​Skurups kommun polisanmäler flyktingar vars ålder har korrigerats av Migrationsverket. Kommunen menar att de begått brott mot bidragslagen.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P3bMeX/sloseri-att-polisanmala-de-17-ensamkommande

Advokaten i debattartikeln menar att kommunen hävdar att flyktingarna begått brott, och hon för ett resonemang i artikeln om att fel i ålder kan uppstå utan uppsåt, vilket är ett kriterium för att fällas för bidragsbrott. För det första menar debattören att det är svårt att fastställa rätt ålder. För det andra, angående uppsåtet, man kan ha fått fel uppgift om sin födsel från sina föräldrar.

Advokaten hävdar ” Att polisanmäla de 17 ensamkommande barnen innebär ett ogrundat tagande av polisens, åklagarens och domstolens resurser i anspråk.”

Advokaten menar således att den som misstänker brott, skall själv göra en kvalificerad brottsanalys, innan den anmäler sin misstanke. Det är ganska hårda krav att ställa på någon som misstänker brott. Det är också svårt att inse vad vi skall med rättvisans maskineri till, om den som misstänker brott, skall göra det arbete som vi betalar rättvisan för att utföra.

Advokaten tror att bevisläget är så svårt att det inte kommer att leda till åtal. Det är mycket möjligt, men återigen, det är inte den som misstänker brott, som skall göra den bedömningen, utan rättvisan. Det är väl utomordentligt bra om sådana fall av misstanke prövas, så att det blir domstolarna som avgör skulden, och inte debatterande advokater eller kommuner?

Men egentligen har jag ett argument, som kanske rättvisans människor struntar i, men som jag tror är viktigast: Samhällsfreden.

Genom att dra dessa flyktingar inför rättvisan, under misstanke att de ljugit för att erhålla fördelar av staten, visar vi att vårt samhälle är till för de goda och inte för de onda. Det är till för dem som talar sanning och inte till för de förljugna. Vi visar upp att vårt samhälle, vår gemensamma del, är solidariskt, men inte dumt.

Alla inser att incitamenten att ljuga är mycket stora. Vi inser att incitamenten att ljuga är än större om man vet att det är svårt att bevisa motsatsen, och skulle det ske, finns inget pris att betala för sin lögn. Att ljuga inför staten är således helt fritt.

Ett sådant samhälle vill många av oss andra, olikt advokaten, absolut inte ha. Vi vill inte att staten skall mjölkas på resurser p g a att folk ljuger. Vi vill att det klart och tydligt skall framgå att lögn inte lönar sig, att det beivras, och straffas hårt, i den mån lögnen kan bevisas.

Rättvisa har vi av tre skäl. För att straffa de som bryter mot lagen. För att förhindra människor att begå lagbrott. Och, det som jag här skriver om, för att skapa en legitimitet för staten och dess agerande i samhället. Ty, om staten inte är legitim, då kommer skatteflykt och medborgargarde som brev på posten. Demokratin eroderar, förtroendet försvinner, samhällskittet upplöses.

Vi i samhället måste kunna lita på att staten används till det den skall användas till. Att anmäla flyktingarna och få misstanken om deras lögn prövad, är ett sätt att signalera till samhällsmedborgarna att vi gör vårt yttersta för att statens medel används så som vi kommit överens om.

Advokaten ser att den rättsliga prövningen är en kostnad. Men hon tycks inte uppfatta alternativet, vilken kostnad som uppstår om flyktingarna inte prövas. Jag tror att den rättsliga kostnaden är ringa relativt den kostnad som vi får när lögn och bedrägeri och våld och hat lämnas fritt.

​Öllsjö den 10 mars 2019

​Alla abrahamitiska religioner, samt några till, har berättelsen om Noak och hans ark. Vad säger det om en religion som har en sådan berättelse? Det finns en del frågor som antyder att man måtte vara både svag i intellektet och svag i moralen om man har en sådan berättelse.

Låt oss börja med intellektet.

Noa fick ta med sig sju par av de rena djuren och ett par av de orena. Vi vet, lustigt nog, hur stor arken var. I Första Moseboken, kap 6, vers 15 står att den skall vara motsvarande 150 meter x 25 meter x 15 meter, dvs rymma ungefär 40 000 kubikmeter, och golvyta på 8 900 kvadratmeter. Idag uppskattas det att det finns 1.250.000 djurarter. Det betyder att det skulle ha funnits mer än 2.500.000 djur på båten (rätt antal = antal rena djur*14+ antal orena*2). Inklusive Noa och hans familj. Tänk bara att ge dem mat varje dag, vilket de åtta människorna gjorde. Och ge dem vatten. Om vi antar att förråden av mat och vatten förbrukade 1/3 av ytan, då kvarstår cirka 6000 kvadratmeter, vilket ger som mest 0,0024 kvadratmeter åt varje individ, dvs en ruta på en sida på 2,5 centimeter. Trångt, trångt, måtte det ha varit. 

Vad åt lejonen under de 7 månader de var i arken? Vad åt myrslokarna? Förbrukade dessa av förråden av myror och andra djur, eller fanns det fler djur, men bara som föda?

Vad hände med alla andras båtar? Varför var det just bara Noaks båt som klarade regnet?

Det torde ha varit svårt att dränka fiskarna, varför alla dess torde ha överlevt. Varför är fiskarna utan den ondska som gav guden skäl att dränka de andra?

Och fåglarna, de som kan flyga och sätta sig på taket på arken. De kunde ju undkomma domen genom att helt sonika bara sitta på arken tak.

Hur kom kängurun till arken? Hur kom pingvinerna till arken. Och inte minst, hur kom de tillbaka?

Hur gick samlandet av djuren till? Bibeln säger att djuren kom till arken. Men vem tror att ett kattdjur frivilligt och på order skulle komma? Det måtte ha tagit lång tid att få in dem i arken. Mer än 2.500.000 individer skulle lastas.

Hur bodde insekterna på båten? De måtte ju ha varit helt instängda ty annars skulle de säkert flyga iväg och förgås.

Varför lät guden och Noak de obehagliga djuren komma på båten, t ex parasiter och råttor?
På arken fanns 8 människor. Noa och hans tre söner. Och de ingifta kvinnorna. Således var det inte bara Noaks kött och blod som fick leva vidare, utan kvinnorna kom från andra familjer. Således fick människosläktet ta med sig fler än de rena och orena djuren. Och, inte minst, kvinnorna var inte av Noaks blod och kött. Enligt vår moderna syn på kvinnan var de således oberoende. Men i den primitiva abrahamitiska kulturen är ju kvinnan antingen blott en funktion av mannen, eller en upprorsmakare. 

När man sedan satt fast på berget och det var dags att lasta av djuren, hur gjorde man så att köttätarna inte dödade någon annan på landgången? Gav man icke-köttätarna en dags försprång?

Och vad åt djuren, både vegetarianerna och animalisterna, de första dagarna efter urlastningen? Det fanns inga växter att äta. Och lejonen kunde inte äta något annat djur, ty de hade ju inte hunnit föröka sig.

Nej, det är inte bara lite, utan det är oerhört mycket i berättelsen som gör att man inte ens kan smälla den i huvudet på ett barn utan att barnet inser lögnerna. Men de religiösa, de kan svälja berättelsen.  

Men detta är bara komedins uppvärmning. Nu kommer de riktiga frågorna. Nu till moralen.

Vad är det för tankesystem som kan berätta en sådana här fruktansvärd historia? Vad kan den lära, förutom motsatsen till humanitet? Motsatsen till civilisation?  Motsats till tanken att du skall älska din nästa, inte såsom dig själv, utan för att den är din nästa.

Normalt brukar vi tycka att man inte skall ligga med nära släktingar och avla barn med släktingar. Det är incest och kan skapa starkt missbildade barn. Genom den svaga variationen som fanns på arken, tillförsäkrade sig guden att nystarten, precis som det verkar ha varit första gången, en omfattande incest. Alla djurarter, och de orena mer än den rena, är resultat av incest.

Men det blir värre.

Hur kunde Noak stå ut med tanken att han fullt medvetet, och med full insikt, skulle låta sina vänner och mer avlägsna släktingar drunkna i floden? De skulle ju inte få komma ombord. Varför gick han inte omkring, uppfylld av ett gott hjärta, och berättade att om de vill rädda sig, skall de också bygga en ark? Nej, han höll det för sig själv. Och lät vänner och avlägsna släktingar dö i floden. Den som accepterar det beteendet, räcker upp en hand.

När floden sedan kom och alla människor simmade runt arken och skrek av dödsångest och bad att få komma upp på båten, hur kunde han stå emot deras ångest och låta dem drunkna? Vad säger detta beteende om honom?

Människosläktet kommer, enligt denna berättelse, från honom. Han som medvetet och med full insikt lät människor omkomma. Vem vill ha en sådan mördare och djupt omoralisk och omänsklig människa som sin urfader?

Jo, de religiösa, de som tillhör de abrahamitiska religionerna accepterar Noak som anfader. Mördaren.

I själva verket var ju floden den första Förintelsen. Och betydligt mer omfattande och obarmhärtig än den senaste Förintelsen, som ju är så ringa i antal mördade människor. Hitler mördade judar och socialister och romer och funktionshandikappade med gas och kulor. guden (med liten bokstav, trots att det är början på en mening, ty inget i världen kan förmå mig att ge det monstret en stor bokstav, inte ens i början på en mening), som de abrahamitiska religiösa tillbeder, förintade en hel mänsklighet.

Muslimer, kristna och judar tillber ett monster som skapade den första Förintelsen. Vad säger det om dessa människor, som berättar historien och som anser att den tillhör deras heliga texter? Att de är intellektuellt och moraliskt svaga?

​Öllsjö den 9 mars 2019

Idag, på internationella kvinnodagen, skulle de mer elitistiskt orienterade kunna ta upp den obalanserade kvinnorepresentationen i börsnoterade företagsstyrelser. De mer liberalt orienterade skulle kunna ta upp den extremt ojämna könsrepresentationen i barnomsorgen, där alla barn tydligt får lära sig att barnomsorg är kvinnogöra. Socialisterna skulle kunna ta den höga sjukfrånvaron i sjukvården, där arbetarklassens kvinnor framför allt finns (https://www.vlt.se/artikel/insandare/kommunal-darfor-firar-vi-inte-kvinnodagen-idag ).

Men allt detta är det moderna Sverige som skulle vilja fortsätta sin väg framåt, den som varit så framgångsrik, bland annat genom att frigöra kvinnan.

Men idag är det inte det moderna projektet som kan uppmärksammas. Det stora problemet, det som med dagens nyspråk kallas utmaning, utgörs av det abrahamitiska förtrycket.

Sverige drogs in i det abrahamitiska förtrycket kring år 1000, när kristendomen etablerades. Slavarna släpptes och ersattes av kvinnans förslavning. Dock stod kulturen delvis emot varför t ex kyrkan inte lyckades fullt ut att skambelägga sexualiteten, utan det fanns, speciellt på landsbygden, en tämligen lössläppt sexualitet.

På 1800-talet var det borgerliga idealet den abrahamitiska familjen, där kvinnan lallar omkring, omgiven och behärskad av det främsta kyskhetsbältet, hemmets fyra väggar.

På 1960-talets kom den stormande kvinnofrigörelsen, där kvinnorna lämnade det borgerliga, abrahamitiska hemmet och vandrade ut i arbetslivet, med sina barn på daghem, med en sexuell frigörelse, som kanske blott återerövrade den sexualitet kyrkan tidigare hade bestulit dem på, och med möjlighet att leva med en man utan att ha kyrkans välsignelse. Det var kärlekens triumf över den abrahamitiska kontrollen över sexualiteten.

Och den vägen skulle vi ha vandrat vidare på. Om det inte hade varit för den abrahamitiska hämnden. Fördrivna, politiskt och ekonomiskt, från sina samhällen, kom abrahamitiska flyktingar och invandrare till Sverige, utan att lämna sin kultur vid gränsen.

Personligt erfor jag det när en abrahamitiskt skolad person uttryckte sin förvåning att jag, fadern, lät min 15-16-åriga dotter ha sin pojkvän övernattandes hemma. Mitt svar överraskade personen, att det var väl bättre att det självklara utforskandet gjordes hemma än i en Volvo Amazon.

Idag har vi unga kvinnor som lever under den abrahamitiska oskuldsnormen och dess groteska sexism. Vi har bostadsområden där de boende kvinnorna ogärna rör sig utomhus och speciellt inte när kvällen kommer. Vi har unga män som i ord och handling uttrycker sin primitiva abrahamitiska kvinnosyn. Vi har en sysselsättningsgrad hos arbetsföra invandrarkvinnor som är så låg att den inte går att enbart förklara med en sorts rasistisk sexism hos arbetsgivare, att de undviker att anställa kvinnor med abrahamitiska symboler i sin klädesdräkt.

Vi får helt enkelt göra ett uppehåll i vår strävan att ta Sverige in i framtiden, och fokusera på att möjliggöra att invandrarkvinnorna tas fram till den position de svenska kvinnorna erövrade på 60-talet. Återigen måste vi arbeta på att frigöra kvinnor från det abrahamitiska förtrycket.

Men vilka är Vi, som skall göra detta? Då, på 50- och 60-talet, var det en dialektik av ekonomins efterfrågan på arbetskraft och kvinnors eget kämpande, som gav en politik som var frigörande. Idag hålls denna politik tillbaka av en identitetspolitik och av en politisk nyrasism, där kvinnoförtrycket får fortgå genom en acceptans av slöjan, av delade badtider och av hälsningscermonier där mannen skall slippa berör den potentiellt smutsiga, menstruerande kvinnan.

Som materialist ser jag att ekonomins frigörande kraft finns idag. Det finns efterfrågan på arbetskraft. Men det saknas en kraft hos politiken. Och, kanske än viktigare, det tycks inte finnas en kvinnokraft hos de förtryckta kvinnorna att ändra sina förhållanden. Det abrahamitiska kvinnoförtrycket produceras och reproduceras i stor utsträckning av kvinnorna själva.

Materialisten hos mig tror att arbetet är en nyckel till frigörelse, varför kvinnorna skall inte bara skall erbjudas, inte bara stimuleras, utan skall påtvingas ett krav att delta i samhället genom sitt arbete. En annan nyckel är uppblandningen, dvs ett distinkt arbete på att mildra segregationen, den som idag låser in kvinnor i en homogen livsmiljö där den abrahamitiska kulturen dominerar, dvs det behövs fler hyreshus bland egnahem, så att frigjorda och förtryckta kvinnor träffar varandra. Och slutligen, en nolltolerans för abrahamitiska uttryck i samhället.

​Öllsjö den 8 mars.    ​

Högermänniskor anser att deras inkomst är deras och att staten som tar från deras inkomst, vilket kallas skatt, är konfiskation. Min inkomst är min inkomst, är deras trosföreställning.

Men nej, skatt är inte konfiskation. Det är lätt att se att det är en avgift.

Statens problem är ett välkänt ekonomiskt problem, hur man kan avskilja en nyttighet så att man kan prissätta den. Ibland kan man inte det, och då får man ett förhållande som liknar skatt.

Försvaret är en allmän nyttighet. Det är svårt att betala för den då den individuella nyttan av försvaret är svår att bedöma. Självfallet är en egendomslös, som har jobb, men bor i hyreshus och i övrigt saknar tillgångar, mindre beroende av ett försvar än en stor jordägare, eller en stor kapitalägare, som står risken vid en väpnad konflikt att förlora sina tillgångar. Men hur prissätter du den skillnaden i nytta?

Socialt lugn är en allmän nytta. Vi har njutit av det en längre tid, men ser idag våldet öka, delvis p g a befolkningsgrupper med annan kultur, delvis p g a en frän segregation, delvis p g a privatiseringar, i skola och bostäder, som starkt påskyndat segregationen. Men överlag finns ändå ett socialt lugn. En förklaring till en socialt lugn kan vara våra jämlikhetssträvanden, vari ingår att alla har rätt till skola, vård och omsorg, oaktat annat än deras behov. Detta innebär med nödvändighet att skola, vård och omsorg inte kan prissättas på en marknad som fördelar nyttigheterna utifrån betalningsförmåga, utan de fördelas utifrån behov. Därför måste avgifterna för dessa nyttigheter samlas upp på annat sätt än att sälja nyttigheten. Ett sätt att samla upp dem kallas försäkring. Den är dock inte helt korrelerad till behov utan beror på försäkringstagarens betalnings-vilja och -förmåga. Ett annat sätt att samla upp dem kallas skatt. Du betalar skatt, som omfördelas i skola, vård och omsorg, för att med den tekniken få socialt lugn, vilket är en nyttighet.

Domstolen är en allmän nytta. Förvisso har man kostnader vid vissa mål, men andra mål är helt gratis. Domstolen är det sista steget i lagen, och kanske det viktigaste steget, ty med trovärdiga domstolar, blir lagen trovärdig. Och lagen, med trovärdiga domstolar, ger en stabilitet och säkerhet i samhället. Om det inte hade varit lagvidrigt, eller om lag fanns, men ingen straffades för brottet, skulle vem som helst gå in och stjäla din gräsklippare. Idag kanske de gör det, men i betydligt lägre utsträckning än om lagen inte funnits. Den lägre stöldrisken på din gräsklippare, ja, faktumet att den gräsklippare du köpt betraktas som din, är p g a statens reglering av egendom. En reglering som inte är kostnadsfri. Men som betalas genom skatt.

Den som kallar skatt för konfiskation är en individ som vägrar samhällets organisation i form av en stat. Det är en anarkist, som ser staten som blott en grupps förtryck av andra.

Visst har anarkisten rätt. Delvis. Ränteavdraget innebär att de som är så besuttna att de kan ha lån, kan minska sin avgift till staten. Den minskningen av avgiften kan inte de mindre besuttna åtnjuta.  Vissa inkomstformer, som t ex kapital, har lägre avgift än andra, som t ex arbete. Det beror sannolikt inte på att kapitalets inkomstform utnyttjar staten mindre än arbetets inkomstform, utan beror nog på möjligheten av olika inkomstformer att undandra sig skyldigheten att betala avgiften.

Men faktumet att olika klasser och grupper utnyttjar statens förmåga att dra in avgifter och att undanhålla avgifter, innebär inte att staten skall överges till förmån för ett samhälle med enbart prissatta nyttigheter. Vi har ett medel, som inte tar bort gruppers exploatering, utan som i vissa fall möjliggör exploateringen, men som ändock är det medel vi för närvarande har till hands för att bevara staten. Det medlet kallas demokrati, i vid bemärkelse. Medlet innefattar rätten att välja de som stiftar lagar, Riksdagen, och som styr staten, Regeringen och Fullmäktige. Medlet innehåller tanke- och yttrande-frihet. Och, inte minst, i dessa dagar så tydligt, en fri press med uppgift att rapportera om vad som sker i samhället, inte minst i våra banker…, och i staten.

Skatt är priset vi alla betalar för ett gott samhälle, som övervakas av, och kanske t o m utvecklas med demokrati.

​Öllsjö den  7 mars 2019

Nürnberg-rättegången var precis det som Göring sade, vinnarens rättvisa. De uppfann brott som tidigare inte fanns och dömde retroaktivt, dvs förövarna blev dömda för brott som inte fanns då handlingarna som de dömdes för, utfördes. Det strider mot rättsstatens principer, att man blott kan dömas för handlingar som var brott när handlingarna begicks. Till detta kommer att den moraliska halten i Nürnbergrättegångarna kollapsade genom att domstolen tog sig rätten som individerna förvägrades, rätten att mörda. Flera av de dömda mördades, dvs det som kallas dödsstraff när stater mördar.

Idag kommer samma problematik upp med de individer som idag vill återvända till Sverige, efter att ha förlorat sin dröm om det islamitiska samhället, kalifatet.
https://www.svd.se/odemokratiskt-att-vilja-stoppa-is-atervandare

Men demokratins styrka är att tillåta och att ha engagerade debatter om demokratins avskaffande. Här visar demokratin hur högtstående det är, relativt de inferiora idétraditionerna, som den islamitiska, där islams existens inte kan diskuteras utan att hot om mord och elände kommer.

Rättssamhällets styrka är att vara förutsägbart. Du vet vad som är brottsligt. Du blir dömd för det som är olagligt, när handlingen utfördes. Rättssamhället innebär att känslostormar inte dömer, utan lagar dömer.

Visst är det osmakligt och obehagligt när rätten inte förutsåg handlingar som vi finner olämpliga, som borde vara olagliga. Men är de inte olagliga, är de inte olagliga och kan inte ställas inför rätta.

Rättssamhället är inte pöbelvälde, även när pöbeln har rätt, som idag, att återvändarna är vidriga människor som har drömmar vi inte vill veta av. Ja, vi inser att vi skall vara rädda för dem, och vill så gärna att de inte skall få komma tillbaka.

Men kanske de inte är de farligaste? Kanske den är farligare som hyser dessa drömmar, men som inte vågade åka? Kanske vi har lika farliga monster bland oss? De som drömmer men som inte åkte.

Här lägger vi all debattid på att fokusera på det fåtal som vågade, men vi glömmer de som har samma drömmar, men som inte åkte.

De som återvänder är en lätt sak för vår säkerhetspolis att bevaka. Svårare är det med de som inte visat sina drömmar.

Och minns, i ett demokratiskt samhälle är inte tanken förbjuden. Drömmen är inte förbjuden. Vare sig det är en dröm om ett judefritt samhälle, eller ett klasslöst samhälle, eller ett kapitalistiskt samhälle. Alla drömmar får drömmas. De får debatteras.

Men somliga drömmar är illegala att realisera. Då slår vårt rättssamhälle till.

Vill vi ha demokrati och rättssamhälle, får vi allt stå ut med de vidriga drömmarna. Blott så visar vi vår överlägsna styrka.

​Öllsjö den 6 mars 2019​

I klippet (https://youtu.be/6aNffvfWMYA) redogörs för konstruktiv journalistik. Journalister rapporterar oftast om problem, olyckor, mord och elände. Med viss rätt, ty vi människor har alltid varit intresserade av elände. Speciellt andras elände. Men som kan beröra oss. Sagorna om Rödluvan är inte intressant för att Rödluvan är snäll och går till sin mormor, utan för det hot den snälla Rödluvan utsätts för. Skillingtryck uppskattades inte för den intensiva kärleken i sångerna, utan för den intensiva olyckliga kärleken, för alla hinder som den starka kärleken blir utsatt för.

Konstruktiv journalistik innebär att journalisten inte enbart rapporterar om eländet, utan också rapporterar om hur eländet har hanterats på andra platser. Som om journalistiken först ger oss undergången, men sedan pekar på att det ändå kan vara hoppfullt.

Idag finns en svag debatt om att journalistiken är förvrängd. Journalister rapporterar ymnigt om klimatproblemet. Varje dag skrivs det åtskilliga artiklar om det problemet. Betydligt mer sällan skrivs om det som kallas hedersproblematiken, som jag föredrar att kalla skamkulturen, dvs att speciellt kvinnors frihet är problematiskt i inferiora kulturer, där de och speciellt deras sexualitet skall bevakas, på det att de inte sprider skam över gubbarna och gummorna.

Denna obalans är så oerhört tydlig. Gå till den främsta företrädaren för den politiskt korrekta journalistiken, Dagen Nyheter (DN.se), och se hur många artiklar du finner om klimatproblematiken, och om skamproblematiken. Gå därefter till dess motsats, den icke politiskt korrekta journalistiken i Samhällsnytt (samnytt.se), där rapporteringen är just rakt motsatt. Klimatkrisen är vetenskapligt bevisat och utmaningarna kring invandring är socioekonomiskt betingad. Klimatproblematiken är överdriven och invandringskrisen är kulturellt betingad.

Ingen av dem, vare sig DN eller Samhällsnytt, är uttryck för god journalistik, om man med god journalistik menar en balanserad journalistik. Faktum är att det sannolikt är omöjligt att uppnå god journalistik, om man med det menar att man rapporterar om de väsentliga händelserna, och låter de mindre väsentliga vara. Ty hur avgör man vad som är väsentlig händelse? Avgörandet görs av journalisten eller redaktören, och baseras på dennes värderingar och dennes tro på vad som kan fånga publiken. Således en kombination av subjektiva värderingar och marknad.

Goda journalister brukat hävda konsekvensneutralitet, dvs att de rapporterar men har inget ansvar för konsekvenserna av deras rapportering.  Avslöjanden om Swedbanks potentiella penningtvätt i Estland, innebar att aktieägarna förlorade 20% av sin investering på två dagar. Det är inte Uppdrag Granskning som kan lastas för det, utan Swedbank, som agerat så illa. Journalisten rapporterar och samhället reagerar.

Men när journalisten rapporterar ensidigt, grundat i dennes värderingar vad som är intressant att rapportera om, då blir det ju konsekvenser som skapas av journalisten, eftersom det finns saker som inte rapporteras om. Det blir effekter i samhället som beror på journalistens obalanserade rapportering.

Det är därför en fri press är så viktig. Det är därför yttrandefrihet är så viktigt. Ty medan pressen i sin helhet kan vara oberoende, dvs rapportera om allt, kan inte den individuella journalisten eller tidningen förväntas rapportera oberoende.

Därför gäller uppmaningen från Falstaff, Fakir, ” Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.”, men där du adderar till bok, varenda nyhetskälla.

​Öllsjö den  ​5 mars 2019

islam penetrerar det svenska och även det europeiska samhället allt mer. När islam kräver både acceptans och respekt, hakar andra religioner på och försöker rida på islams krav. Det innebär att religiösa, för-medeltida vidskepligheter, sprids och slår rot i samhället. Vi ser det i separerade bad. I acceptans av att kvinnor skyler sitt hår. I religiösa friskolor. I inskränkningen av yttrandefriheten då man inte får avbilda vem man vill, eller hur man vill. I matserveringar där vidskepligt avlivade djur serveras och andra djur inte serveras. Vi ser hur Scandic, en hotellkedja, som i Norge anpassar sig till religiös vidskeplighet genom att uttalat ha en policy att INTE servera griskött på kvällen till personalen (https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/Mg0XEm/stopper-svinekjoett-i-ansattmaaltid-paa-kveldstid )
 
Så ökar islam sin penetration av samhället. Det är dåliga nyheter. Ty islam är dåligt för samhället.

islam är dåligt för ekonomin. islam är dåligt för kvinnorna. islam är dåligt för demokratin. islam är dåligt för det samhällskit som gjort Sverige så stor nytta, förtroendet mellan människor.

Detta var många påståenden. Men jag uttalar inte grundlösa påstående. Jag är inte islamofob. Jag har ingen fobi. Jag har kunskap. Här kommer stödet för mina påståenden.

I en artikel som sammanfattar forskningen som skett kring islam och dess effekter på samhälle och ekonomi, visas med många empiriska undersökningar som grund, att islam kan påvisas ha dessa negativa effekter på samhället. Referensen är som följer: Kuran, T. (2018) Islam and economic performance: Historical and contemporary links, Journal of Economic Literature, 56(4): 1292-1359. För er som inte känner till det, så är journalen en oerhört ansedd journal inom ekonomiforskningen.

I den artikeln redogörs för forskning som visar t ex att ramadan, fastan, drabbar kvinnor, men också produktiviteten. Att skolorna är sämre, att välgörenhet främst befrämjar medelklassen och att demokratin är ytterst svag.

Men en sak sticker ut, speciellt för mig som svensk. Det är det opersonliga förtroende, som visat sig så väl gagna ekonomisk utveckling. Det opersonliga förtroendet, och speciellt förtroendet för staten, har i Sverige nått sådan utvecklingsgrad att den kanske är en av de främsta faktorerna för att förklara vår enastående samhällsutveckling, både den ekonomiska och den sociala.

Med dagens flykting- och invandringsvåg har kommit många muslimer, som bär islam och dess traditioner. Det blir därmed en oerhörd konfrontation mellan den muslimska personliga relationen och det svenska opersonliga förtroendet.

Det paradoxala är att dessa muslimer flyr från sina egna usla islamiska samhällen, men de flyr inte till andra islamiska samhällen, utan till Sverige. Ett samhälle som är motsatsen till deras samhälle. De bär med sig det svenska samhällets undergång, sin islamiska kultur.
islam kommer att erodera det fria svenska samhället, och bereda väg för sig själv och andra vidskepligheter, som vi under de sista hundra åren lyckats trycka tillbaka från samhället och reducera till märkligheter inom en familj och blott inom familjens hem.

Den största faran ligger i islams erodering av det opersonliga förtroendet. Den erosionen är dålig för både ekonomin och samhället i stort.

Notera, i dessa ideologiernas och tyckandets tidsålder, att detta inte är tyckande. Det är inte en grundlös rädsla för någonting. Det är inte islamofobi. Det är kunskap vunnit med vetenskapliga metoder. Mitt hävdande är evidensbaserat.

Därför måste vi bekämpa islam. Vi måste lyckas med samma sak som vi lyckades med den likartade abrahamitiska religionen, kristendomen, att föra in islam i de hem där människorna vill utöva sin religion.

Men, vi måste också desarmera islam på de vidrigheter som ingen religionsfrihet i världen kan acceptera. Hedersvåldet och kvinnoförtrycket kan vi inte acceptera. Inte ens inom religionens eller hemmets heliga väggar. (https://www.svd.se/sara-mohammad-risk-att-shariapoliser-blir-fler )  

I ett demokratiskt, fritt samhälle, som har ambitionen att vara ett gott samhälle, har sådana ideologier ingen plats.

Bekämpa islam! Och de andra för-medeltida, abrahamitiska vidskepligheterna och vidrigheterna.

