De kristna visar sin underkastelse genom att böja sitt huvud. Muslimerna visar sin underkastelse genom att falla på knä, köra huvudet i sanden, så att deras bak kommer närmast gud. Judarna visar sin lydnad genom att skända sina nyfödda pojkar.
Var kommer detta oerhörda behov till lydnad från? Det utnyttjas av präster, rabbiner, imamer, och politiska ledare till att göra det mest ondskefulla. För oss som står sidan om, förefaller det orimligt, ty lydnaden innebär att de religiösa avsvärjer sig det mest fundamentala hos människan, hennes frihet.
Det förefaller orimligt då de religiösa hävdar att de har etiken, moralen i sina händer, medan det är det rakt motsatta, ty den som lyder är per definition a-etisk, då etik just innebär att reflektera kring det rätta och besluta sig för vad som är rätt. Etik innebär att man lever som fri, medan underkastelse innebär att man är människan utan etik.
De religiösa låter regler författade av deras gud bestämma vad de skall göra, varför ansvaret för handlingen överförs till guden. Det är guden som är den etiska agenten och inte människan. Den religiöse svävar i den falska medvetenheten att den är fri från ansvaret för sina handlingar. Den som slår sin fru är ju inte ansvarig för slaget eftersom det är påbjudet av guden, allah, enligt lagen i koranen, 4:34. Prästen och leviten, som följde påbudet att endast hjälpa judar, agerade korrekt enligt deras påbud när de gick förbi den misshandlade, som inte var jude. Den som stannade, samariern, som tog hand om den misshandlade och gav honom vård och husrum, agerade däremot oriktigt enligt judisk norm, då den inte följde regeln, men agerade korrekt utifrån det som sedan blev kristendomens norm, att alla är vår nästa och skall därför ges omvårdnad.
Existentialisten skulle säga att människans frihet ger henne ångest, varför religionens underkastelse, att avstå sin frihet, kan vara ett sätt att undkomma ångesten. Men det visar sig vara ett sken, som är värre än frihetens ångest. Ty medan ateisten kan utvärdera sitt agerande som rätt eller fel, står den religiöse inför något mycket värre. Antingen lyder man eller så lyder man inte. När man inte lyder, då gör man inte det som ateisten gör, den som gör fel, utan den religiöse begår en synd. Att begå en synd är vida större och har mer omfattande konsekvenser än ateistens fel. Den religiöse drabbas av gudens förbannelse, ja kanske till och med får dela helvetet med ateisterna. Den måste minst erkänna sin synd, begå botgöring. Och fram för allt, underkasta sig.
Människans frihet försöker den religiöse undkomma genom lydnad, men eftersom den är fri, kan de begå synder, vilket drabbar den genom botgöring eller helvetet. Bägge skapar ångest som väl mäter sig med frihetens ångest, ja, kanske är mer omfattande och drabbar hårdare. Skillnaden är att medan den moraliskt agerande främst står inför sig själv och sin egen dom, står den religiöse inför guden och dennes dom.
Den religiöses sätt att undkomma ångesten slår tillbaka, med dubbel kraft, att den syndat, vilket är mer dramatiskt än att göra fel, och att den inväntar domen från den som den underkastat sig för, för att undkomma frihetens ångest.
Den religiöse lever därför med den dubbla ångesten, medan ateisten blott lever av ångesten, men också av glädjen, att vara fri.
Öllsjö den 1 december 2019