​Ett argument mot NATO-anslutning av Sverige är att man har svårt att tänka sig att skicka svenska män och kvinnor till Turkiet, för att försvara Erdogan och hans muslimska stat om de blir attackerade av t ex Iran.

Mot det argumentet invänder någon att paragraf 5 i NATO-fördraget, om solidariskt stöd, faktiskt innebär att det är upp till varje land att bestämma vilket stöd, ja, t o m om man vill delta. Sverige kan välja att sända det vi brukar sända, humanitärt bistånd, som t ex sjukhus för civila.

Men inför det argumentet skrattar NATO-motståndaren högt, ty det innebär ju att Sverige, som NATO-medlem, inte kan förlita sig på att få militär hjälp om den lede Fi kommer. Kanske medlemsstaterna finner det lämpligt att skicka sjukhus en masse, så att det förlorade Sverige har sjukhus, men inte frihet.

Inför valet av anslutning eller ej, är det också viktigt att inse att NATO inte är en egen militär organisation, med egna trupper och egen materiell som de kan sätta in. NATO är en allians, som är beroende av att de andra länderna vill avstå sina trupper och sin materiell. Alliansens länder ser därför i första hand till sig själva, och i andra hand till paragraf 5. Vi har sett vad det innebär. Sverige har skickat enkelt militärt materiell till Ukraina, men inte betydligt mer avancerade materiell. Ett argument har förvisso varit att man måste utbildas i det mer avancerade. Men det andra argumentet har också funnits där, att vi behöver vår materiell för oss själva. Solidariteten, t ex den som nämns i paragraf 5, är såldes beroende av vad landet har och behöver för egen del.

Kritiker av NATO säger att man förhärligar NATO genom paragraf 5, som, notera följande, aldrig, ja aldrig har prövats. Den har förvisso utlösts en gång. Det var när muslimer flög in i tornen i New York. Absurt nog har paragraf 5 utlösts en enda gång, och då inte ens i ett krig när ett lands självständighet var hotat.

Förespråkare av NATO kan hävda att paragraf 5 är ju till för avskräckning, varför faktumet att den aldrig använts, visar på dess effektivitet. Ryssland kunde angripa Ukraina, men sina gamla provinser, Estland, Lettland och Litauen, skulle de aldrig angripa p g a paragraf 5.

Kritiker av NATO hävdar mot det att frånvaro av något inte håller som argument för något. Frånvaron av kärnkraftsolyckor före Harrisburg var inget bevis för deras säkerhet. Ty som Danielsson skaldade: ” Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.”

NATO-förespråkare är således de troende som tror att paragraf fem kommer att innebära att Sverige får militärt understöd med stor kraft. I den tron ingår att tron delas av den lede Fi, så att den inte angriper. Till detta kommer den motsägelsefulla tron att Sverige kan undkomma plågan att försvara en muslimsk halvdiktator genom att blott skicka sjukhus.

Men NATO-motståndarna har också en tro, att Sverige kommer att få understöd, inte av NATO, men av våra vänner, som inte kan se oss lida. Sverige var alliansfritt under WWII, men från Sverige utgick en hel del stridande i finska vinterkriget. Tron säger att så kommer Finland att hjälpa oss. Om nu inte den lede Fi ger sig på både Finland och Sverige. Men då kommer sannolikt inte heller Finland att hjälpa till under en paragraf fem, ty då behöver Finland alla sina egna styrkor för sig själv. O s v…

Låt oss då, oaktat vilken ståndpunkt vi har, enas att militär organisation i de flesta demokratiska stater (undantag t ex USA) är baserad på en tro, tron att vara avskräckande, och därför aldrig skall behöva komma till användning. Och att för eller emot NATO bägge är trossatser.

Den 10 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svt.se/nyheter/video/34523384-vilka-ataganden-innebar-det-om-sverige-gar-med-i-nato
https://www.svt.se/nyheter/video/34525428-maste-man-som-natoland-strida-i-andras-krig
https://www.svt.se/nyheter/video/34525488-maste-sverige-harbargera-karnvapen-om-vi-gar-med-i-nato
https://www.svt.se/nyheter/video/34525700-riskerar-sverige-att-bli-maltavla-vid-konflikter
​

​Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, fick frågan vem han valde, Putin eller Biden. Han valde ingendera. Han har fått utstå mycken kritik för den tveksamheten, ty det finns ett svar som hegemoniskt är rätt svar: Biden.

