Du har all rätt att vara trött på mitt ideliga skrivande om högskolan och den repression jag mött där. Det framstår som en högst egen fanatism, och ett utslag av irrationalitet, dvs högskolefobi. Likt det jag skrev om igår.
Men. Det är inte en fobi, vilket jag indirekt skall berätta om här.
I dag skulle jag så gärna vilja berätta om en händelse på en högskola, där repressionen rundades av en innovativ, obstinat medarbetares hängivenhet till de akademiska idealen. Ett agerande som gick tvärs mot repressionens uttalade beslut. Där omsorgen om högskolans egentliga målsättning, att ge kritisk kunskap till studenter, innebar ett agerande som gick stick i stäv mot den repressiva ledningens beslut.
En tjusig Potemkinkuliss skapades där följsamhet till ledningens beslut tydligt och klart förkunnades och demonstrerades. Men där det rakt motsatta skedde bakom en Potemkinkuliss, där brottet och förkastandet av det repressiva beslutet genomfördes.
Dock, som med alla kulisser, finns sprickor i kulisserna, som kan riskera att avslöja vad som sker bakom kulisserna.
Förbrytaren är emellertid en klok person, som har en ex post-strategi att använda om avslöjandet skulle ske. Jag är inte så bildad om Potemkinkulisserna, varför jag inte vet om Potemkin också hade en ex post-strategi, om hans kulissbyggande skulle ha avslöjats. Men dagens användare av Potemkinkulisserna har en ex post-strategi.
Ex post-strategin är att följa den visdom som jag fått efter nästan 40 år i högskolevärlden. En visdom jag själv aldrig klarat av att följa eftersom jag varit dogmatisk i min öppenhet, och därför aldrig klarat av ens den första delen, att bygga Potemkinkulisser.
Visdomen är följande: Be aldrig om lov, be om ursäkt. När du vill göra något som du vet kommer att skapa motstånd, ja, t o m repression mot dig och ditt görande, presentera då aldrig vad du vill göra och be om lov att få göra det. Gör det du vill göra, försök dölja vad du gjort, men, vid avslöjande, ha alltid en ursäkt beredd. Då kan du kanske undkomma repressionen.
Förbrytaren har en ursäkt beredd om förbrytarens handling blir känd. Den är väl formulerad och det förvånade ansiktsuttrycket som skall sättas upp vid det eventuella avslöjandet är redan inövat: ”Men, inte visste jag att beslutet också innebar att man inte fick göra vad jag gjorde. Jag trodde att jag var följsam mot beslutet. Men det var jag tydligen inte. Om det visste jag inte. Det förstod jag inte. Jag ber om ursäkt för vad jag gjort.”
I dag kan jag inte följa det som är min plikt, som varit och är min absoluta ledstjärna, den fundamentalistiska öppenheten. Ja, i dag bryter jag mot min plikt, mot min ledstjärna och avviker från min fundamentalism genom att INTE berätta om händelsen.
Du kommer inte att få veta om händelsen, om Potemkinkulissen, om ex post-ursäkten, ty mot min plikt, min övertygelse, min ledstjärna, står omsorgen om en individ, som inte skall drabbas av repressionen p g a min plikt.
Likt Petrus fick höra hanens galande när han förnekade Jesus, hör jag nu hanen gala.
Men jag försöker övertyga tuppen att inte gala så mycket, ty jag har förvisso inte berättat händelsen, men jag har i alla fall uppfyllt min plikt genom att berätta om att det finns en händelse.
Således, jag ber dig tro mig, att det finns en händelse som visar på repressionen på högskolorna, men också att det finns modiga förbrytare som följer akademins målsättning. Förbrytaren får min uppskattning och respekt och beundran. Men också mitt skratt, ty lyckas brottet, visar det att, som jag skrev om för några dagar sedan (https://doncollin.weebly.com/blogg/hogskolan-och-bloggen-i-den-nya-versionen-av-kejsarens-nya-klader ), att kejsaren är naken, och att barnet är förvisat från processionen, men att barnet likt förbaskat avslöjar den nakne Kejsaren, dock så att Kejsaren och hans anhang inte hör det.
Det som sker är blott det som synes ske, medan det verkliga skeendet, sker i det fördolda. Så fungerar högskolornas repression. Och så fungerar de som gör motstånd, som följer sin akademiska plikt, att ge en god utbildning som syftar till kunniga och kritiska studenter.
Den 14 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Men. Det är inte en fobi, vilket jag indirekt skall berätta om här.
I dag skulle jag så gärna vilja berätta om en händelse på en högskola, där repressionen rundades av en innovativ, obstinat medarbetares hängivenhet till de akademiska idealen. Ett agerande som gick tvärs mot repressionens uttalade beslut. Där omsorgen om högskolans egentliga målsättning, att ge kritisk kunskap till studenter, innebar ett agerande som gick stick i stäv mot den repressiva ledningens beslut.
En tjusig Potemkinkuliss skapades där följsamhet till ledningens beslut tydligt och klart förkunnades och demonstrerades. Men där det rakt motsatta skedde bakom en Potemkinkuliss, där brottet och förkastandet av det repressiva beslutet genomfördes.
Dock, som med alla kulisser, finns sprickor i kulisserna, som kan riskera att avslöja vad som sker bakom kulisserna.
Förbrytaren är emellertid en klok person, som har en ex post-strategi att använda om avslöjandet skulle ske. Jag är inte så bildad om Potemkinkulisserna, varför jag inte vet om Potemkin också hade en ex post-strategi, om hans kulissbyggande skulle ha avslöjats. Men dagens användare av Potemkinkulisserna har en ex post-strategi.
Ex post-strategin är att följa den visdom som jag fått efter nästan 40 år i högskolevärlden. En visdom jag själv aldrig klarat av att följa eftersom jag varit dogmatisk i min öppenhet, och därför aldrig klarat av ens den första delen, att bygga Potemkinkulisser.
Visdomen är följande: Be aldrig om lov, be om ursäkt. När du vill göra något som du vet kommer att skapa motstånd, ja, t o m repression mot dig och ditt görande, presentera då aldrig vad du vill göra och be om lov att få göra det. Gör det du vill göra, försök dölja vad du gjort, men, vid avslöjande, ha alltid en ursäkt beredd. Då kan du kanske undkomma repressionen.
Förbrytaren har en ursäkt beredd om förbrytarens handling blir känd. Den är väl formulerad och det förvånade ansiktsuttrycket som skall sättas upp vid det eventuella avslöjandet är redan inövat: ”Men, inte visste jag att beslutet också innebar att man inte fick göra vad jag gjorde. Jag trodde att jag var följsam mot beslutet. Men det var jag tydligen inte. Om det visste jag inte. Det förstod jag inte. Jag ber om ursäkt för vad jag gjort.”
I dag kan jag inte följa det som är min plikt, som varit och är min absoluta ledstjärna, den fundamentalistiska öppenheten. Ja, i dag bryter jag mot min plikt, mot min ledstjärna och avviker från min fundamentalism genom att INTE berätta om händelsen.
Du kommer inte att få veta om händelsen, om Potemkinkulissen, om ex post-ursäkten, ty mot min plikt, min övertygelse, min ledstjärna, står omsorgen om en individ, som inte skall drabbas av repressionen p g a min plikt.
Likt Petrus fick höra hanens galande när han förnekade Jesus, hör jag nu hanen gala.
Men jag försöker övertyga tuppen att inte gala så mycket, ty jag har förvisso inte berättat händelsen, men jag har i alla fall uppfyllt min plikt genom att berätta om att det finns en händelse.
Således, jag ber dig tro mig, att det finns en händelse som visar på repressionen på högskolorna, men också att det finns modiga förbrytare som följer akademins målsättning. Förbrytaren får min uppskattning och respekt och beundran. Men också mitt skratt, ty lyckas brottet, visar det att, som jag skrev om för några dagar sedan (https://doncollin.weebly.com/blogg/hogskolan-och-bloggen-i-den-nya-versionen-av-kejsarens-nya-klader ), att kejsaren är naken, och att barnet är förvisat från processionen, men att barnet likt förbaskat avslöjar den nakne Kejsaren, dock så att Kejsaren och hans anhang inte hör det.
Det som sker är blott det som synes ske, medan det verkliga skeendet, sker i det fördolda. Så fungerar högskolornas repression. Och så fungerar de som gör motstånd, som följer sin akademiska plikt, att ge en god utbildning som syftar till kunniga och kritiska studenter.
Den 14 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
