Min generaliserande, men därmed inte allmänna, utsaga är att administratörer är lågpresterande akademiker. För den okunnige eller känslige, så innebär generaliserande att många, men inte alla, uppfyller utsagan.
Eftersom de är lågpresterande erfar de inte konkurrensen mellan administration och de akademiska sysslorna, utbildning och forskning. De fyller därför all sin tid med administration, eller snarare, med mer korrekt dubbeltydigt uttryck, att göra administration. När de väl fyllt sin gärning med att göra administration, kan de hänvisa till den utfyllnaden och med en suck säga att de aldrig tycks få tid till utbildning och forskning.
Att göra administration är förvisso att administrera, dvs att se till att supportsystem för utbildningen och forskningen finns, är effektiva och, inte minst, fungerar. Men för att kunna fylla tiden, för att därmed undgå det akademiska arbetet, utbildning och forskning, så fylls administrationen på med att skapa processer och strukturer som skapar administration, därav termen att göra administration. Det hade väl varit gott och väl om görandet av administration blott hade drabbat de som söker fylla sin tid med administration. Men görandet av administration hade haft svårt att legitimeras och framför allt, hade det inte gett maktens njutning, om görandet inte hade påförts andra, speciellt de som administrationen idealt är tänkt att serva, dvs de som utför det akademiska arbetet, men som i görandet av administration blir de som får serva administratörerna, förlåt cheferna, förlåt ledarna.
En anekdot, Ladokrutinen, får åskådliggöra mitt resonemang. I ett idealt administrativt system som stödjer det akademiska arbetet, rättar akademikern tentan, räknar ner poängen på tentan och utför examinators uppgift, att överföra poängen till ett akademiskt betyg, som läraren skriver på tentan. Därmed är det akademiska arbetet slutfört. Tentan förs därefter över till den stödjande administrationen, där en professionell sekreterare, med erfarenhetens snabbhet och skicklighet, överför betyget till det datorbaserade systemet Ladok, där studentens prestationer arkiveras. Att uppgifterna är korrekt införda granskas av en annan, lika professionell sekreterare, som med sin erfarenhet snabbt och med hög precision kan kontrollera att uppgifterna är korrekt införda.
Att göra administration innebar att förändra detta ideala system till en betungande syssla för läraren. Överföringen av betyget och kontrollen av att överföringen var korrekt skulle inte göra av professionella sekreterare, utan av rättande och examinerande lärare, vars profession är att förmedla och examinera kunskap, inte att stansa betyg. Absurt nog kunde administratörerna kalla denna utökning av lärarens administrativa börda för ’digitalisering’, vilket ju är ett modernt ord som andas rationalisering och t o m effektivisering. Trots att det i realiteten innebar en minskning av arbetsdelningen, dvs lägre grad av specialisering och därför lägre grad av effektivitet.
Görandet av administration innebar att administratörerna genomförde en utbildningsinsats där lärarna tvingades lära sig Ladoksystemet och hur man kodar betyg i systemet, dvs att lära upp lärarna till att bli sekreterare. Man tog således lärarnas tid in anspråk för att de skulle lära sig att överta en del av det administrativa systemets stödjande uppgift. Administratörerna kunde därvid visa på att de genomförde en investering i ’digitalisering’, vilket ju är modernt, men som i realitet var en resursförstörande aktivitet, som tog lärarnas tid, från undervisning till administration, först för att lära sig sköta systemet och sedan till att sköta systemet.
Ladokrutinen innebar därför att administratörerna kunde ägna sig åt att göra administration, först att hålla möten med lärarna där de fick veta om denna nya moderna ’digitalisering’, därefter att utveckla undervisning i systemet som sedan lärarna fick genomgå, och slutligen att, under viss möda, hjälpa lärarna att klara av sin nya uppgift, att vara sekreterare i Ladoksystemet.
Att göra administration innebär således att hitta på saker som kräver administratörens tid, men som förbrukar tid för dem som egentligen skall stödjas av administrationen, ty det är den förbrukningen som visar att administratören gör administration.
Resultatet av att göra administration blir att administratören fyller sin tid med administration, men också att lärarnas tid förbrukas av att administrera, varför antingen att läraren får mindre tid till undervisning och forskning, eller att den får ta av sin lediga tid, av sin familjs tid, till att realisera administratörernas behov att göra administration.
Om administratören hade varit en framgångsrik akademiker, hade den valt arbetsdelningens rationalisering, ty en akademiker vill, för allt smör i Småland och all raps i Skåne, att akademikerna ägnar sig åt de akademiska uppgifterna, att undervisa och forska, varför de hade sett till, med ett enda beslut, att administrationen hade understött akademikern i sitt arbete genom att administrativa uppgifter som kan uppkomma, t ex kodning av betyg, överförs och utförs av en professionell administration. Den hade sagt, och beslutat med självklarhet, att när betyget är satt, har läraren gjort sitt arbete. Resten av det nödvändiga arbetet skall utföras av administrationen. Läraren sätts aldrig av en framgångsrik akademiker i skolbänken för att utveckla sina administrativa förmågor, utan sätts på skolbänken för att utvecklas som lärare och forskare.
Detta görande av administration, som drivs på av föga framgångsrika akademiker, kan finna stöd i lärarkåren. Av lika föga framgångsrika akademiker. Ty de ser gärna att de kan få komma från de mer betungande uppgifterna som lärare och forskare, för att göra administration, att sitta på sitt kontor och i stället för att möta studenters tuffa frågor eller regressionsanalysens svårigheter, under lugn och ro, sitta och stansa betyg. Därefter kan de gå ut i kafferummet och, precis som administratörerna, sucka över hur hårt de arbetar. Trots att de faktiskt inte utfört sitt arbete, att vara lärare och forskare. I kafferummet får de medkännande suckar från de som förorsakat det hela, administratörerna, förlåt cheferna, förlåt ledarna.
Så görs administration av de föga framgångsrika. Det är inte de mediokras paradis. Det är de lågpresterandes paradis. Där de ser ut att vara högpresterande, underbyggt av deras suckar.
Den 7 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin