I förvaltning och beslutsfattande i olika sammanhang finns begreppet jäv. Det innebär att om det finns jäv skall personen inte delta. Jäv innebär att det finns en misstanke att en person inte kan delta i ett beslut utan att vara partiskt, dvs att inte se till beslutet som sådant, utan påverkas i sitt beslut för de konsekvenser det kan ha för den personen eller för den närstående.
Jäv innebär att man antar att personen saknar integritet, dvs kan riskera sakna förmåga att göra en bedömning utan irrelevanta inslag, som hur beslutet påverkar någon eller något som borde vara irrelevant för beslutet, men som är eller kan vara relevant för personen.
Jäv och blind granskning är detsamma, en misstanke, eller en risk för misstanke att personen saknar integritet. I sig är det en oförskämdhet mot personen, ty det säger att individen saknar förmåga att fatta oberoende beslut. Den saknar den principiella förmågan. Den leds av nepotism, av vänskapskorruption. Eller snarare, den kan misstänkas för det. Blotta risken, även om den kanske inte materialiseras, gör att personen tas bort från beslutssituationen.
Det är måhända att erkänna människans svaghet. Att oaktat sina höga principer kan även den starkaste förfalla till simpla känslor av medkänsla. För att inte riskera att individens integritet ställs ifråga eller utsätts för en prövning, kallas den jävig och tas bort från beslutssituationen.
Men, som min kollega säger, det innebär att man avhänder personen möjligheten att vara ansvarig för sitt handlande. Jävbegreppet gör personen ansvarslös.
I tron att jag har integriteten och endast ser till saken, accepterar jag numer att göra granskningar där jag inser att det finns risk att jag förstår vem som ligger bakom artikeln. Jag tror mig vara i stånd att vara blind i min bedömning, och behöver därför inte blind granskning. Trots allt, hävdar jag, gör jag ständigt bedömningar där jag vet vem som författat alstret. Jag bedömer doktorander och studenter. Den bedömningen, hävdar jag, gör jag utifrån texten, och oberörd vem som hållit i pennan.
Idag vinner dock blindheten ytterligare mark. Studenters examinationsuppgifter skall vara anonyma, på det att examinatorn inte påverkas av vem som gjort examinationsuppgiften. Det innebär att man betvivlar att examinator har integritet och är fullt professionell i sin bedömning, utan påverkas av individens namn vid sin bedömning.
Jag kan tillstå att det kan finnas irrationella inslag i bedömningen. Men jag måste vara ekonom i detta och fråga mig om besväret med att anonymisera står i proportion till problemets art.
Jag tillstår dock att jag vet personer som jag aldrig skulle ge en examinationsuppgift eller artikel att granska, oavsett, ty det finns personer med svag integritet och utan professionalism. Speciellt gäller det de som reagerar på högskolans incitament, att godkänna hellre än att underkänna, för att det ger pengar till högskolans kassa och innebär att examinatorn slipper arbetet med att examinera studenten en gång till. Det är människor utan integritet och professionalism, blott med ett egenintresse.
Därför, hävdar jag, är problemet mer vilken person man använder, än system för jäv och blindhet. I en organisation som förlorat professionalismen är jävproblematiken viktig. I en professionell organisation, är jävproblematiken så liten p g a de professionella, att det är onödig resursförbrukning att fånga upp de fåtal fall där omdömet kan ha varit grumlat av oprofessionella bedömningar.
Öllsjö den 7 augusti 2018