Men allt detta är det moderna Sverige som skulle vilja fortsätta sin väg framåt, den som varit så framgångsrik, bland annat genom att frigöra kvinnan.
Men idag är det inte det moderna projektet som kan uppmärksammas. Det stora problemet, det som med dagens nyspråk kallas utmaning, utgörs av det abrahamitiska förtrycket.
Sverige drogs in i det abrahamitiska förtrycket kring år 1000, när kristendomen etablerades. Slavarna släpptes och ersattes av kvinnans förslavning. Dock stod kulturen delvis emot varför t ex kyrkan inte lyckades fullt ut att skambelägga sexualiteten, utan det fanns, speciellt på landsbygden, en tämligen lössläppt sexualitet.
På 1800-talet var det borgerliga idealet den abrahamitiska familjen, där kvinnan lallar omkring, omgiven och behärskad av det främsta kyskhetsbältet, hemmets fyra väggar.
På 1960-talets kom den stormande kvinnofrigörelsen, där kvinnorna lämnade det borgerliga, abrahamitiska hemmet och vandrade ut i arbetslivet, med sina barn på daghem, med en sexuell frigörelse, som kanske blott återerövrade den sexualitet kyrkan tidigare hade bestulit dem på, och med möjlighet att leva med en man utan att ha kyrkans välsignelse. Det var kärlekens triumf över den abrahamitiska kontrollen över sexualiteten.
Och den vägen skulle vi ha vandrat vidare på. Om det inte hade varit för den abrahamitiska hämnden. Fördrivna, politiskt och ekonomiskt, från sina samhällen, kom abrahamitiska flyktingar och invandrare till Sverige, utan att lämna sin kultur vid gränsen.
Personligt erfor jag det när en abrahamitiskt skolad person uttryckte sin förvåning att jag, fadern, lät min 15-16-åriga dotter ha sin pojkvän övernattandes hemma. Mitt svar överraskade personen, att det var väl bättre att det självklara utforskandet gjordes hemma än i en Volvo Amazon.
Idag har vi unga kvinnor som lever under den abrahamitiska oskuldsnormen och dess groteska sexism. Vi har bostadsområden där de boende kvinnorna ogärna rör sig utomhus och speciellt inte när kvällen kommer. Vi har unga män som i ord och handling uttrycker sin primitiva abrahamitiska kvinnosyn. Vi har en sysselsättningsgrad hos arbetsföra invandrarkvinnor som är så låg att den inte går att enbart förklara med en sorts rasistisk sexism hos arbetsgivare, att de undviker att anställa kvinnor med abrahamitiska symboler i sin klädesdräkt.
Vi får helt enkelt göra ett uppehåll i vår strävan att ta Sverige in i framtiden, och fokusera på att möjliggöra att invandrarkvinnorna tas fram till den position de svenska kvinnorna erövrade på 60-talet. Återigen måste vi arbeta på att frigöra kvinnor från det abrahamitiska förtrycket.
Men vilka är Vi, som skall göra detta? Då, på 50- och 60-talet, var det en dialektik av ekonomins efterfrågan på arbetskraft och kvinnors eget kämpande, som gav en politik som var frigörande. Idag hålls denna politik tillbaka av en identitetspolitik och av en politisk nyrasism, där kvinnoförtrycket får fortgå genom en acceptans av slöjan, av delade badtider och av hälsningscermonier där mannen skall slippa berör den potentiellt smutsiga, menstruerande kvinnan.
Som materialist ser jag att ekonomins frigörande kraft finns idag. Det finns efterfrågan på arbetskraft. Men det saknas en kraft hos politiken. Och, kanske än viktigare, det tycks inte finnas en kvinnokraft hos de förtryckta kvinnorna att ändra sina förhållanden. Det abrahamitiska kvinnoförtrycket produceras och reproduceras i stor utsträckning av kvinnorna själva.
Materialisten hos mig tror att arbetet är en nyckel till frigörelse, varför kvinnorna skall inte bara skall erbjudas, inte bara stimuleras, utan skall påtvingas ett krav att delta i samhället genom sitt arbete. En annan nyckel är uppblandningen, dvs ett distinkt arbete på att mildra segregationen, den som idag låser in kvinnor i en homogen livsmiljö där den abrahamitiska kulturen dominerar, dvs det behövs fler hyreshus bland egnahem, så att frigjorda och förtryckta kvinnor träffar varandra. Och slutligen, en nolltolerans för abrahamitiska uttryck i samhället.
Öllsjö den 8 mars.