De hade ’kommit ut’. Ja, så kallas det när man avslöjar något som anses illa eller oacceptabelt. Något som förvisso kunde finnas, men som absolut inte fick vara offentligt. Sådant som skulle hållas i mörka lokaler, instängda i en själens garderob.
Men han ’kom ut’. Till slut vågade han leva ut sin kärlek offentligt. När samhällsklimatet hade gjort homosexualitet accepterat.
Idag behöver ingen ’komma ut’ som homosexuell. Det är accepterat, och föranleder t o m stora stadsfester i form av Pride.
Men idag finns en annan skam. En skam som omfattar betydligt fler än det som var antalet homosexuella på den tiden det var skamligt att vara homosexuell. Idag bär andra en liknande sten. Enligt undersökningar bär var femte svensk på denna skamliga sten. Förvisso vågar en hel del ’komma ut’, men det finns en socialt pris till dem och väntar på dem när de ’kommer ut’.
Medan de homosexuella var ’slibbiga’ och ’äckliga’, är de som idag bär stenen ’dumma’, ’obildade’, sannolikt ’bittra’. Att bli karakteriserad på det sättet vill ingen, varför de bär stenen.
I ett sällskap kring middagsbordet kan diskussionen gå het. Man kan redogöra för attityder som är nära den attityd som avslöjar att man bär stenen. Men man bär stenen, ty man intygar att man inte är ’sån’. Man är inte en ’sån’ som bär stenen. Ty medan en del i attityderna hos de som bär stenen kan vara accepterade, kan man inte, får man inte avslöja att man bär stenen. Ty då får man skammen av sällskapet.
Då ’kom man ut’ som homosexuell. Det var modigt, då det fanns kostnader för att ’komma ut’. Nu kan man ’komma ut’ som Sverigedemokrat, men det ger skam och har därmed sina kostnader.
Den sociala skammen finns alltid. De modiga, som vågar ’komma ut’ finns alltid. Samma sak händer, men saken, det som är stenen, det som är så svårt att få acceptans för, varierar.
Intet nytt under solen.
Öllsjö den 3 augusti 2018