden som är allt eländes orsak. Det visste nazisterna att utnyttja. Inte att skapa, ty den fördomen har funnits sedan juden uppkom. Men fördomen lyftes upp till statlig sanning, med ohyggliga konsekvenser.

När nu debattörer, inte minst feminister och identitetsdemagoger, lyfter upp den vite mannen som allt eländes grund och orsak, borde vi göra som vi gör när Grotesco besjunger bögen. Vi borde skratta, länge och ihållande, ty återigen röjs den groteska standardiseringen av skuld. Det är den vite mannens fel.

Men vi borde också göra som vi gör när vi hör ’Det är bögarnas fel’, att minnas vad sådana fördomar kan leda till. Skrattet måste få oss att vända ryggen till de fördomsfulla, ty reagerar vi inte kan vi snart få effekter som liknar de som fördomarnas fördom fick.

​Öllsjö den    1 augusti 2018