Han ser att han är där hemma borde vara, men han upplever inte att han är hemma. Det ögonen ser, upplever inte själen. Hans ögon tycks vara moraliska genom att det de ser, bör vara hemma. Medan hans själ är den som erfar verkligheten, som säger att den inte är hemma.
Vi kan lätt avfärda längtan till ett hem som inte finns mer, som en konservativs vägran att finna sig i Panta Rai, att allt flyter, att allt förändras.
Men är det verkligen en konservativ reaktion?
Idag får man strida för att få sjukvård. Man förväntas undersöka allsköns vårdcentraler, för att kunna välja den som är bäst, hur i all sin dar nu någon icke-medicinskt kunnig skall kunna avgöra det? En valmöjlighetens chimär.
En skola, som tidigare var bland världens bästa, är idag under europeiskt snitt.
Idag breder islam ut sig, och med den, dess fascistiska ådra, senast manifesterad i polismisshandeln, ja, alltså att poliser misshandlades av de muslimska fascisterna.
Som jag skrivit tidigare här, Lukashenkos princip, att yttrandefriheten är underkastad principen om lugn och ro, tillämpas idag i Sverige. En totalitärs stats argument mot yttrandefriheten används idag i Sverige. Demokratin utvecklas inte, utan trycks tillbaka idag.
Jag längtar också hem, men det som borde vara mitt hem, är inte mitt hem. Men det är inte en konservativ längtan tillbaka. Jag jämför inte dagen med gårdagen, som den konservative gör. Jag jämför med vad vi hade kunnat haft utan den borgerliga högersvängen som startade under 80-talet, som gav oss fördyrande och förslummande valmöjligheter, och den normlösa invandringen med muslimer, som gav oss misshandlade poliser och en antidemokratisk våg.
Min längtan är extrapoleringens längtan, en längtan till det som hade kunnat vara. I det som borde vara mitt hem, ligger nu min dröm i aska.
Vi som laborerade med en uppmjukning av sexuella normer, där det var självklart att män och kvinnor tillsammans och nakna duschade efter gymnastiken, får nu se hur samhället accepterat hijaben, ett djupt sexistiskt plagg som är så kulturfrämmande att det inte ens går att säga att vi går tillbaka i tiden, utan vi går ur tiden, till en tid som aldrig funnits, och aldrig borde finnas.
Mitt hem är det socialistiska hemmet, med den starka goda staten och de fria människorna. Idag är det som borde vara mitt hem, på väg att bli ett marknadsgyckel med ofria människor.
Det är inte den konservatives hemlöshet. Det är den radikales hemlöshet, i en konservativ och marknadsliberal värld.
Den 8 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin