Svenskarnas engagemang för ukrainska flyktingar får kritik för att solidariteten är starkare gentemot ukrainarna relativt engagemanget gentemot syrierna under flyktingkrisen 2015. Man bortser från att engagemanget kan variera beroende på att det nu är kvinnor och barn som kommer, och inte yngre män, dvs att det finns en överordnad princip om kvinnor och barn före män, och att vi nu har gått igenom en flyktingkris och därför påverkas av en inlärningseffekt.
Men främst anförs närhetsprincipen, att människor har lättare att känna medkänsla med de som är nära, kanske främst geografiskt, men också kulturellt. Den ukrainska huvudstaden Kiev, ligger 237 mil från Stockholm, och ukrainarna har en låg religiositet, dock inte så mycket som svenskarna, men bägge kulturerna är kristna och vi har delvis gemensam historia, där Poltava får ligga som ett skammärke för oss.
Låt oss se på flyktingkrisen 2015. Många som kom till Sverige var muslimer från Syrien där många var uppfödda i en klankultur, dvs de hade ett markant stort kulturellt avstånd till svenskarna. Men de hade ett ringa kulturavstånd till de muslimska länderna som omger Syrien.
De geografiska avstånden är också anmärkningsvärda. Låt oss ta Damaskus som referenspunkt. Avståndet till Stockholm är 478 mil. Avståndet till Irans huvudstad Bagdad är 83 mil. Till Omans huvudstad Muscat är det 307 mil. Till Saudiarabiens huvudstad Riyadh är det 157 mil. Det utmärkande med dessa tre länder, som således ligger nära eller mycket nära Damaskus, är att betydligt fler flyktingar åkte nordväst, till Europa, och betydligt färre åkte till de närliggande länderna.
Närhetsprincipen tycks därför gälla oss i Sverige, men omfattade inte muslimerna på den arabiska halvön lika starkt.
Varför öppnade inte Iran, Saudiarabien och Oman sin famn och tog emot människorna, som bodde i närheten och som var som dem, muslimer? Varför tycks närhetsprincipen inte ha omfattat de muslimska länderna?
Det skall dock nämnas att det fanns länder som öppnade sig, inte för integration, utan med flyktingläger, kanske delvis utifrån en rutin att ta emot flyktingar, då Libanon och Jordanien tog emot de fördrivna palestinierna, när Israel etablerades.
Men huvudintrycket är likafullt att de muslimdominerade länderna inte tycktes känna av en närhetsprincip.
Kanske är det så att det finns en överordnad princip om solidaritet, som är förklaringen?
Först kommer solidariteten, vilket innebar att Sverige tog emot relativt folkmängden och relativt geografiskt och kulturellt avstånd, markant fler flyktingar än många mer närliggande muslimska länder. Någon närhetsprincip kunde inte aktiveras, då den förutsätter existens av solidaritet. Sådan fanns förvisso i en del muslimska länder, som tog emot många flyktingar, men det kan inte överskugga fenomenet att de länderna var relativt stängda när man jämför med, t ex Tyskland och Sverige.
Således kan solidariteten grumlas av närhetskänslan, men solidariteten måste först finnas, innan den kan grumlas.
Dock, det finns undantag. Polen är ett sådant undantag, som vände ryggen mot flyktingarna från Syrien, men som öppnat sin famn mot de ukrainska flyktingarna.
Då gnager det i mig att ta till den vanliga förklaringen. Religionen. Ty i Polen, som inte öppnade sitt hjärta för syrierna, är 82% religiösa, vilket sannolikt är likartat med många muslimska länder.
Närhetsprincipen må grumla vår solidaritet, men som profant land har vi i alla fall solidariteten, vilket de religiösa länderna saknar. Vi är inte bra, men vi är bäst.
Den 3 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Men främst anförs närhetsprincipen, att människor har lättare att känna medkänsla med de som är nära, kanske främst geografiskt, men också kulturellt. Den ukrainska huvudstaden Kiev, ligger 237 mil från Stockholm, och ukrainarna har en låg religiositet, dock inte så mycket som svenskarna, men bägge kulturerna är kristna och vi har delvis gemensam historia, där Poltava får ligga som ett skammärke för oss.
Låt oss se på flyktingkrisen 2015. Många som kom till Sverige var muslimer från Syrien där många var uppfödda i en klankultur, dvs de hade ett markant stort kulturellt avstånd till svenskarna. Men de hade ett ringa kulturavstånd till de muslimska länderna som omger Syrien.
De geografiska avstånden är också anmärkningsvärda. Låt oss ta Damaskus som referenspunkt. Avståndet till Stockholm är 478 mil. Avståndet till Irans huvudstad Bagdad är 83 mil. Till Omans huvudstad Muscat är det 307 mil. Till Saudiarabiens huvudstad Riyadh är det 157 mil. Det utmärkande med dessa tre länder, som således ligger nära eller mycket nära Damaskus, är att betydligt fler flyktingar åkte nordväst, till Europa, och betydligt färre åkte till de närliggande länderna.
Närhetsprincipen tycks därför gälla oss i Sverige, men omfattade inte muslimerna på den arabiska halvön lika starkt.
Varför öppnade inte Iran, Saudiarabien och Oman sin famn och tog emot människorna, som bodde i närheten och som var som dem, muslimer? Varför tycks närhetsprincipen inte ha omfattat de muslimska länderna?
Det skall dock nämnas att det fanns länder som öppnade sig, inte för integration, utan med flyktingläger, kanske delvis utifrån en rutin att ta emot flyktingar, då Libanon och Jordanien tog emot de fördrivna palestinierna, när Israel etablerades.
Men huvudintrycket är likafullt att de muslimdominerade länderna inte tycktes känna av en närhetsprincip.
Kanske är det så att det finns en överordnad princip om solidaritet, som är förklaringen?
Först kommer solidariteten, vilket innebar att Sverige tog emot relativt folkmängden och relativt geografiskt och kulturellt avstånd, markant fler flyktingar än många mer närliggande muslimska länder. Någon närhetsprincip kunde inte aktiveras, då den förutsätter existens av solidaritet. Sådan fanns förvisso i en del muslimska länder, som tog emot många flyktingar, men det kan inte överskugga fenomenet att de länderna var relativt stängda när man jämför med, t ex Tyskland och Sverige.
Således kan solidariteten grumlas av närhetskänslan, men solidariteten måste först finnas, innan den kan grumlas.
Dock, det finns undantag. Polen är ett sådant undantag, som vände ryggen mot flyktingarna från Syrien, men som öppnat sin famn mot de ukrainska flyktingarna.
Då gnager det i mig att ta till den vanliga förklaringen. Religionen. Ty i Polen, som inte öppnade sitt hjärta för syrierna, är 82% religiösa, vilket sannolikt är likartat med många muslimska länder.
Närhetsprincipen må grumla vår solidaritet, men som profant land har vi i alla fall solidariteten, vilket de religiösa länderna saknar. Vi är inte bra, men vi är bäst.
Den 3 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