Betydligt mindre kritik fick Sabuni, partiledare för Liberalerna, när hon på frågan vad hon skulle gjort om det blev krigsfara i Sverige, svarade att hon skulle först åka till Värmland, och om det sedan blev värre, skulle hon åka till Norge.

Det märkliga med Sabunis svar är att det borde vara fel, jättefel. Rätt svar borde ju vara att hon, som ledare i Sverige, borde stanna i Stockholm och kämpa, likt Ukrainas president Zelenskyj som stannar i Kiev.

Åkessons svar var ett eftertänksamt svar som inte accepterade förenklingen till vitt och svart, till den gode och den onde. Men det var också att medvetet träda ur den fåra av självklarhet, av fårskallar som blint följer, att träda ur hegemonin, den som anger vad som är sant och osant.  

Sabunis svar må ha varit korrekt för hennes känslor, men att det inte utsattes för lika omfattande kritik, ja, rimligen mer kritik borde ha kommit, visar på hur hegemonin ser ut, likt kritiken mot Åkesson. I frågan om försvar, finns tydligen ingen stark, hegemonisk tanke i Sverige, att ledare stannar med sin flock, leder den, står stabil och kämpar för Sverige och våra värden. Det tycks vara socialt acceptabelt att någon som gärna vill framstå som ledare i fredstid, smiter och gömmer sig i Värmland, eller i Norge när det hettar till.

Det kunde kanske ha undkommit uppmärksamhet innan kriget i Ukraina. Men idag, med Zelenskyj som håller tal på Kievs gator, borde normen att ledare stannar och tar striden, vara norm. Idag, när jag skriver detta, fredagen den 8 mars, skall EU:s utrikeschef Josep Borrell och EU:s ordförande Ursula von der Leyen träffa president Volodymyr Zelenskyj. I Kiev! I huvudstaden, som kan bombas av ryssar. Ursula reser TILL ett land i krig.

Man kunde försöka förstå Sabunis flykt som följande principen, kvinnor och barn först, dvs man har normen att oaktat ledarstatus, är det socialt acceptabelt för kvinnor att fly. Men mot den tanken står Ursula von der Leyen handling i stark kontrast. Hon är en kvinna. Hon flyr inte. Hon reser till krigets Kiev, för att, som ledare för EU, visa sin solidaritet genom sin närvaro. Så agerar ledare som gör sin plikt, oaktat kön.

Sabuni är en fegis som inte förstår ledarskapets essens. Men det som är värre, är att denna fegisattityd accepteras socialt, då hon, till skillnad från Åkesson inte fick löpa gatlopp, om än hon fick kritik. I Sverige tycks det således finnas en norm som inte gör det absolut självklart för ledare att leda Sverige i en kris, utan att smita undan sitt ansvar.  

Jag har en bekant med position inom extremhögern, som har försökt övertyga mig att det ukrainska modet inte finns i Sverige. Sabunis svar ger honom delvis rätt. Men frånvaron av kritik mot hennes svar, frånvaron av en enorm social kostnad för hennes svar, ger honom mer rätt än jag önskar.

Den sociala acceptansen av den smitande svenska ledaren gör att man med visst fog kan hävda: Sverige är förlorat.

​Den 9 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
​
PS På eftermiddagen, efter att detta var skrivit, avgick Sabuni. Det har varit väntat då hon inte lyckats ta upp partiet till Riksdagsspärren. Att det skedde idag, kanske kan bero på den kritik hon fick för sitt fegande, men fegandet är absolut inte orsaken till avgången. Därför tror jag den fega attityd jag skrev om tidigare på dagen, ändå är rimlig slutsats. DS

Jag fick en order av två personer, som tillsammans uppbar den forna prefekturen på en institution, att stryka en punkt från min dagordning i den ämnesgrupp jag ledde, Punkten skulle strykas då saken i punkten inte fick diskuteras eftersom saken redan var beslutad av rektorn. Jag strök punkten, men såg till att diskussionen kom på en annan punkt, i ett närmare sammanhang.

Till synes följde jag ordern, men jag genomförde ändå saken. Jag gjorde ett aktivt, men dolt motstånd.

Vem är en Quisling, den som aktivt går med de onda? Vem är en Eichmann, den som passivt går med de onda? Vem är Don Quijote, den som aktivt, och mycket synligt, går mot det onda? Var på linjen mellan Quisling och Quijote är man moraliskt fördömd?

I fallet jag skrev om, var jag aktiv, men döljande. I ett senare fall agerade jag tydligt och klart. Jag förlorade anställningen och gjorde skäl för min titel: Don Collin, likt Don Quijote, den som följer plikten, oaktat omständigheter och konsekvenser, och gör det synligt.

En man förkunnade att han inte skulle samverka med de orättfärdiga. Det lät som Don Quijote. Ett år senare fann jag honom samverkande med de orättfärdiga. Orsaken tycktes vara att det gagnade hans verksamhet. Han gick snabbt från den passive Don Quijote, till att vara i gränslandet mellan Eichmann och Quisling. Han har jag moraliskt fördömt.

En person tog initiativ till samverkan med de orättfärdiga. Det är en Quislingakt, ty det var en understödjande aktivitet med eget fritt initiativ.

En annan person fann förslaget om samverkan vara en god idé och gick upp i hierarkin för att förankra initiativet, och sannolikt för att skydda sin egen rygg, som hon gjort så många gånger tidigare. Där mötte förslaget ett starkt motstånd, varför idéen föll. Personen var en Eichmann, utan eget initiativ, med en stark vilja och beredskap att lydigt följa maktens ord. En person som är ett moraliskt vacuum.   

En person låter en ordsvada förekomma i ett sammanhang, men agerar i ett annat sammanhang mot ordsvadans innebörd. Den personen anser att motstånd mot ordsvadan i sammanhanget skulle skapa mycket oreda, medan ordsvadans förekomst blott kan uppfattas av de som söker tecken på förruttnelse. Det är ett passivt accepterande, under en bedömning att accepterandet inte medför någonting, men med ett motstånd på annan plats. Ett agerande som liknande mitt, att till synes vara följsam, men sedan agera bakom kulissen.

Vi har en linje, från Quislings aktiva följsamhet med egna initiativ, till Eichmanns mer passiva följsamhet, det som kom att kallas den banala ondskan, till en likgiltighet, där inget företas, varken mot eller för, till att övergå till det passiva motståndet, där aktivitet som är stödjande aktivt undviks, till det aktiva, men dolda motståndet, för att sluta hos Don Quijote, med det synliga motståndet.

Envar har att fråga sig var agerandet övergår från att vara moraliskt förkastligt till moraliskt acceptabelt. Den moraliska reflektionen måste inbegripa deontologisk etik och konsekvensetik, dvs om ett moraliskt riktigt agerande skall bedömas utifrån dess följsamhet gentemot en princip, eller utifrån dess konsekvenser. T ex har mitt Don Quijote-agerande, med resultat att jag fick lämna högskolan, kritiserats utifrån en konsekvensetik, att det inte är moraliskt acceptabelt att följa en princip, om oskyldiga andra drabbas.

Envar måste också inse att det val den gör, ses av andra, som därefter förväntar sig att den följer det agerande den gjort. En Eichmannhandling från en person innebär att omgivningen förväntar sig att individen som sådan är ett moraliskt vacuum, alltid. En Quisling kan aldrig erövra förledet Don. Den kommer alltid att ses som den aktiva följeslagaren till ondskan. Medan Don Quijote alltid kommer att ses som den blinde aktören, blind för konsekvenserna av sitt agerande.

​Den 8 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En ’person’ begår ett narkotikabrott, att befinna sig i en bil där det finns 8931 gram amfetamin, vilket gör att domstolen (Lunds Tingsrätt nr. B 5436-21) betraktar brottet som tungt. Straffet för brottet är normalt 5 år och 4 månader.

’Personen’ attackerar en annan dag en ung kvinna med ett slag. Attacken var oprovocerad och enbart motiverad som ’…att skada henne för eget nöjes skull’ (s. 17). Den filmas för att spridas så att ’personen’ kan få beröm och rykte för sitt angrepp. Misshandeln betraktas som allvarlig och skall normalt leda till ett straff på 6 månader.

Totalt skall han således dömas till fängelse i 5 år och 4 månader, dvs 64 månader, plus 6 månader, totalt 5 år och 10 månader, dvs 70 månaders fängelse.

Innehav av narkotika betraktas således värt 64 månader i fängelse, medan ett oprovocerat övergrepp på en okänd ung kvinna är värt 6 månader, dvs 9% av narkotikabrottet. Förvisso är narkotika allvarliga saker, med stora samhällseffekter. Men en ung kvinna är en individ, som kanske får bära en rädsla resten av sitt liv, som kanske resten av sitt liv är noga var hon går, som resten av sitt liv tittar sig oroligt tillbaka när hon är ute i det sk fria, som numer inte är fritt för henne. Hon får det straffet, medan han pliktar straffet under 6 månader och är sedan fri. I förhållande till narkotikabrott synes övergrepp på unga kvinnor inte vara så dyrbart.

Men det blir värre.

’Personen’ var vid brottet 19 år, dvs i Sverige förmögen att göra värnplikt, förmögen att rösta om landets framtid och förmögen att köpa sprit på restaurang, men utan rätt att köpa sprit på Systembolaget. ’Personen’ var myndig när ’personen’ utförde dådet. Trots dessa rätter och trots att ’personen’ är myndig, anses ’personen’ i svensk rätt vara mindre förmögen att bära ansvaret för sina handlingar, varför ’personens’ straff reduceras. ’Personen’ får en åldersrabatt.   

Till detta kommer asperationsprincipen, som innebär att man får rabatt på brott, dvs en mängdrabatt. Det mest allvarliga brottet får sin straffsats, medan de mindre allvarliga brottens straffsatser reduceras med antalet brott.

Åldersrabatten och mängdrabatten innebär att ’personens’ straff blir 5 år och 4 månader, dvs 64 månader för narkotikabrottet, medan övergreppet på den unga kvinnan reduceras från 6 månader till 2 månader, med ett totalt straff på 5 år och 6 månader, dvs 66 månader. Total rabatt, nästan 10%

’Personen’ får således plikta med 2 månader för övergreppet. Kvinnans lidande tillmäter staten, i realiteten, två månaders straff. Narkotikabrottet och övergreppet ger tillsammans 66 månader, där övergreppet på den oskyldiga kvinnan motsvarar 3% av strafftiden.

Du kan se misshandeln här. https://samnytt.se/video-ali-attackerar-forbipasserande-kvinna-med-slag-mot-huvudet/ Du ser ’personen’ begå det oprovocerade övergreppet. Du hör skrattet från en annan ’person’. Föreställ dig rädslan som sprids i samhället om vi vänjer oss vid att detta kan ske. Rättsstaten anser att risken för den rädslan och dess effekter, är avsevärt mindre än effekterna av narkotika. Ja, det är blott värt 3%, medan narkotikan är värt 97%.

Rättsstaten tror också att, antingen så blir folk inte rädda för sådana angrepp, att de kanske accepterar att sådana angrepp kan ske, eller att människor anpassar sig och undviker att vandra ensamma och att de undviker att gå nära mörkhyade människor, som ’personen’ är.

Jag tror inte att det sk rättsmedvetandet överensstämmer med rättsstatens uppfattning. Jag tror att det finns fler än jag som anser att signalen ut i samhället skall vara tydlig. Angrepp på oskyldiga kostar minst 2 år i fängelse, utan tidsrabatt, dvs frigivning innan tiden är gången, utan mängdrabatt eller åldersrabatt. Ett övergrepp på en enskild individ kan inte rabatteras. Statens omsorg måste i första hand stå till samhällsfreden, rätten att få gå i det fria.

​Den 7 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Hela Sverige skramlar för Ukraina, välgörenhetsgalan som organiserades för att stödja humanitär hjälp i krigets Ukraina, drog in 75,8 miljoner kronor. Har svensken öppnat, om inte sitt hjärta, så sin plånbok för välgörenhet till Ukraina?

2015 gavs en liknande gala, Hela Sverige skramlar, vilken organiserades för att samla pengar till folk på flykt. Då kom det in 40 miljoner kronor.

1965 organiserades Röda Fjädern, som TV-sändes med Hyland i centrum, i avsikt att dra in pengar för att bygga handikappanpassade lägenheter. Då kom det in 11,1 miljoner kronor.

Hur mycket har varje svensk gett i dessa tre galor? Om vi tar idag som utgångspunkt, så har vi idag ett konsumentprisindex på 2019 och en befolkning på 10,35 miljoner. 2015 var det 1719 respektive 97,79 miljoner, och 1965 var det 190 respektive 7,73 miljoner invånare. Det innebär att med dagens penningvärde, korrigerat med Konsumentprisindex, gav varje svensk invånare 7,32 kronor till Skramla för Ukraina, 4,80 kronor till Skramla för folk på flykt, och 15,25 kronor till Röda fjäderns handikappanpassade lägenheter.

