- Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser förskräckligt ut.
- Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?
- Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!
- Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.
Detta är början på den berömda avslutningen av kapitel 16 i Strindbergs Röda Rummet, där propra överklassdamer lämnat sin vana överklassmiljö för att idka välgörenhet bland de fattiga, de utstötta, de miserabla. Den ena kvinnan säger, med gillande, att misären ser bra ut. Den är tilltalande för hennes välgörenhet.
De blir dock förödmjukade av den fattige snickaren, som inte önskar deras välgörenhet, utan arbete och goda löner. De får återvända utan att ha frälst dem.
Den historia påminns jag om när jag ser demonstrationerna för Black Lifes Matter, i Malmö och i Göteborg, där folk demonstrerade mot rasism riktad mot svarta och mot polisvåld. Den kändes malplacerad, ty rasismen mot svarta och polisvåld är en ganska marginell företeelse i Sverige. Det är betydligt mer etablerad i USA.
Men även i USA är det frågan om fokus på polisens våld mot svarta är en korrekt, eller i alla fall, en god problembeskrivning. Speciellt om man har en mer, traditionell vänstersyn på saker och ting.
Den vänster som jag tillhör, den demokratiska socialismens vänster, är ju mer hängiven till en marxistisk världsuppfattning, dvs att materiella förhållanden ligger till grund för många dominansförhållanden, där klassen är den främsta diskrimineringsgrunden. Därför finner vi att problemet som bör uppmärksammas är underklassen och dess levnadsförhållanden, där vi ser deras överrepresentation i våld, utsatthet av polisvåld, fattigdom, och i dessa dagar, dess överdödlighet i Corona.
https://www.gp.se/ledare/antirasismen-d%C3%B6ljer-usa-s-fattigdom-1.28828615?fbclid=IwAR2N-RKamGHUIMtY_MIMjXLb7eaqMcpnerbNzRKGqr9M-44BaZxSecsZDfg
Men ungdomarna har inte gjort sin klassanalys. De ser en del av underklassen, den del som är svart, och ömmar för dem. Och blott för dem. De liknar därvid mer överklasskärringarna som lämnar sina ombonade hem, för att under en stund, ömma för de utsatta och ge dem av sin välgörenhet. För att därefter tåga hem till sina fina kvarter igen, och på en lämplig uteservering dricka sitt ekologiska öl eller vin, och njuta av sin varma välgörenhet. Långt från underklassens villkor.
De liknar den välgörenhetsvänster som jag erfor under min universitetsutbildning i Lund. Medelklassens barn kom till Lund och kämpade för arbetarklassen, de förfördelade, de förtryckta. De demonstrerade för en enad arbetarklass, mot kapitalisterna och deras förtryck. Själv erfor de inget förtryck likt arbetarklassen, och när de sedan gick vidare till sina fina akademiska yrken, var de lika fjärmade från arbetarklassen och dess villkor, som de var under sin studietid.
Även de liknade välgörenhetskärringarna. Kanske än mer. Ty likt den avsmak som de fattiga visade mot välgörenhetskärringarna i Strindbergs bok, visade arbetarklassen ingen tillgivenhet och tacksamhet för medelklasstudenternas välgörenhet. De betackade sig för deras uppmärksamhet och deras välgörenhet. Den dominerande delen av arbetarklassen anslöt sig aldrig till dem, utan var nöjda med sin egen kamp, den de förde i arbetarrörelsen, i dess parti och i dess fackföreningar. De behövde inte den unga medelklassens stöd i sin kamp. De behövde jobb och goda löner, vilket partiet och fackföreningarna, där de var organiserade, gav dem.
Välgörenhetskärringarna berusade sig med sin egen godhet. Den var mer riktad mot deras egen förträfflighet, som de kunde erfara när de hade kommit hem och förnöjt kunde konstatera att de gjort välgörenhet. Medan de fattiga fortsatte att vara fattiga. Välgörenhetskärringarna och Vänstern blev rika på sin förträfflighet, på sin godhet. Men offrade intet. De tog godhet, men gav inget.
Som vår store narr Roberto Benigni berättar, ungefär 1.38 in på följande klipp, de stora hjältarna är de som kommer in rika, men som lämnar fattiga, efter att ha gjort sin plikt. Att göra väl, är inte välgörenhet, utan uppoffring, med effekt för alla.
https://www.youtube.com/watch?v=gxc6q6EqpN0
Öllsjö den 8 juni 2020