​Öllsjö 3 mars 2019

​På kapitalismens främsta marknad, den som får stå som symbol för kapitalismen, aktiemarknaden, är information A och O. Investerarna vill ha så vederhäftig och riklig information som möjligt, och företagsledning, styrelse och dominerande ägare vill ha så fördelaktig information avseende bolaget som möjligt.

Bolagen ger ut egen information till investerarna. Den främsta informationen är årsredovisningen, som är en reglerad information, där bolagen har att följa redovisningsnormer. Denna informationsgivning övervakas av en revisor, som är akademiskt utbildad i redovisning och som lärt sig revisionens arbete på en revisionsbyrå. Den är betald av bolaget, varför dess oberoende relativt bolaget alltid är ifrågasatt. Två krafter håller emot att revisorn sätter sig i bolagets knä. Revisorn är professionell och har att följa professionens normer. Revisorn övervakas i sin övervakning, och kan riskera sin professionella titel, och därmed rätten att revidera, om den agerar felaktigt.

Finansanalytiker är de finansfolk som skapar analyser av bolag och sprider dessa analyser på olika sätt. Till skillnad från revisorerna är de inte avlönade av bolagen, utan av finanshus och grupper av investerare. Men även dessa har ett oberoendehot över sig, då de gärna vill ha kvalificerad information om bolaget, vilket kan komma från bolaget själv. Detta beroende är tydligt i undersökningar som visar att analytiker mer frekvent ger köp-rekommendationer, dvs att bolaget är en trevlig gäst i en investerares portfölj, än säljsignaler, dvs att man inte bör ha en bekantskap med bolaget, i alla fall inte som placering. Ett bolag vill självfallet ha köprekommendationer än säljrekommendationer. Genom att hålla tillbaka säljrekommendationer, kan analytikern försäkra sig om att bolaget kan vara mer välvilligt inställd till analytikern, och till dennes behov av information.

Idag har det emellertid börjat dyka upp köpta analyser. Ett bolag, typiskt nog ett litet bolag som ingen analytiker bryr sig om, köper en analys av ett analyshus, t ex en banks analysavdelning. Skälet för bolaget att spendera mycket pengar på en köpt analys är att dessa småbolag inte sällan annars är i händerna på den skumma informationsgivning som finns på internet, där mer eller mindre självpåtagna experter generöst ger sina analyser och rekommendationer. Eftersom det är småbolag, med svag omsättning på aktier, är risken stor att de blir utsatta för individer som försöker driva kursen i eget förtjänstsyfte, antigen upp, för att kunna sälja, eller ner, för att kunna stiga in på en låg kurs.

En köpt analys, som förvisso kan anses vara fördelaktig för bolaget, eftersom det är bolaget som köpt den, kan ändå antas vara oberoende av analytikerns intresse att påverka kursen.

Emellertid, som den länkade artikeln hävdar, är analytikerns oberoende borta, då den får betalt för analysen av bolaget.          
https://www.svd.se/borstrenden-kopa-analyser--oberoendet-ar-borta

Men hur stor är den risken? Revisorn får betalt av bolaget, och mildrar det oberoendehotet genom att tillhöra en professionell kår som övervakar sina egna. Finansanalytikern är inte professionell i den utsträckningen, men har att agera på en marknad för analyser, där uppenbart felaktiga analyser försvagar analytikerns, och dennes firmas marknadsposition.
Samtidigt förstår alla att en köpt analys görs enbart av bolag som hoppas på en positiv analys. En köpt analys, oaktat vad den innehåller, är en signal från bolaget att det går bra för bolaget. Således kan analysen vara hur oberoende som helst, men dess tillkomst är inte oberoende av bolagets intresse att marknadsföra sig. Här skiljer sig analytikern från revisorn, som ju alltid, oberoende av bolagets intresse av att bli reviderat, genomför sin revision.

Inför dessa oberoendehot har emellertid kapitalismen ett tredje kort i sin kortlek, den kritiskt granskande ekonomijournalisten. Rätt skött, granskar en ekonomijournalist ett bolag utifrån sin journalistetiks normer om fri och kritisk granskning. Den sprider sina analyser i tidningar, som beror på prenumeranter och reklamintresse. De har således förutsättningar för att erbjuda en oberoende granskning.

Därför är en god kapitalism beroende av att vara förlagd i ett samhällssystem som karakteriseras av en fri press, med tanke- och yttrandefrihet, det som vi brukar kalla demokratiska samhällssystem.

Den goda slutsatsen är därför att en riktigt god kapitalism, i alla fall på informationssidan för investerare, förutsätter demokrati.

​Öllsjö den  

Om det hade funnits en mening med livet, då skulle vi inte ha friheten att utforma våra liv för att söka meningen.
 
Denna utsaga är kraftfull. Den säger att det vi gärna njuter, vår frihet, blott kan finnas om vårt liv är meningslöst. Eller snarare, att vårt liv börjar som meningslöst, och att meningsfullheten, allt efter som den kanske kommer, skapas av oss. Det är vårt sökande efter meningen, som blir det meningsfulla.

Den religiöse, som lever under guden, är ofri, ty meningen med den religiösa personens liv är formulerad och genomdriven av guden. Den religiöse har fått en uppgift som den efter bästa förmåga försöker uppfylla. I kristendomen har dock individen fått ett utrymme som de religiösa gärna kallar frihet, att agera med eller mot guden och dess mening. Dock, om den skulle utnyttja denna frihet mot guden och dess mening, begår individen en synd, vilket är förskräckligt och kommer att bestraffas, som den andra abrahamitiska religionen, islam, så väl beskrivande återger, kommer att vara i det eviga helvetets eldar.  

Den religiöse har därför inte någon meningsfull frihet. Den kan antingen välja den mening som gudar ger, eller brinna för evigt. Den kan inte välja meningen, utan blott belöningen i himmelen eller straffet i helvetet.

Den frie väljer dock att utforma sitt liv, efter sina förutsättningar och sin moral. Dessa val kan bottna i individens tro om meningen med dennes liv, samtidigt som valen formar individens mening. Meningen är konstant närvarande, och konstant under prövning och utveckling.

Bildmässigt kan man säga att det finns vägar, med många vägskäl, där individen vandrar. Den har kommit från någonstans, vilket avgjort vilka vägskäl den kan möta, och den blickar framåt, för att göra ett gott val. 

De olyckliga, de som finner livet meningslöst, står på vägen och kan inte se slutet på vägen, varför de finner vandringen meningslös. De religiösa har hittat på ett slut, den som guden har pekat ut, och finner vandringen meningsfull, om än stenig och fylld av avsteg, så kallade synder.

Den frie bryr sig däremot inte om slutet på vandringen. Ty då hade den varit dömd till lydnad. Vägarna hade varit utstakade. Det hade varit en vandring utan moral, ty om det finns ett mål, då finns inga avgörande valmöjligheter. Den ofrie vänder sig till boken, den heliga skriften, och läser där kartan som pekar ut vägen den skall vandra.

Den fria människan värderar varje vägval, och genom sin värdering och sitt val, skapar den sin mening. Därför är meningen vår frihet i det meningslösa.

​Öllsjö den 2 mars 2019

Ja, det vet ju alla, att skåningarna är rasister. Sjöbo och deras motstånd mot flyktingar är välkänd. Sverigedemokraterna är ett starkt parti i Skåne.

Men det finns än mer grundläggande rasism att upptäcka i Skåne. Som blir så tydlig nu när vi fått en rasist till kulturminister.

Kulturministern är ju rasist eftersom hon ägnar sig, offentligt och utan blygsel, åt kulturell appropriation, dvs hon använder kulturella uttryck som kommer från en annan kulturkrets än den hon tillhör, och speciellt en som den dominerande opinionen anser vara förtryckt. Hon har rastaflätor, det som Bob Marley gjorde känd, och som lär har sitt ursprung hos fundamentalistiska judar, dvs det är dubbelt approprierat.

Skåningarna är rasister genom sin oblyga och nästan fräna kulturella appropriation. Det räcker med att säga, spiddekaga, Mårten Gås och demokratisk socialism, för att avslöja skåningen som den rasist den är.

Spiddekagan är en kaka som vandrat in från Tyskland. Den återfinns i liknande skepnader i Tyskland och det äldre Tyskland, som delar av Litauen. Det är i stort sett samma ingredienser och bakad på samma sätt. Skåningarna har inte ens tagit sig besväret att dölja sitt rasistiska tilltag, att appropriera kakan, som om den vore deras, genom någon variation.

Mårten Gås firar de, som om det vore deras högtid. De smörjer gåskråset och äter sin svartsoppa, som om de inte också stulit, approprierat denna kulturyttring. Även detta kulturuttryck kommer från Tyskland. Kulturellt approprierat från Tyskland. Återigen. Av de rasistiska skåningarna.

Den demokratiska socialismen, så stark i Skåne genom tidningen Arbetet och många framstående socialister, med Wigfors, docent i nordiska språk vid Lunds Universitet, som en av de främsta. Men framför allt, det som gör skåningar till rasister även här, är det faktum att en skräddare, Palm, vandrade i Tyskland, återigen detta Tyskland, och approprierade den demokratiska socialismen när han lagade skor i Tyskland. Han återvände hem till sitt Skåne, och skåningarna stod där beredda, som alltid, med sin rasism, och approprierade den demokratiska socialismen. Som om det var deras, inte tyskarnas.

Vi noterar att skåningarna, i sin oerhörda rasism, approprierat kultur från Tyskland. Märkligt att de inte approprierade nazismen. Den var ju rasistisk, fast på ett annat sätt. Medan skåningarna tog till sig andras kultur, approprierade andras kultur, yttrade sig nazisternas rasism genom att de tog död på människor med viss kulturell yttring.

Olika agerande, men samma rasism. Nazisterna och skåningarna. Mördade judar och spiddekaga, samma andas barn. Sådan är nyrasismens, identitetspolitikens mantra. Ve den!

Öllsjö den  i mars 2019