De var också ytterst tveksamma till att mitt parti, Socialdemokraterna, hade en överklassmänniska som partiledare, Olof Palme. Jag hade matats sedan barnsben med att Gunnar Sträng, han visste minsann vad det var att vara lantarbetare, varför man kunde lita på honom i vått och torrt. Min far ursäktade Palme, med att, jo, han kommer från överklassen, men sedan slog han fast, Palme är bra!
Man kan säga att identitetspolitiken fanns redan i lärarbarnens politik, och att det fanns ett litet korn även i Socialdemokratin, men att det försvann inför personens prestation.
Idag är identitetspolitiken mycket starkare. En duktig författare, Marieke Lucas Rijneveld, fick uppdraget att översätta Amanda Gormans dikter. Men det väckte sådana protester att författaren drog sig tillbaka. Skälet var inte tron på hennes eventuella kompetens, en förmåga att översätta. Skälet var identitetspolitikens outhärdliga rasism. Författaren var vit och poeten var svart. Identitetspolitiken säger att en vit kan inte rätt översätta orden från en svart, då den inte har upplevt detsamma som den svarta. Det finns ingen grundläggande mänsklighet, ty människans hudfärg och plats i samhället färgar henne.
Tänk nu efter, vad detta innebär. Tanken är således att man inte kan överföra ord mellan språk, om man inte har liknande upplevelser i sitt liv som den som skrivit orden.
Ponera att Sven-Olof Yrjö Collin skriver ord på svenska och någon skall översätta dem till engelska. Om förmågan att fånga ordens betydelser finns i en gemensam erfarenhet, då måste översättaren ha liknande erfarenheter som jag. När jag ser mig själv så tror jag att jag kan peka på en del erfarenheter som verkar påtagligt i mitt liv, och därmed skulle finnas laddade i mina ord.
Jag har levt min formande ungdom i mellanskåne, i en liten by, där jag lärde mig solidaritet i ett killgäng och sedan i lumpen. Jag är född i arbetarklassen, levt med socialdemokrater, för att sedan leva med medelklassens ungdomar. Ja, så kan jag gå vidare, för att komma till dagens erfarenheter, där jag har en ständigt värkande fot och en ilska mot totalitära religioner. Allt detta kommer samman i den som är jag. Och som därför borde vara laddat i mitt språk.
Identitetspolitiken säger därför att den som kan översätta min svenska till engelska är … Sven-Olof Yrjö Collin, ty det finns ingen som har överensstämmelse med det som format min själv.
Därför finns blott en sak att göra, att lägga upp ett stort bullrande skratt åt dumheterna och tokigheterna, där förmåga likställs med karaktärsdrag. Och med det bullrande skrattet framkastar jag den berättigade frågan: Måste därför översättaren av Dostojevskijs ’Brott och Straff’ vara en mördare? Ha, ha, ha. Ack, sådan monumental och pyramidal dumhet.
Och socialisten i mig, som ser klasskampen i allt och inget, (och därmed har skärvor av identitet också) noterar noga att det inte var författarens klassbakgrund som var avgörande, ty identitetspolitiken drivs av medelklassen, som inte ser klassen, men som stirrar sig blind på hudfärgen. Så drivs rasismen idag av den identitetsförhärligande sk ’vänstern’.
Den 7 april 2021
Sven-Olof Collin