https://www.svd.se/programmet-skulle-vara-raddningen-blev-vilset
Av alla ungdomar är det 14,45% som är underkända genom skolsystemet. Sannolikt ett stigma de får bära och erfara under sitt liv. De har misslyckats. Men även den svenska skolan har misslyckats. Och, inte minst har det svenska samhället misslyckats att ge dem en möjlighet och en plats.
Inför detta misslyckande säger en ansvarig, Bengt Weidow, som är undervisningsråd på skolverket och ansvarig för IM:” Då tycker jag man får fråga sig – hur har man formulerat kraven när 17 procent inte når upp till dem?”
Ja, precis! Lösningen på alla underkända är att sänka gränsen. De blir inte bättre av hans åtgärd, men statistiken blir bättre och han kan ägna sig än mer åt skalbaggar. (https://www.skaraborgslanstidning.se/artikel/skalbaggar-ar-bengt-weidows-stora-intresse).
De som idag inte är godkända, skall godkännas och komma in på program där de i dag inte har tillträde. Det är sannolikt inte till deras fördel och sannolikt inte heller till fördel för programmen. Minns att 85,55% av de som misslyckades i Grundskolan, misslyckas på gymnasiet. Skulle de lyckas bättre, och skulle de elever som gick i deras klass lyckas bättre, eller i alla fall, lika bra? Knappast.
Underklassen skall reproduceras. Helst skall det ske i det tysta, genom att kraven sänks. Och då kanske fler misslyckas, då kanske inlärningssituationen i de andra programmen blir sämre p g a att det finns elever där som inte har förutsättningar att klara programmen. Eller kanske Weidow menar att även på gymnasiet skall kraven reduceras?
De som misslyckas skall döljas i sitt misslyckande. Man skall acceptera deras misslyckande. Och de skall vara skäl för att minska på skolans prestationsförmåga. Andra skall relativt sett också misslyckas.
Man skall inte ge dem den himlastege som jag fick av skolan. Man skall inte hjälpa dem att med krav och tydliga insatser, och med professionella lärare, höja sig.
Alternativet är ju att skärpa sig. En skärpning för både eleverna och skolan. Ställ krav på eleverna och på skolan.
Själv är jag inte känd bland studenterna för att vara en Weidow, att sänka kraven. Jag försöker göra mitt yttersta för att förmå studenterna att göra det omöjliga. Och jag tycker att jag lyckas. Mången vittnar att de är stolta över sina uppsatser, för de kunde inte ana att de kunde göra en sådan. De bästa kursutvärderingar jag får av studenter är de som säger att jag har sett dem och att de gjort vad de inte trodde de var förmögna till.
Kanske du säger att jag är privilegierad, ty jag har elever som klarat hela skolsystemet, till dess högsta punkt. Visst är jag det. Men det är också sant att det finns studenter som är rejält skoltrötta efter alla år, och som hellre hade kommit ut i arbetslivet, och som har svårt att inse värdet av att analysera residualer, när de i framtiden skall granska kundreskontra. De kommer också in i ett sammanhang som de inte är så vana vid, att arbeta självständigt och med krav att de skall kunna utveckla egna, originella idéer. Den ångestsituationen kan leda till strategier att undkomma och minimera sin insats till knapp godkändnivå. Det är den situationen jag kan befinna mig i. Där begär jag att de skall lyfta sig. Som de, med min hjälp, ofta lyckas med… i all ödmjukhet.
Att se eleven, att ta den på allvar, att ha kul med den, och att vara tydlig i krav, både i att ställa krav och att följa upp dem, att ha tydliga förväntningar på att den kan mer än den tror, är nog mina enkla knep. Men, sänka kraven, aldrig. Det förlorar studenten på. Och jag.
Oaktat vilket medel man tar till, så måste man ta till medel, ty nästan var femte utanför skolsystemet är ett oacceptabelt utfall. Om man nu inte vill reproducera ett hårt klassamhälle.
Öllsjö den 6 juni 2020