Idag finns en tämligen etablerad kunskap om klimatförändringen, https://www.svd.se/klimatrapport-9-av-15-kanda-troskeleffekter-passerade). Den får en passande och värdig kritik inom vetenskapen, mest för att den är för alarmistisk (https://www.svd.se/klimatvarning-far-kritik). Men den får också en kritik som inte är så mycket grundat i vetenskap, som den är grundad i politisk vilja. Viljan att bortse från kunskapen.
De kallas klimatförnekare, och tar sig friheten att inte TRO på forskningsrönen om klimatförändringens risker. Som om vetenskaplig kunskap handlar om tro och vilja.
Man kan skylla på många orsaker till föraktet mot vetenskaplig kunskap. Men man måste också konstatera att vetenskaparna själva, eller möjligen en subgrupp av dem, har bundit ris för egen rygg genom att vara aktivistiska.
Jag har, om och om igen på denna plats, påtalat det fördärvliga i att universitet och högskolor agerar politiskt. Vi skall ju blott redovisa kunskapen och visa på möjliga effekter utifrån empiriskt grundade modeller. Vi skall inte delta i demonstrationståg som vetenskapare, ej heller saluföra organisationers politiska mål i vår undervisning.
Vi har forskningsfält där den politiska viljan, mer än empiriska data, har fått tala. Inte blott i nya forskningsfält, som likt alla ungdomar får vara lite ystra, såsom migrations- och gender-studier. Utan också i mer etablerade vetenskapliga fält, som t ex ekonomi. Nationalekonomer rodnar sällan när de föreskriver ett politiskt agerande utifrån sk teoretiska resonemang.
Jag minns min oerhörda besvikelse och stora upprördhet när Ägarutredningen redovisade en studie under 80-talet. Ägarutredningen var en statligt initierad utredning om ägandet och agerandet av de store bolagen i Sverige. En del i det mest uppmärksammade fenomenet, och kanske det som gav upphov till den, var korsägandet, dvs fenomenet att bolag ägde aktier i varandra, och på så sätt kunde vara självstyrande, via varandra.
Detta skedde på 80-talet, då högervindar drog fram, då avreglering var högsta mode och ideologi, då bolagen skulle drivas för aktieägarnas skull. Med den ideologin stack korsägandet i ögonen. Bolag som äger varandra får bolagsledningar som dunkar varandras ryggar och leder osvikligen till ineffektiva bolag. Trodde man.
Jag såg fram emot den utredningsdelen med stor förväntan. Då som nu, var jag stor beundrare av Handelsbanksgruppen, en ägargrupp som baserade sin makt på korsägande mellan Handelsbankens investmentbolag, Industrivärden och SCA, ett industribolag inom skog och papper. Med rätta kallades det ledningsstyrt och skulle, enligt den då rådande ideologin, vara ett under av ineffektivitet och med ledare som skodde sig på aktieägares bekostnad.
Men ägarutredningen gjorde ingen empirisk undersökning av korsägda bolags prestationsförmåga eller deras ledares benägenhet att sko sig. De ställde dem inte mot t ex familjeägda bolag, där familjerna hade raderats ut som bolagsägare under 60-talet. Det som gjordes var en andefattig, teoretisk analys, som givetvis kom fram till att korsägande var dåligt. De besvärade sig inte ens med att försöka förklara varför den bank som ägdes genom detta korsägande, Handelsbanken, ansågs som en av världens mest effektiva banker. Och som senare, under den omfattande bankkrisen i början på 90-talet var den enda bank som inte behövde statens beskydd.
Så går det när man bjuder in forskare som är aktivistiska i bemärkelsen att de sprider sin ideologi, utan att besväras av tvånget att empiriskt pröva den.
I betydligt mindre skala fick jag själv erfara den nationalekonomiska ideologiska aktivismen genom ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Vi, jag och en kollega, fick uppgiften av dem att undersöka förutsättningar och effekter av offentliga-privata partnerskap. Vi använde några företagsekonomiska teorier, bl a institutionell teori. Men framförallt var vi oerhört empiriska och genomförde fallstudier där vi tolkade aktörernas agerande. De aktivistisk lagda nationalekonomerna i ’styrgruppen’ (sic!), som jag kallade referensgruppen, tryckte på (sic!) för att vi skulle använda spelteori. Vi stod emot, inte bara för att hävda vetenskapens oberoende mot politiska krafter och påtryckningar, utan också för att vi ansåg att den teorin är användbar under visa speciella förutsättningar, men att den också tenderar att ge tämligen förutsägbara slutsatser. Vi straffades för vår ohörsamhet mot deras försök till styrning (sic!) genom att de ansåg att vår rapport höll för låg kvalité och inte skulle publiceras som ESO-rapport. Jag blev förbannad och skrev om rapporten till en artikel, som idag har 71 citeringar. Efter den upplevelsen utgår jag ifrån att ESO (https://eso.expertgrupp.se/) är ett utskott av Timbro.
Att folk TROR eller EJ TROR på vetenskaplig kunskap idag beror delvis på aktivistiska forskare. När de inte själva håller sig till principer om vetenskaplig kunskap, vari ingår att empiriskt pröva, hårt och obönhörligt sina teorier, är det riktigt och följdriktigt att deras anseende reduceras.
Öllsjö den 4 december 2019