Tre saker väcker förundran.
De kristna säger att Jesus dog för våra synders skull. Men det är väl inte mycket till död och uppoffring, om han återuppstår en dag senare? Var mina synder blott värda en döddag? Inte fler? Ja, nu var det ju inte bara mina synder, utan allas synder, från hans dödsdag, den där fredagen, till världstidens slut. En dag som död nullifierar alla dessa synder? Ja, antingen måtte de kristna värdera denna döddag som oerhört mycket, eller så värderar de kristna inte människornas synder som så mycket. Tänk då på att vi ännu har lyckats synda med att bränna kvinnor, förfölja människor, och bara under en kort tid på 30- och 40-talet, lyckades vi med Holodomor, Förintelsen och ett världskrig. Allt detta bär Jesus genom hans enda döddag?
De kristna säger samtidigt att han besegrade döden. För det första stämmer inte det, ty han dog ju verkligen på korset. Han låg lik i graven. Han var en dag i dödsriket. Att besegra döden vore ju att inte dö överhuvudtaget. Men man kan förvisso se det som att han gick några ronder, likt en boxare, med döden. Första ronden förlorade han. Han dog på korset. Andra ronden, påskafton, förlorade ty han var fortfarande död. Tredje ronden, påskdagen, vann han ronden, ty han återuppstod. Och därefter var han aldrig mer död. Så han har vunnit, vid detta laget, ungefär 760000 ronder. Således står det ungefär 760000 – 2 till Jesus mot Döden.
Slutligen, kanske det mest intressanta, är att det är kvinnor som har modet att gå till hans grav. Lärjungarna gömde sig. Andra män gick inte dit. Det var kvinnor som upptäckte den tomma graven. Det var kvinnor som först fick träffa Jesus.
Kristendomen är ju en abrahamitisk religion, och därför indränkt i kvinnohat. Några gånger får hon en plats i religionen. Adam hade det trist, varför han fick offra ett revben så att guden kunde ge honom en lekkamrat. Men inte likvärdig honom, ty hon är skapad till mannens förnöjelse, inte tvärtom. Men hon är oregerlig och lurar Adam att begå syndafallet.
Därefter försvinner kvinnan som markant deltagare i historien. Hon återkommer som den som blir våldtagen av den helige ande, så att guden kan manifestera sig som en född människa på jorden. Guden, som tidigare kunde skapa en man utan något material. Som sedan behövde ett revben för att göra nästa människa, en kvinna. Nu behövde guden en hel människa, till råga på allt, inte en del av mannen, utan en hel kvinnas kapacitet för att skapa en människa, för att få till den varelse guden ville ha. Märkligt att guden var beroende av en människa. Och av en kvinna.
Sedan faller kvinnan bort från historien, även om ateister som jag, tycker om när Magdalena dyker upp, ett tecken på att kvinnor också fanns i Jesus sällskap. Men hon skall självfallet vara en fallen kvinna, så att Jesus kan stråla i all sin kärlek.
Kvinnan kommer dock tillbaka, som den som vågar gå till graven, och som först får se honom. Jag vet inte vad poängen med detta är. Kanske för att kvinnorna inte sågs av vakterna som ett hot och därför kände kvinnorna sig trygga och kunde gå till graven. Som om kvinnor skulle vara mähä, utan betydelse. Vilket förvisso stämmer väl med deras plats i de abrahamitiska religionerna. Och som stämmer väl med den plats de fick senare, där de skulle tiga i församlingen, och, trots att Jesus var av kvinna född, kunde inte denna varelse få vara präst i kyrkan förrän 1958, ungefär 1927 år senare. Och fortfarande är hon förvägrad, hon som födde Jesus, hon som på initiativ av den helige ande, skapade vår Frälsare, hon som var den första att träffa den återuppståndne Jesus, från att förkunna ordet av sin son i ortodoxa och katolska kyrkor.
Till skillnad från Jesus återuppstod jag inte, i alla fall inte helt, utan blott partiellt. Efter avskedet åkte jag runt lite och förkunnade min lära och min bildning. Efter en ohygglig upplevelse i norr, bestämde jag mig för att aldrig återvända till livet som anställd professor. Men jag träffade mina lärjungar och studenter. Jag predikade en aning i offentligheten. Idag erfar jag att varken dödsriket eller himmelriket eller det jordiska livet som akademiker passar mig. Snarare är det så att det akademiska livet passar mig, men inte på jorden, inte så som jorden är idag.
Men två saker finns att nämna innan denna påskhistoria avslutas.
Jesus hade sin nattvard innan domen och korsfästelsen. Jag fick min nattvard efter domen och korsfästelsen, dvs avskedet. Jag fick min nattvard den 18 juni 2018. Då kidnappade mina förtrogna från Högskolan Kristianstad mig och tog mig till ett chokladcafé, en kanotfärd på Immeln och en avslutande grillfest. Det är den finaste present jag fått i mitt yrkesliv. Ingen tupp hördes. Trots att kidnapparna säkert kunde ha riskerat efterföljder. I mitt sällskap fanns ingen Petrus. Tuppen fick loma iväg, arbetslös.
Efter Jesus himlafärd lämnade lärjungarna Jerusalem och byggde den kristna kyrkan. En del av mina förtrogna lämnade Högskolan Kristianstad och byggde akademiska miljöer på två andra universitet. Delvis utifrån de normer vi tillsammans utvecklat när vi gick tillsammans.
Ingen människa är betydelselös. Alla lämnar spår efter sig. Jesus mer än de flesta. Även en liten, betydelselös människa, lämnar spår. Inte som den skulle önska. Men även Jesus är nog irriterad över hur kyrkan, i hans namn, har utvecklats.
Själv ser jag att ideologiseringen av akademin fortsätter och att den akademiska kvaliteten inte omhuldas. Men den finns. Även i fundamentalistiska, hierarkiska miljöer, där överstepräster styr som diktatorer. Bakom deras ryggar, sker akademisk verksamhet.
Precis som Jesus ser spår av sin förkunnelse, ser jag spår. Kanske, i det stora hela, betydelselösa spår. Men ändock spår. Lätta spår. Spår som gör att man känner att man finns. För att alla ni finns. Ni som vet att jag menar er. För att man finns.
https://www.youtube.com/watch?v=guiomcQzS7U
Påskdagen den 4 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin