Forskningsproduktiviteten har under den senare tiden gått ner, speciellt i humaniora och samhällsvetenskap. Enligt en artikel, publicerad i Academic Right Watch, som vanligtvis står upp för den akademiska friheten, kan detta bero på att kvinnliga värden börjat etableras på de svenska institutionerna.
”Medlemmar av ARW har mot bakgrund av sociologisk teoribildning och annan empirisk forskning lanserat hypotesen att detta [kvinnliga värden] kan leda till en omorientering mot en kultur där mjuka värden som utjämnande rättvisa och livskvalitet ersätter traditionella akademiska värden som meritokrati och prestation.”
https://academicrightswatch.se/?p=4528&fbclid=IwAR1QhOthLODhR-UmH1NOhpAWOCiP-MDjR2InhL7OCyd6yYfWuuyWUdE_ws8#more-4528
Det är förvisso en möjlig hypotes, ty några undersökningar har visat att kvinnor är mindre meriterade. Det kan förvisso bero på värderingar, men frågan är vilka värderingar det är.
Jag har inte levt ett statistiskt liv, utan jag och min erfarenhet är en anekdot. Min erfarenhet förkastar förvisso inte hypotesen helt, men tillför en annan.
Jag kan peka ut kvinnor som inte presterat maximalt, beroende på att de haft värderingar som gjort att de prioriterat annat än CV-drivande publiceringar. Jag har träffat män som presterat maximalt inom CV-drivande publikationer, med värderingen att maximera CV-värdet. Det leder till att dessa kvinnor inte sticker ut positivt med sina CV. Men inte heller speciellt negativt.
Men jag har en annan erfarenhet som gjort att jag företrädesvis rekryterar kvinnliga doktorander, ty allt annat lika, förväntar jag mig att de har högre sannolikhet för en god arbetsmoral. Värderingar som ligger i arbetsmoral är en värdering som talar för kvinnorna.
Men jag har också en erfarenhet av stigande motstånd mot en värdering av akademiskt arbete som ett kall, som en livsstil. Ett hävdande av akademiskt arbete som ett 9-5 jobb, där man på torsdags eftermiddag med längtan i rösten säger: ’snart är det fredag’, och på måndag morgon säger ’Måndagarna är de värsta’.
Mina försök till att skämtsamt framställa akademiska värderingar med uttrycken ’akademisk frihet är friheten att förlägga veckans 60 arbetstimmar när som helst på dygnet’, och ’en akademiker har semester när den inte arbetar’, utlöser inga skratt utan fördömande över en tyrannisk inställning och tenderar ge kommentaren: ’Stackars dina doktorander’.
Det utgör en avprofessionalisering av det akademiska yrket, från ett kall, från att vara ett sätt att leva, till att reduceras till ett lönearbete, med reglerad arbetstid. Mitt ideal är att en professor är likt en präst, som alltid är en professor, som alltid företräder de akademiska idealen. Det är inte något som startar klockan 9 på måndag morgon, och avslutas klockan 5 på eftermiddagen. När man ser folklivet på ett italienskt torg är man professorn som studerar och njuter av människors beteende. Professorn bär alltid sitt kall och sitt arbete med sig, ty på halsen sitter alltid huvudet, som ständigt är aktivt.
Det är rimligt att tänka sig, generellt men inte individuellt, att den som ständigt ägnar sig åt det som är arbetet, presterar mer än den som har reglerad arbetstid. Den lägre produktiviteten kan därför kanske hänföras till att den akademiska aktiviteten övergått från att vara ett liv till att vara ett arbetsliv.
Den 6 april
Sven-Olof Yrjö Collin
”Medlemmar av ARW har mot bakgrund av sociologisk teoribildning och annan empirisk forskning lanserat hypotesen att detta [kvinnliga värden] kan leda till en omorientering mot en kultur där mjuka värden som utjämnande rättvisa och livskvalitet ersätter traditionella akademiska värden som meritokrati och prestation.”
https://academicrightswatch.se/?p=4528&fbclid=IwAR1QhOthLODhR-UmH1NOhpAWOCiP-MDjR2InhL7OCyd6yYfWuuyWUdE_ws8#more-4528
Det är förvisso en möjlig hypotes, ty några undersökningar har visat att kvinnor är mindre meriterade. Det kan förvisso bero på värderingar, men frågan är vilka värderingar det är.
Jag har inte levt ett statistiskt liv, utan jag och min erfarenhet är en anekdot. Min erfarenhet förkastar förvisso inte hypotesen helt, men tillför en annan.
Jag kan peka ut kvinnor som inte presterat maximalt, beroende på att de haft värderingar som gjort att de prioriterat annat än CV-drivande publiceringar. Jag har träffat män som presterat maximalt inom CV-drivande publikationer, med värderingen att maximera CV-värdet. Det leder till att dessa kvinnor inte sticker ut positivt med sina CV. Men inte heller speciellt negativt.
Men jag har en annan erfarenhet som gjort att jag företrädesvis rekryterar kvinnliga doktorander, ty allt annat lika, förväntar jag mig att de har högre sannolikhet för en god arbetsmoral. Värderingar som ligger i arbetsmoral är en värdering som talar för kvinnorna.
Men jag har också en erfarenhet av stigande motstånd mot en värdering av akademiskt arbete som ett kall, som en livsstil. Ett hävdande av akademiskt arbete som ett 9-5 jobb, där man på torsdags eftermiddag med längtan i rösten säger: ’snart är det fredag’, och på måndag morgon säger ’Måndagarna är de värsta’.
Mina försök till att skämtsamt framställa akademiska värderingar med uttrycken ’akademisk frihet är friheten att förlägga veckans 60 arbetstimmar när som helst på dygnet’, och ’en akademiker har semester när den inte arbetar’, utlöser inga skratt utan fördömande över en tyrannisk inställning och tenderar ge kommentaren: ’Stackars dina doktorander’.
Det utgör en avprofessionalisering av det akademiska yrket, från ett kall, från att vara ett sätt att leva, till att reduceras till ett lönearbete, med reglerad arbetstid. Mitt ideal är att en professor är likt en präst, som alltid är en professor, som alltid företräder de akademiska idealen. Det är inte något som startar klockan 9 på måndag morgon, och avslutas klockan 5 på eftermiddagen. När man ser folklivet på ett italienskt torg är man professorn som studerar och njuter av människors beteende. Professorn bär alltid sitt kall och sitt arbete med sig, ty på halsen sitter alltid huvudet, som ständigt är aktivt.
Det är rimligt att tänka sig, generellt men inte individuellt, att den som ständigt ägnar sig åt det som är arbetet, presterar mer än den som har reglerad arbetstid. Den lägre produktiviteten kan därför kanske hänföras till att den akademiska aktiviteten övergått från att vara ett liv till att vara ett arbetsliv.
Den 6 april
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
