Över världen byggs universiteten ut. Gott så. Om det innebär att studenter får en bildande träning i kritiskt tänkande och om de får lära sig de vetenskapliga sanningarna i sina områden.
Det innebär också att mängden akademiker som undervisar dessa studenter har ökat. Inte fullt lika mycket, eftersom det sannolikt sker i världen som sker i Sverige, att universitetsläraren börjar närma sig gymnasielärarens undervisningsbörda.
Men antalet universitetslärare har onekligen ökat. Och med dem har forskningen i deras ämne ökat, ty en akademiker skall utföra forskning i sitt ämne. Gott så, ty då vet vi betydligt mer idag än vi visste innan, och vi vet mer än vad vi hade vetat om universiteten inte hade expanderat. Eller hur?
I mitt eget ämne, företagsekonomi, är jag emellertid inte helt säker på den saken. Publikationer av akademiker har ökat oerhört. Antal vetenskapliga tidskrifter som publicerar akademikernas artiklar har ökat. Ja, det har ökat enormt. När jag började min forskarbana fanns det förvisso många tidskrifter. Men jag tror att jag hade vetskap om en stor andel av de befintliga tidskrifterna. Förvisso publicerades många artiklar, varför det var svårt att överblicka alla artiklar. Men idag är det t o m svårt att överblicka alla tidskrifter, varför det inte är svårt, utan omöjligt att överblicka artiklarna.
Den viktiga frågan, som kanske är omöjlig att besvara, är om kunskapsutvecklingen varit linjär med antalet publicerade artiklar, eller om den, som i så många fall, har en avtagande marginal? Eller än värre, att funktionen är konkav, dvs den ökar till ett optimum, den högsta graden av kunskap, varefter, med stigande artikelproduktion, kunskapen sjunker, kanske som resultat av förvirring.
Jag är förvisso själv en deltagare i denna miljö, där jag nu, i denna text, odlar misstanken att produktionen av skräp ökar, kanske så till den milda grad att förvirringen ökar. Även om jag arbetade 19 år på ett universitet som fanns innan expansionen, har jag arbetat mina resterande år på anstalter som är ett resultat av expansionen. Jag kan därför misstänkas vara en av dessa skräpproducenter som producerar för att legitimera mig som akademiker, men utan att driva kunskapsutvecklingen framåt och uppåt. Ja, kanske t o m neråt. Jag har publikationer, som jag inte skall nämna eftersom de har medförfattare, och jag inte vill låta dem schavottera så som jag schavotterar mig själv just nu, som inte erhållit en enda citering. Forskarsamhället har haft tillgång till publikationen, men har inte funnit den värd att nämna, dvs den har inte påverkat någon i deras kunskapsproduktion. Jag har tydligen producerat en skräppublikation.
Vi skräpproducenter har två försvar. Det första försvaret är att vi måste hålla på med forskning för att upprätthålla vår kompetens så att vi kan vara goda lärare (som jag skrivit om tidigare: https://doncollin.weebly.com/blogg/forskning-for-excellens-i-kunskapsskapande-och-kunskapsformedling ). Artikelproduktionen är således inte i första hand till för den allmänna kunskapens skull, utan är ett medel för att upprätthålla den egen kompetensen. Att detta medel publiceras beror inte på att det har något att bidra med, utan för att vårt system och våra normer kräver att allt som skrivs skall publiceras.
Det andra försvaret är att kunskap är svårvärderad, varför det är bättre att kasta ut mer än mindre, eftersom vi inte vet på förhand vilket som har värde och därmed kommer att uppmärksammas. Det är emellertid en aningen negativ syn då vi därmed säger att vi inte vet vad vi gjort, utan inväntar forskarsamhällets bedömning.
Inför denna okunskap står vi med en stor frustration. I forsen av skräpproduktion finns guldbitar som kan lära oss. De lättjefulla väljer den simpla vägen och läser blott publikationer som andra har uppmärksammat, dvs som har många citeringar. De lättjefulla läser blott publikationer i tidskrifter som genom citeringsmätningar visar rymmer artiklar som citeras ofta. Denna lättjefulla väg har dock problemen kring hur tidskrifter väljer ut sin artiklar (som jag behandlat här: https://doncollin.weebly.com/blogg/granskningsprocessen-av-vetenskapliga-artiklar )
De mer ambitiösa läser lite mindre av de lättjefullas artiklar och lägger istället den tiden på att gå igenom obskyra tidskrifter och söker via internet artiklar som finns i tidskrifter som man inte hört talas om. När man gör det, erfar man förvisso starkt produktionen av skräp. Men man kan också hitta det lilla guldkorn som motiverar en att fortsätta leta i strömmen av skräp.
Därför är min uppmaning till envar forskare, att någon gång söka av tidskrifter och internet, med stor tidsspillan som resultat och med intryck av skräpproduktion, för att vara den seriösa forskaren som försöker finna guldkornen.
Den 24 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det innebär också att mängden akademiker som undervisar dessa studenter har ökat. Inte fullt lika mycket, eftersom det sannolikt sker i världen som sker i Sverige, att universitetsläraren börjar närma sig gymnasielärarens undervisningsbörda.
Men antalet universitetslärare har onekligen ökat. Och med dem har forskningen i deras ämne ökat, ty en akademiker skall utföra forskning i sitt ämne. Gott så, ty då vet vi betydligt mer idag än vi visste innan, och vi vet mer än vad vi hade vetat om universiteten inte hade expanderat. Eller hur?
I mitt eget ämne, företagsekonomi, är jag emellertid inte helt säker på den saken. Publikationer av akademiker har ökat oerhört. Antal vetenskapliga tidskrifter som publicerar akademikernas artiklar har ökat. Ja, det har ökat enormt. När jag började min forskarbana fanns det förvisso många tidskrifter. Men jag tror att jag hade vetskap om en stor andel av de befintliga tidskrifterna. Förvisso publicerades många artiklar, varför det var svårt att överblicka alla artiklar. Men idag är det t o m svårt att överblicka alla tidskrifter, varför det inte är svårt, utan omöjligt att överblicka artiklarna.
Den viktiga frågan, som kanske är omöjlig att besvara, är om kunskapsutvecklingen varit linjär med antalet publicerade artiklar, eller om den, som i så många fall, har en avtagande marginal? Eller än värre, att funktionen är konkav, dvs den ökar till ett optimum, den högsta graden av kunskap, varefter, med stigande artikelproduktion, kunskapen sjunker, kanske som resultat av förvirring.
Jag är förvisso själv en deltagare i denna miljö, där jag nu, i denna text, odlar misstanken att produktionen av skräp ökar, kanske så till den milda grad att förvirringen ökar. Även om jag arbetade 19 år på ett universitet som fanns innan expansionen, har jag arbetat mina resterande år på anstalter som är ett resultat av expansionen. Jag kan därför misstänkas vara en av dessa skräpproducenter som producerar för att legitimera mig som akademiker, men utan att driva kunskapsutvecklingen framåt och uppåt. Ja, kanske t o m neråt. Jag har publikationer, som jag inte skall nämna eftersom de har medförfattare, och jag inte vill låta dem schavottera så som jag schavotterar mig själv just nu, som inte erhållit en enda citering. Forskarsamhället har haft tillgång till publikationen, men har inte funnit den värd att nämna, dvs den har inte påverkat någon i deras kunskapsproduktion. Jag har tydligen producerat en skräppublikation.
Vi skräpproducenter har två försvar. Det första försvaret är att vi måste hålla på med forskning för att upprätthålla vår kompetens så att vi kan vara goda lärare (som jag skrivit om tidigare: https://doncollin.weebly.com/blogg/forskning-for-excellens-i-kunskapsskapande-och-kunskapsformedling ). Artikelproduktionen är således inte i första hand till för den allmänna kunskapens skull, utan är ett medel för att upprätthålla den egen kompetensen. Att detta medel publiceras beror inte på att det har något att bidra med, utan för att vårt system och våra normer kräver att allt som skrivs skall publiceras.
Det andra försvaret är att kunskap är svårvärderad, varför det är bättre att kasta ut mer än mindre, eftersom vi inte vet på förhand vilket som har värde och därmed kommer att uppmärksammas. Det är emellertid en aningen negativ syn då vi därmed säger att vi inte vet vad vi gjort, utan inväntar forskarsamhällets bedömning.
Inför denna okunskap står vi med en stor frustration. I forsen av skräpproduktion finns guldbitar som kan lära oss. De lättjefulla väljer den simpla vägen och läser blott publikationer som andra har uppmärksammat, dvs som har många citeringar. De lättjefulla läser blott publikationer i tidskrifter som genom citeringsmätningar visar rymmer artiklar som citeras ofta. Denna lättjefulla väg har dock problemen kring hur tidskrifter väljer ut sin artiklar (som jag behandlat här: https://doncollin.weebly.com/blogg/granskningsprocessen-av-vetenskapliga-artiklar )
De mer ambitiösa läser lite mindre av de lättjefullas artiklar och lägger istället den tiden på att gå igenom obskyra tidskrifter och söker via internet artiklar som finns i tidskrifter som man inte hört talas om. När man gör det, erfar man förvisso starkt produktionen av skräp. Men man kan också hitta det lilla guldkorn som motiverar en att fortsätta leta i strömmen av skräp.
Därför är min uppmaning till envar forskare, att någon gång söka av tidskrifter och internet, med stor tidsspillan som resultat och med intryck av skräpproduktion, för att vara den seriösa forskaren som försöker finna guldkornen.
Den 24 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
