Jesus inser också att han har en i sin grupp som inte är helt i hans våld. Han vet att Judas vill ha himmelriket på jorden och inte senare. Han vet att Judas är besviken på hans predikan att himmelriket på jorden bär man inom sig, men att det riktiga riket kommer senare. Därför kommer inte Judas’ kyss i Getsemane som en överraskning för honom.
Kanske Jesus hade respekt för Judas, ty olikt de andra, som följer Jesus i allt, liknar Judas Jesus genom att våga tänka annorlunda. Förvisso tänker Jesus hyfsat inom ramarna, men ändock annorlunda. Så annorlunda att det blir hans död.
Inför judiska rådet och dess överstepräst Kaifas, satte sig Jesus på höga hästar när han insinuerade att han var guds son. Genom att inte böja sig och göra avbön, beseglades hans öde.
De mäktiga vill ha lugn och ro och lydnad. Ty oro kan skaka deras maktbas, och olydnad kan t o m smula sönder maktbasen.
Själv har jag suttit inför ett ’råd’ av personer, där ’rådets’ Kaifas anmärkte med styrka att jag, professorn, utövat härskarteknik när jag i ett formellt sammanhang kallat en person för det formella… adjunkt. Där och då, rev han ner mig från min höga häst och avskedade mig från min professorstjänst. Medan ’rådet’, med stora observerande ögon och under en ohygglig tystnad, kanske inte utan förnöjelse, betraktade förödmjukelsen av den som red på höga hästar och inbillade sig att han var professor.
Jesus stod ensam inför sitt råd. Det gjorde inte jag. Min sittning inför rådet hade andra bibliska beröringspunkter. Jag hade en jude som bisittare. Som med sitt folks tusenåriga tradition och erfarenhet av förföljelse i ryggen, försökte rädda mig med judens oerhörda och beundransvärda förmåga att försöka finna en överlevande plats i den förföljande maktens rum.
Men varken Jesus eller jag kunde räddas. Jesus sändes till Pontius Pilatus och jag sändes till HR-avdelningen.
Idag, långfredagen, får denna historia några märkliga avsnitt.
Pilatus tvår sina händer. Som om han skulle bli utan skuld därigenom. Men det är en underlåtelsesynd han begår. Han kan hindra avrättningen av Jesus. Men han tvår sina händer. Det är som människan som står vid stranden och vet att den kan rädda personen i vattnet som håller på att drunkna. Men som inte kastar sig i vattnet. Den är därför moraliskt skyldig, så som Pilatus är, till döden. Det inses lätt att historian om Pilatus, som nedtecknades några hundra år senare, kan ha gjorts med baktanken att den växande religionen i det romerska riket, borde behandla romarna väl. Därför tror jag att Pilatius handtvätt är en skröna, ditlagd för att göra romarna att se mer välvilligt på de kristna. Judarna hade man lämnat, så de kunde man kasta skit på. Något som eldat antisemitismen sedan dessa dagar. Ty judarna är ju Kristusmördare. Kanske Pilatus inte tvättade sina händer. Då borde judarna dela sitt öde med romarnas arvingar, italienarna, dessa fördömda Kristusmördare.
Petrus blir tillfrågad om han är en av de som följde Jesus. Jesus hade sagt till Petrus tidigare, att Petrus skulle förneka honom tre gånger innan tuppen gol. Nu stod han där, Petrus, den klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på, och fegt förnekade Jesus tre gånger. Varpå tuppen gol. Inte mycket till kamrater han hade. Judas förrådde honom, medan Petrus förnekade honom. Och jag undrar, varför den starkt engagerade Judas, som drömde om ett himmelrike på jorden och som tyckte Jesus förrått rörelsens sanningen, skall vara den utskämde, medan Petrus, som förnekade Jesus, som vände Jesus ryggen, inte dras i skam och vanära? Som om förnekelse kan accepteras. Som om att se om sitt skinn är viktigare än saken.
Själv hade jag ingen Petrus, som förnekade mig, när jag skulle dömas. Inte ens efter domen, fanns förnekelse. Tvärtom, under förberedelserna till rådets domstol, fanns hela tiden mina närmsta ’lärjungar’ med mig, som tydligt stod upp för mig. Inga tuppar gol. De såg inte om sitt skinn, så som Petrus gjorde. Den store förnekaren.
Men så kommer det sista märkliga avsnittet i denna grandiosa berättelse. Guds son blir avrättad. Den som är son till den allsmäktige, kan inte rädda sig själv. Hans far, den allsmäktige, räddar inte honom. I slutet får t o m sonen tvivel på sin fader och ropar ut: ” Eli, Eli, lema sabachtani?” Min gud, min gud, varför har du övergett mig? Som om han hade förväntat sig något annat. Som om han, likt hjältarna i amerikanska filmer, skulle bli räddad i sista sekunden. Som om han skulle vederkvickas samma frälsning som Abrahams son, när Abraham, i sin ohyggliga fanatism, avbryter mordförsöket på sin egen son när ängeln, inte Arahams moral, ty den säger blott lyd, dvs döda, hindrar honom.
Men någon stund senare har han resignerat och insett att han skulle dö, varpå han säger: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46). Varpå han dör.
Han som föddes av en jungfru och som skulle vara Fridsfursten, han dog. Så snöpligt slut. Som om Jesaja 9:6 skulle vara fel? Som om Jesus inte var guds son, Fridsfursten:” Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.”
Likt en Jesus begav jag mig till Högskolan Kristianstad, och med alla goda lärjungar där, skulle vi bygga en fantastisk högskola, som gav studenterna en utbildning i klass med de bästa i Sverige. Men jag satte mig på höga hästar och gjorde uppror mot Rådet och dess Kaifas, ytterst genom att inte underkasta mig högskolans dogmer, FN:s hållbarhetsdogmer. Jesus böjde sig inte utan bar sin sanning. Jag böjde mig inte utan bar min sanning. Han korsfästes. Jag avskedades.
Allt gick åt skogen.
Så såg det i alla fall ut på fredagskvällen. Och den 1:a juni 2018.
Långfredagen den 2 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin