Det var då, när offentligheten fanns, när barnets röst kunde höras och togs med den respekt som sanningen är värd. Då, när sanningen kunde höras, då den fanns i det offentliga rummet, och erkändes som sanning.
I dag, när sagan berättas på akademiska institutioner, har den förändrats och anpassats till dagens normer och synsätt.
I den nya versionen tar folket inte upp vad barnet sade, och säger absolut inte att man skall höra vad barnet säger. I stället tas barnet bryskt därifrån. I ett slutet, kalt rum instrueras barnet av de som mystiskt kallas HR-personal, att vara följsam mot kejsaren och kejsarens behov att njuta sina vackra kläder. Denna instruktion av följsamhet kallas, helt korrekt, för korrigeringssamtal. Ty sanningen skall korrigeras till det som förvisso inte är sant, men som är följsamt
Därefter släpps barnet ut igen och får gå till kejsarens procession. Men den har inte internaliserat instruktionen, än mindre följer barnet instruktionen, dvs korrigeringen, ty den kan blott säga vad den ser, och därför uppreparbarnet: ”Men han har jo ikke noget paa”.
I den gamla sagan säger folket till varandra, och sedan ropar de: "Men han har jo ikke noget paa". I den nya versionen tänker envar i folksamlingen förvisso att barnet återigen har rätt. Men de står tysta i sin följsamhet och ser på när barnet återigen dras undan från folksamlingen.
Denna gång leds barnet till rikets gräns och knuffas bryskt över gränsen till det andra riket.
Men den moderna sagan slutar, som alla sagor, lyckligt. Kejsaren och folket går där, trots att de ser kejsarens nakenhet och kejsaren vet att han är naken, och folket berömmer kejsaren för hans kläder och han tar villigt emot berömmet. Medan barnet lever lycklig i Ligurien, varifrån barnet, som ju är modernt, fortsätter säga sina sanningar genom sin blogg. Den du precis har läst.
Den 9 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin