Jag fick en order av två personer, som tillsammans uppbar den forna prefekturen på en institution, att stryka en punkt från min dagordning i den ämnesgrupp jag ledde, Punkten skulle strykas då saken i punkten inte fick diskuteras eftersom saken redan var beslutad av rektorn. Jag strök punkten, men såg till att diskussionen kom på en annan punkt, i ett närmare sammanhang.
Till synes följde jag ordern, men jag genomförde ändå saken. Jag gjorde ett aktivt, men dolt motstånd.
Vem är en Quisling, den som aktivt går med de onda? Vem är en Eichmann, den som passivt går med de onda? Vem är Don Quijote, den som aktivt, och mycket synligt, går mot det onda? Var på linjen mellan Quisling och Quijote är man moraliskt fördömd?
I fallet jag skrev om, var jag aktiv, men döljande. I ett senare fall agerade jag tydligt och klart. Jag förlorade anställningen och gjorde skäl för min titel: Don Collin, likt Don Quijote, den som följer plikten, oaktat omständigheter och konsekvenser, och gör det synligt.
En man förkunnade att han inte skulle samverka med de orättfärdiga. Det lät som Don Quijote. Ett år senare fann jag honom samverkande med de orättfärdiga. Orsaken tycktes vara att det gagnade hans verksamhet. Han gick snabbt från den passive Don Quijote, till att vara i gränslandet mellan Eichmann och Quisling. Han har jag moraliskt fördömt.
En person tog initiativ till samverkan med de orättfärdiga. Det är en Quislingakt, ty det var en understödjande aktivitet med eget fritt initiativ.
En annan person fann förslaget om samverkan vara en god idé och gick upp i hierarkin för att förankra initiativet, och sannolikt för att skydda sin egen rygg, som hon gjort så många gånger tidigare. Där mötte förslaget ett starkt motstånd, varför idéen föll. Personen var en Eichmann, utan eget initiativ, med en stark vilja och beredskap att lydigt följa maktens ord. En person som är ett moraliskt vacuum.
En person låter en ordsvada förekomma i ett sammanhang, men agerar i ett annat sammanhang mot ordsvadans innebörd. Den personen anser att motstånd mot ordsvadan i sammanhanget skulle skapa mycket oreda, medan ordsvadans förekomst blott kan uppfattas av de som söker tecken på förruttnelse. Det är ett passivt accepterande, under en bedömning att accepterandet inte medför någonting, men med ett motstånd på annan plats. Ett agerande som liknande mitt, att till synes vara följsam, men sedan agera bakom kulissen.
Vi har en linje, från Quislings aktiva följsamhet med egna initiativ, till Eichmanns mer passiva följsamhet, det som kom att kallas den banala ondskan, till en likgiltighet, där inget företas, varken mot eller för, till att övergå till det passiva motståndet, där aktivitet som är stödjande aktivt undviks, till det aktiva, men dolda motståndet, för att sluta hos Don Quijote, med det synliga motståndet.
Envar har att fråga sig var agerandet övergår från att vara moraliskt förkastligt till moraliskt acceptabelt. Den moraliska reflektionen måste inbegripa deontologisk etik och konsekvensetik, dvs om ett moraliskt riktigt agerande skall bedömas utifrån dess följsamhet gentemot en princip, eller utifrån dess konsekvenser. T ex har mitt Don Quijote-agerande, med resultat att jag fick lämna högskolan, kritiserats utifrån en konsekvensetik, att det inte är moraliskt acceptabelt att följa en princip, om oskyldiga andra drabbas.
Envar måste också inse att det val den gör, ses av andra, som därefter förväntar sig att den följer det agerande den gjort. En Eichmannhandling från en person innebär att omgivningen förväntar sig att individen som sådan är ett moraliskt vacuum, alltid. En Quisling kan aldrig erövra förledet Don. Den kommer alltid att ses som den aktiva följeslagaren till ondskan. Medan Don Quijote alltid kommer att ses som den blinde aktören, blind för konsekvenserna av sitt agerande.
Den 8 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Till synes följde jag ordern, men jag genomförde ändå saken. Jag gjorde ett aktivt, men dolt motstånd.
Vem är en Quisling, den som aktivt går med de onda? Vem är en Eichmann, den som passivt går med de onda? Vem är Don Quijote, den som aktivt, och mycket synligt, går mot det onda? Var på linjen mellan Quisling och Quijote är man moraliskt fördömd?
I fallet jag skrev om, var jag aktiv, men döljande. I ett senare fall agerade jag tydligt och klart. Jag förlorade anställningen och gjorde skäl för min titel: Don Collin, likt Don Quijote, den som följer plikten, oaktat omständigheter och konsekvenser, och gör det synligt.
En man förkunnade att han inte skulle samverka med de orättfärdiga. Det lät som Don Quijote. Ett år senare fann jag honom samverkande med de orättfärdiga. Orsaken tycktes vara att det gagnade hans verksamhet. Han gick snabbt från den passive Don Quijote, till att vara i gränslandet mellan Eichmann och Quisling. Han har jag moraliskt fördömt.
En person tog initiativ till samverkan med de orättfärdiga. Det är en Quislingakt, ty det var en understödjande aktivitet med eget fritt initiativ.
En annan person fann förslaget om samverkan vara en god idé och gick upp i hierarkin för att förankra initiativet, och sannolikt för att skydda sin egen rygg, som hon gjort så många gånger tidigare. Där mötte förslaget ett starkt motstånd, varför idéen föll. Personen var en Eichmann, utan eget initiativ, med en stark vilja och beredskap att lydigt följa maktens ord. En person som är ett moraliskt vacuum.
En person låter en ordsvada förekomma i ett sammanhang, men agerar i ett annat sammanhang mot ordsvadans innebörd. Den personen anser att motstånd mot ordsvadan i sammanhanget skulle skapa mycket oreda, medan ordsvadans förekomst blott kan uppfattas av de som söker tecken på förruttnelse. Det är ett passivt accepterande, under en bedömning att accepterandet inte medför någonting, men med ett motstånd på annan plats. Ett agerande som liknande mitt, att till synes vara följsam, men sedan agera bakom kulissen.
Vi har en linje, från Quislings aktiva följsamhet med egna initiativ, till Eichmanns mer passiva följsamhet, det som kom att kallas den banala ondskan, till en likgiltighet, där inget företas, varken mot eller för, till att övergå till det passiva motståndet, där aktivitet som är stödjande aktivt undviks, till det aktiva, men dolda motståndet, för att sluta hos Don Quijote, med det synliga motståndet.
Envar har att fråga sig var agerandet övergår från att vara moraliskt förkastligt till moraliskt acceptabelt. Den moraliska reflektionen måste inbegripa deontologisk etik och konsekvensetik, dvs om ett moraliskt riktigt agerande skall bedömas utifrån dess följsamhet gentemot en princip, eller utifrån dess konsekvenser. T ex har mitt Don Quijote-agerande, med resultat att jag fick lämna högskolan, kritiserats utifrån en konsekvensetik, att det inte är moraliskt acceptabelt att följa en princip, om oskyldiga andra drabbas.
Envar måste också inse att det val den gör, ses av andra, som därefter förväntar sig att den följer det agerande den gjort. En Eichmannhandling från en person innebär att omgivningen förväntar sig att individen som sådan är ett moraliskt vacuum, alltid. En Quisling kan aldrig erövra förledet Don. Den kommer alltid att ses som den aktiva följeslagaren till ondskan. Medan Don Quijote alltid kommer att ses som den blinde aktören, blind för konsekvenserna av sitt agerande.
Den 8 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