Något 30% mindre gav flyktinsamlingen relativt Ukraina, med dessa gav mindre än hälften av 1965 års insamling. Det framstår som att solidaritet uttryckt i pengar är mer än halverat idag, relativt 1965. Och att närliggande katastrofer stimulerar något mer välgörenhet än den mer abstrakta Flykten, om än vi hade fotografier av drunknande barn på flykt, och vi fick många flyktingar till Sverige.    

Emellertid.

Det är svårt att jämföra. Röda fjädern innehöll både ren välgörenhet och välgörenhet genom lotteri, medan Skramla blott var välgörenhet. Känt är att välgörenhet stimuleras av möjligheten att vinna, om så bara en symbolisk vinst. Men även om vi tar bort hälften av pengarna i Röda Fjädern, drog Röda Fjädern in mer än de andra galorna.

Röda fjädern skedde i en TV med en enda kanal, medan kommunikationskonkurrensen idag är större. Dock sändes Skramla i många kanaler, varför invändningen kanske inte kan anses vara så stark.

Då kanske det inte fanns så många välgörenhetsinsamlingar, medan vi idag tycks ha ett oändligt antal organisationer som samlar in till Ukraina, varför konkurrenstrycket drar ner insamlad mängd pengar per insamling.

Objektet för insamlingarna var annorlunda. Röda Fjädern handlade om att samla in pengar för att bygga handikappanpassade bostäder. Skramla 2015 rörde stöd till flyktingar och 2022 till det krigsdrabbade Ukraina. Jag vet inte graden av uppmärksamhet på handikappade 1965, men 2015 och 2022 var all uppmärksamhet på objekten, flyktingar och Ukraina, varför jag tror att de senare galorna hade det bättre förspänt utifrån samhällsdebattens uppmärksamhet.

Kan det därför vara så att den stora skillnader mellan 1965 och 2010-talets insamlingar är graden av solidaritet i samhället, medan den lilla skillnaden mellan 2010-talets insamlingar är skillnaden mellan den abstrakta Flykten och det konkreta landet?

1965 var samhället starkt dominerat av socialdemokratiska värderingar, där solidaritet var ett av flera honnörsord, och där gemenskap, alla tillsammans, också dominerade? Det var ett ytterst homogent samhälle, där staten och den enda TV-kanalen tog hand om oss. Mot det står den starka individualismen och marknadsdominansen idag, med kraftigt söndrande krafter, med nya religioner och med ideologier som betonar t o m rasskillnader.
En tankelek kan göras här. Vad skulle Röda Fjädern dragit in om något liknande dagens situation hade förelegat? Tänk tanken att Finland hade invaderats och finländarna stred för sin frihet. År 1965 var det lite mer än 20 år sedan krigsbarnen kom från Finland. Finska Vinterkriget fanns fortfarande i minnet hos många människor. Det skulle sannolikt gjort att mer pengar samlats in, än vad som nu samlades in till handikappanpassning av lägenheter.

Denna närhetsprincip kan sannolikt förklara varför 2015 års Skramla gav cirka 30% mindre pengar. Annars kunde man förvänta sig liknande resultat mellan 2015 och 2022, delvis p g a debatten i samhället, där alla var för flyktingarna, förutom en liten grupp, som starkt skammärktes som rasister. Idag finns det, paradoxalt nog, en mindre skambelagd debatt om att mottagandet av ukrainarna är mer hjärtligt, och att den hjärtligheten skulle röja en grundläggande rasism i Sverige. Man kan tänka sig att några som gav pengar 2015, idag inte gav pengar, för att inte riskera att döma sig själv, eller bli dömd av andra som smygrasist. Onekligen paradoxalt, att den som inte gav förra gången var rasist, medan den som gav denna gången var rasist.

Således föreslår jag följande möjliga förklaringar, mer pengar i välgörenhet i ett mer homogent och solidariskt samhälle, och mer pengar när det rör något konkret, speciellt om det drabbar grannarna.

​Den 5 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Oaktat vad man anser om Sveriges anslutning till NATO, kan man hävda att en NATO-anslutning idag är olämplig. Skälet är att agerandet mer kännetecknas av agerande under affekt, under stupstocken, än agerande under rationalitet.

I krissituationer smalnar perspektiven av. Om du möter ett lejon på vägen, då har du allt fokus på lejonet. Du ser dig inte omkring, för att ta in maximalt med information. Du skapar inte en mängd möjliga handlingsalternativ i ditt huvud, som du med omsorg väger mot varandra och utvärderar, för att slutligen fatta ett rationellt beslut. Ser du ett träd i din omedelbara närhet, rusar du dit och klättrar upp. Människan är, som Simon konstaterade, och fick hederpriset i ekonomi till Nobels ära, för insikten att människan förvisso är ganska rationell, men blott begränsat rationell. Vi är inte optimalt rationella utan bara tillfredsställande rationella.

Den raka motsatsen till den snabba klättringen i trädet är vetenskapens oerhörda krav på rationalitet, vilket främst uttrycks av svaret på frågan: Vad var effekterna av franska revolutionen 1789? Den som söker absolut rationalitet, vilket ju vetenskapen gör, svarar: Det är för tidigt att svara på den frågan.

För att nå en rationell slutsats krävs all information och en sann teori, som kan hantera informationen och nå en sann slutsats.

Hur vet vi att vi har all information? Ja, det kan vi vara säkra på att vi inte har. Då får vi fråga, hur vet vi att vi har all relevant information? Men relevant är ju att värdera information, att kunna avgöra vad som är relevant och icke-relevant. Det pekar mot det som är alla rationella modellers akilleshäl, teorin. Ty det är vår föreställning om vad som är relevant information, som avgör när vi kan säga att vi har relevant information.

Men teorin, som används för att avgöra vad som är relevant information, är också den som används för att sammanställa informationen och nå slutsatsen. Det blir därmed en rundgång.

Rundgången sker i det som är teorin. Och om vi vet något, så är det att det finns förvånansvärt få sanna teorier. Popper har ju lärt oss att sanningen är relativt tiden. Det vi idag håller för sant, kommer ytterst sannolikt att visa sig vara osant, ty vi kommer att veta mer i morgon. Till detta adderar vi Hegels visdom: Minervas uggla lyfter i skymningen. Kunskapens insikt kommer först i slutet. Strax innan mörkret lägger sig. 

Vi står idag inför ett mycket smalt perspektiv och med en teori som vi kanske håller för sann idag, men som vi inser, i morgon kan visa sig vara, om inte falsk, så inte så sann som vi tror idag.

Därför skall vi lugna ner oss. Samla mer information, samla in fler teorier. Och med det göra vår utvärdering. Under förhoppningen att lejonet inte når fram till oss innan vi gjort vårt beslut och genomfört vårt agerande.

​Den 4 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Svenskarnas engagemang för ukrainska flyktingar får kritik för att solidariteten är starkare gentemot ukrainarna relativt engagemanget gentemot syrierna under flyktingkrisen 2015. Man bortser från att engagemanget kan variera beroende på att det nu är kvinnor och barn som kommer, och inte yngre män, dvs att det finns en överordnad princip om kvinnor och barn före män, och att vi nu har gått igenom en flyktingkris och därför påverkas av en inlärningseffekt.

Men främst anförs närhetsprincipen, att människor har lättare att känna medkänsla med de som är nära, kanske främst geografiskt, men också kulturellt. Den ukrainska huvudstaden Kiev, ligger 237 mil från Stockholm, och ukrainarna har en låg religiositet, dock inte så mycket som svenskarna, men bägge kulturerna är kristna och vi har delvis gemensam historia, där Poltava får ligga som ett skammärke för oss.

Låt oss se på flyktingkrisen 2015. Många som kom till Sverige var muslimer från Syrien där många var uppfödda i en klankultur, dvs de hade ett markant stort kulturellt avstånd till svenskarna. Men de hade ett ringa kulturavstånd till de muslimska länderna som omger Syrien.

De geografiska avstånden är också anmärkningsvärda. Låt oss ta Damaskus som referenspunkt. Avståndet till Stockholm är 478 mil. Avståndet till Irans huvudstad Bagdad är 83 mil. Till Omans huvudstad Muscat är det 307 mil. Till Saudiarabiens huvudstad Riyadh är det 157 mil. Det utmärkande med dessa tre länder, som således ligger nära eller mycket nära Damaskus, är att betydligt fler flyktingar åkte nordväst, till Europa, och betydligt färre åkte till de närliggande länderna.

Närhetsprincipen tycks därför gälla oss i Sverige, men omfattade inte muslimerna på den arabiska halvön lika starkt.

Varför öppnade inte Iran, Saudiarabien och Oman sin famn och tog emot människorna, som bodde i närheten och som var som dem, muslimer? Varför tycks närhetsprincipen inte ha omfattat de muslimska länderna?

Det skall dock nämnas att det fanns länder som öppnade sig, inte för integration, utan med flyktingläger, kanske delvis utifrån en rutin att ta emot flyktingar, då Libanon och Jordanien tog emot de fördrivna palestinierna, när Israel etablerades.

Men huvudintrycket är likafullt att de muslimdominerade länderna inte tycktes känna av en närhetsprincip.

Kanske är det så att det finns en överordnad princip om solidaritet, som är förklaringen?
Först kommer solidariteten, vilket innebar att Sverige tog emot relativt folkmängden och relativt geografiskt och kulturellt avstånd, markant fler flyktingar än många mer närliggande muslimska länder. Någon närhetsprincip kunde inte aktiveras, då den förutsätter existens av solidaritet. Sådan fanns förvisso i en del muslimska länder, som tog emot många flyktingar, men det kan inte överskugga fenomenet att de länderna var relativt stängda när man jämför med, t ex Tyskland och Sverige.

Således kan solidariteten grumlas av närhetskänslan, men solidariteten måste först finnas, innan den kan grumlas.

Dock, det finns undantag. Polen är ett sådant undantag, som vände ryggen mot flyktingarna från Syrien, men som öppnat sin famn mot de ukrainska flyktingarna.

Då gnager det i mig att ta till den vanliga förklaringen. Religionen. Ty i Polen, som inte öppnade sitt hjärta för syrierna, är 82% religiösa, vilket sannolikt är likartat med många muslimska länder.

Närhetsprincipen må grumla vår solidaritet, men som profant land har vi i alla fall solidariteten, vilket de religiösa länderna saknar. Vi är inte bra, men vi är bäst.

Den 3 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Idag drar sig alla ur Ryssland. H&M, fotbollslaget, IKEA och universitet, alla drar sig ur Ryssland. Ingen vill röra på det som är eller kan vara ondskan. Bojkott är fredens vapen.

Bojkott kan vara ett deontologiskt vapen, dvs att man som princip inte berör något som kan ha en relation till ondskan. Därav berör man ingen ryskt, oaktad konsekvens.

Men man kan också se det utifrån konsekvensen. Om bojkott inte är ett principiellt agerande, utan ett vapen, ett instrument för att uppnå något, då måste man fråga sig om bojkott är effektivt.

Att IKEA stänger sina varuhus i Ryssland, uppfyller det principiella agerandet, att inte vara i beröring med något som kan vara ondska. Men är stängningen ett vapen, dvs kan det påverka ondskan?

I en bok om Stasi (Gieseke, J. 2020. Stasi – Östtysklands hemliga polis, 1945-1990) berättas om att Stasi fick mycket mer att göra när de kyliga relationerna mellan öst och väst tinade upp, och Helsingforsavtalet 1975 öppnade gränsen och möjliggjorde fler resor från öst till väst. Med intryck från resor i väst, började östmedborgare jämföra och mullra, vilket ledde till ökad aktivitet i utreserörelsen, vilket i sin tur gav Stasi mer arbete.

Utsatthet för väst kan således skapa politiska rörelser i totalitära länder. Reaktionen kan vara att som i Nordkorea, helt stänga inne sin befolkning. Eller som i dagens Ryssland, där somliga internetkanaler är stängda, och att makteliten framställer väst som depraverat, medan Ryssland har en högtstående kultur.

Då infinner sig frågan, vad gör en IKEA-soffa för skillnad? Påsarna kvinnorna har i händerna, med H&M-logan på, kan dessa påsar påverka världens händelser?

När H&M och IKEA stängde, innebar det att den västerländska kulturen bojkottade sin närvaro i Ryssland. Den närvaro som kan vara ett verksamt medel, som sakta men säkert eroderar den totalitära makten i Ryssland. Bojkotten kan däremot vara ett vapen som har motsatt effekt, som drar samman Ryssland till ett, utan västerlandets eroderande influenser.

