Martin Aagård skriver i Aftonbladet att USA behöver anti-fascism, att Socialdemokraterna i Sverige hyllar de amerikanska våldsamma anarkisterna, som instiftade 1:a maj, och mot det våld som dagens demonstranter utverkar skriver han:” Om det sker till priset av krossade skyltfönster är det ett billigt pris. Ett skyltfönster kan alltid lagas.”
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/jd4G9b/usa-behover-antifascismen
Frida Söderlund skriver att den vite skall använda sitt privilegium rätt. Hon skriver: ”Jag kommer aldrig att förstå hur det är att bli bedömd eller bemött baserat på hudfärg. Bli diskriminerad, utsatt, hotad eller mördad – på grund av etnicitet, hudfärg, ursprung. Mitt vita privilegium ligger som ett skyddande täcke över allt. Hela mig.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/nadoea/anvand-ditt-vita-privilegium-ratt
Martin legitimerar våld och förstörelse. Han står på den våldsamma pöbelns sida. Andra människors skapelser, deras drömmars realisering genom en egen butik, får man rasera med upploppets, våldets logik. Frida skriver som en nyrasist, renons på en av mänsklighetens bästa förmåga, empati. Svarta människor är inte som Frida, därför kan hon inte känna med dem. Färgen på hennes hud omöjliggör att hon kan känna en annan människas vrede och smärta, då de har en annan hudfärg.
Den demokratiska socialismen hävdar jämlikhet, att trots alla olikheter, är vi människor lika och har rätt att behandlas lika. Den hävdar förändring genom fredliga, demokratiska medel. Vi demokratiska socialister är främmande för rasism och för våld. Vi hävdar jämlikheten och demokratin.
Den stora frågan som ekar i den demokratiske socialistens huvud är hur sådana våldsamma och rasistiska personer kan förekomma som krönikörer i en tidning som en gång stod i den demokratiska socialismens tjänst?
Man gör det enkelt för sig genom att säga att detta är den nya vänstern. Så ser den ut. Den legitimerar våld och rasism. Det är i o f s korrekt. Det är onekligen ett faktum. Jag har inte sett kraftiga opinionsmässiga reaktioner mot det som stod i Aftonbladet den 3:e juni. Sådan är den nya vänstern, och den tycks vara accepterad.
Men vi i Europa har en historia av våld och rasism som borde göra oss immuna mot deras uppmaning till våld och rasism. Om och om igen skanderas det att vi skall lära av historien, att vi aldrig mer skall göra vad vi gjorde. Vi skall aldrig mer bli utsatta för tyranniet. Ändå har vi låtit detta ske, och konstaterar idag blott faktumet.
Jag har kanske tre hyllmeter böcker om Europas haveri. Jag har försökt förstå hur det kunde ske. Jag har försökt komma fram till om jag skulle ha kunnat vara del i haveriet, aktivt eller passivt. En förklaring jag tror mig ha funnit är acceptansen. Man var inte aktiv del, men man accepterade. Man lät det ske. Det som inte var ett faktum, blev ett faktum. Bl a genom acceptans.
Jag ser idag samma utveckling. Acceptansen. Delvis under täckmantel av tolerans. Denna acceptans eroderar murarna mot tyranniet. Den river inte murarna, så som muren i Berlin revs ner. Acceptansen är betydligt mer förfinad genom att muren försvinner genom att erodera. Rivning är så synlig, medan erosion är omärklig. Sakta bryts det ner, utan att man ser nedbrytningen. Inte förrän det är försent. Men då slåss folk redan på gatorna. Då är det försent, ty det som skulle vara vårt försvar, muren, finns inte längre.
Öllsjö den 6 juni 2020