Bojkott av de som penetrerar Rysslands befolkning, speciellt dess medelklass, kan vara ett vapen som är helt desarmerat, ja, som t o m motverkar den avsedda effekten. Bojkott kan vara kontraproduktivt.

Men bojkott är generellt inte kontraproduktivt. På idrottens område kan bojkotten kanske verka produktivt. För de flesta totalitära makter är idrott ett betydande medel för den totalitära staten, så som det är för alla stater. Att delta med lag och idrottsutövare där ryska idrottsutövare deltar, kanske inte gör ryska medelklassen mer västorienterad, utan just det som avses, ryssorienterad. Oaktat klass, hejar man på sitt lands lag eller idrottsutövare. Därför är sannolikt idrott ett område där bojkott är ett verksamt fredligt vapen.

Man borde därför analysera varje bojkottåtgärd utifrån hur det påverkar västorienteringen bland befolkningen i Ryssland. Som jag redogjort för ovan, tror jag att närvaro av t ex IKEA och frånvaro av t ex svenskt fotbollslag befrämjar erosionen av Putin och hans gängs makt i Ryssland.

Den 2 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

Lunds universitet presenterar på sin hemsida (lu.se) att man har etablerat en akademisk filial i Kivik, som getts namnet Kivik University, förkortat KU.

Till Rektor har utsetts KU:s professor i fysik, Vricklund och till Prorektor har utsetts KU:s professor i sociologi, Franskan.

Högskolan kommer att bedrivas enligt Humboldts principer, vari ingår ett tydligt ställningstagande för Akademisk frihet. Mottot för KU är Sapere Aude, dicere aude, dvs våga tänka, våga tala, efter känd förebild, dvs FUS. KU:s språk är engelska.

KU kommer att ha de traditionella fakulteterna, dock med något förändrade namn. T ex kommer teologiska fakulteten att ges namnet Faculty of Superstition, och kommer att ges ett vidare område, inkluderande studier av alla ideologier, således inte enbart religiösa ideologier, som judendom och islam, utan även politiska ideologier, som nazism och kommunism, och de moderna sk a-politiska ideologierna som hållbarhet och gender.

Bemanningen av fakulteterna sker i detta nu. Professorer rekryteras utifrån deras internationella genomslag, där de skall kunna visa upp både kunskapsmässiga bidrag och att de är accepterade i det vetenskapliga samhället, vilket operationaliseras genom citeringar, där t ex citeringar i ämnet företagsekonomi måste övergå 1000 stycken. Kraven på docenter och lektorer är något lägre. Självklart är alla lärare disputerade, eftersom KU enbart bedriver akademisk utbildning och forskning.

Alla lärare kommer att ha lika fördelning mellan forskning, undervisning och den tredje uppgiften, dvs ledarskap i KU och deltagande i samhället. Samtliga lärare kommer att ha sig tilldelade professionella sekreterare, som fullgör KU:s administration.

KU ges full autonomi, där KU:s styrelsen består av valda företrädare för KU:s medarbetare, dvs både lärare och sekreterare, men också valda akademiker från andra universitet. Över styrelsen finns KU:s senat, där samtliga medarbetare ingår. Rektor och prorektor kommer att etablera KU under tre år, därefter väljs dessa två funktioner av KU:s senat, dvs av samtliga KU:s medarbetare.

Runt campusområdet, på den forna marknadsplatsen norr om centrala Kivik, kommer att uppföras en mur, för att symbolisera självständigheten, men med många vackra portar, för att symbolisera öppenheten.

Ett uttryck för denna mur är att KU bestämt tar avstånd från, och kommer aldrig att tillämpa den svenska Högskolelagens paragraf 5. Vicklund citeras på hemsidan i denna fråga:” KU is independent and does not follow any political directives. Our spirit is strong, and it sets out only two political directives: Sapere aude, dicere aude, and Academic Freedom.”

 
Ja, så kan man fortsätta skarva om det otänkbara, om det som idag framstår som det absurda, om det som blott ter sig som en tramsig lustighet, ja, det är ju knappt ens en lustighet. Ty du gick ju inte på något av alla dessa lögner, eller hur? Inte en enda av dem, eller hur?

Och då kommer slutklämmen: Är det inte tragiskt att du inte ens kunde luras tro på en enda av allt detta? Inte en enda sak lurades du på.

Det är universitetets tragedi idag. Och det är banne mig inget att skratta åt.

​Den 1 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin