Jag har tidigare skrivit om de organiskt intellektuella, de som villigt producerar och reproducerar dagens ideologi (Organiska intellektuella … är inte hållbara [https://doncollin.weebly.com/blogg/organiska-intellektuella-ar-inte-hallbara]). Den betraktelsen avslutade jag med att hävda att det gäller att ”… skapa en bubbla, vari den fria forskningen och utbildningen kan ske, men som inte hotar makten genom att ta strid med den.”
Jag har berättat om EC, en liten forskar- och utbildningsgrupp, som etablerades på en högskola, som framför allt drevs av glädje och vänskap, och som nådde en del framgångar. Den befann sig inom en institutions väggar, där den tämligen omedvetet, klarade att överleva. Den fick en del stöd från institutionen, då den bidrog med forskning, men kanske framför allt, med utbildning.
EC fick kritik för att inte vara inkluderande. Vi i EC tyckte det var aningen orättfärdig kritik, då vi försökte dra in andra. Men de inkluderades inte då de i allmänhet inte svarade an på det sätt att arbeta som vi gjorde. Kanske de blott ville ta del av våra framgångar utan att arbeta så hårt, eller så tyckte vi att de inte svarade an på EC:s norm, att man ständigt var bered att hjälpa varandra, oaktat dag och tid.
EC var däremot, omedvetet, inte expansivt. EC slöt sig hellre än öppnade sig. Vilket jag idag tror är en anledning till dess lyckosamma framgång på högskolan. Den blev en bubbla, som förvisso kritiserades för att vara en bubbla, men då den var någorlunda sluten och inte expansiv, inte hotade någon, minst av allt, de med makt.
En gång gick några av oss tydligt ur bubblan och började strida för en sak som gällde institutionen, att vi skulle satsa på få Civilekonomrättigheter, dvs rätten att ge en fyraårsutbildning, med Civilekonomrättigheter. Vi fick resurser för att genomföra en ansökan, men föll i utvärderingen då vi saknade professorer i marknadsföring och redovisning. Vi blev först irriterade på sättet att utvärdera, då kriterierna skapades i utvärderingen och fanns inte före ansökningstidens utgång. Men det gäller att laga efter läge, så i förstone försökte vi få resurser för att få till en utveckling som syftade till att uppnå kriterierna. De fick vi inte, varför två av EC lämnade högskolan.
Vad jag då inte förstod var att det gick att lämna bubblan, om och endast om det inte innebar en ansträngning för de med makt, dvs om vi gjorde ansökan. När det sedan krävdes ansträngning för dem, kom motståndet. Ett passivt motstånd genom att förhala, genom att peka på behov att först genomföra en omorganisation, för att sedan, i en avlägsen framtid, ägna sig åt det som jag ansåg vara organisationens arbete.
På den nya plats jag fick agerade jag inte utifrån insikten att skapa en bubbla, och inte konfrontera makten. När jag lämnade två år senare, sade avdelningschefen att jag gjort ett bra val.
På universitetet, med ansvar för examensarbeten på Civilekonomprogrammet i redovisning och finansiering, fick jag möjlighet att införa den modell som vi utvecklade i Kristianstad för seminariearbete. Det skedde i en genuin akademisk miljö, med debatter och diskussion. Och med skratt. Men, återigen, var jag inte medveten om att det produktiva arbetet kunde ske p g a att det skedde i en bubbla, med starka akademiska värderingar, gruppen för bolagsstyrning (Corporate governance) under beskydd av en akademisk ledare, KJ. En grupp som på många sätt liknande EC, starka akademiska värderingar, skratt, solidaritet, inriktning på både forskning och utbildning.
Så kom mitt arbetslivs största misstag, återvändandet till högskolan, men nu med den föga insiktsfulla tanken att INTE bilda en bubbla, utan att ta med hela institutionen och göra den till en stark akademisk institution, så småningom med det fräcka tilltaget att söka forskarutbildningsrättigheter.
Initialt gick det bra, ty en av maktens positioner upprätthölls av en EC-medlem, med strategiska ambitioner. Så länge hon fanns på plats, blev jag inte kallad till korrigeringssamtal. När hon sedan blev befordrad till fyra-barns-mor, och lämnade institutionen, och därmed positionen, förlorade jag mitt beskydd. De svagare akademikerna, och de som inte var akademiker (dvs forskarutbildade med hatt), gjorde revolt mot mina ambitioner, och besatt nu alla maktpositioner. Jag avlövades ansvarspositioner och slutligen rätten att vara på min arbetsplats.
Denna anekdot, den trista avslutning på mitt akademiska arbetsliv, med ambition att vara akademisk ledare, har gett mig den lärdom jag här försöker framställa. Den börjar med det som jag själv så initierat och lärdomsaktigt undervisat om på mina lektioner i strategi.
Inför strategiformering skall man göra en intressentanalys, med medföljande maktanalys. Man skall identifiera intressenterna, och därefter deras makt att påverka strategin. De utan makt behöver man inte bry sig om. De med makt måste man beakta. Du kommer aldrig att lyckas med en strategi om den inte tar hänsyn till makten.
När du har din maktanalys klar, får du se om du kan hantera makten, eller om du skall genomföra din strategi i en mindre grupp, en bubbla, där du kan realisera din vision, men vara medveten om att du i din bubbla absolut inte hotar makten.
Min övertygelse är att man blott kan lyckas med en inkluderande strategi om det finns akademiska ledare. De förstår vad man gör, och framför allt, de känner sig inte hotade av en akademisk strategi. Ja, de kan t o m vara medverkande i strategin.
Har man däremot akademiska chefer kommer dessa att söka stöd hos de mindre lyckade akademikerna och de som inte är akademiker, och med det stödet som legitimitet, förhindra och motarbeta din strategi.
Slutsatsen är att en akademiskt stark inkluderande strategi går sannolikt att genomföra med akademiska ledare. Finns blott akademiska chefer, skall du skapa en bubbla, och vara noga med att aldrig hota chefernas makt. Hotar du chefernas makt, blir du antingen arbetsbefriad, eller väljer att dra dig tillbaka med en uppsägning. Jag blev arbetsbefriad och den akademiska ledaren på universitetet sade upp sig.
Öllsjö den 2 augusti 2019
Jag har berättat om EC, en liten forskar- och utbildningsgrupp, som etablerades på en högskola, som framför allt drevs av glädje och vänskap, och som nådde en del framgångar. Den befann sig inom en institutions väggar, där den tämligen omedvetet, klarade att överleva. Den fick en del stöd från institutionen, då den bidrog med forskning, men kanske framför allt, med utbildning.
EC fick kritik för att inte vara inkluderande. Vi i EC tyckte det var aningen orättfärdig kritik, då vi försökte dra in andra. Men de inkluderades inte då de i allmänhet inte svarade an på det sätt att arbeta som vi gjorde. Kanske de blott ville ta del av våra framgångar utan att arbeta så hårt, eller så tyckte vi att de inte svarade an på EC:s norm, att man ständigt var bered att hjälpa varandra, oaktat dag och tid.
EC var däremot, omedvetet, inte expansivt. EC slöt sig hellre än öppnade sig. Vilket jag idag tror är en anledning till dess lyckosamma framgång på högskolan. Den blev en bubbla, som förvisso kritiserades för att vara en bubbla, men då den var någorlunda sluten och inte expansiv, inte hotade någon, minst av allt, de med makt.
En gång gick några av oss tydligt ur bubblan och började strida för en sak som gällde institutionen, att vi skulle satsa på få Civilekonomrättigheter, dvs rätten att ge en fyraårsutbildning, med Civilekonomrättigheter. Vi fick resurser för att genomföra en ansökan, men föll i utvärderingen då vi saknade professorer i marknadsföring och redovisning. Vi blev först irriterade på sättet att utvärdera, då kriterierna skapades i utvärderingen och fanns inte före ansökningstidens utgång. Men det gäller att laga efter läge, så i förstone försökte vi få resurser för att få till en utveckling som syftade till att uppnå kriterierna. De fick vi inte, varför två av EC lämnade högskolan.
Vad jag då inte förstod var att det gick att lämna bubblan, om och endast om det inte innebar en ansträngning för de med makt, dvs om vi gjorde ansökan. När det sedan krävdes ansträngning för dem, kom motståndet. Ett passivt motstånd genom att förhala, genom att peka på behov att först genomföra en omorganisation, för att sedan, i en avlägsen framtid, ägna sig åt det som jag ansåg vara organisationens arbete.
På den nya plats jag fick agerade jag inte utifrån insikten att skapa en bubbla, och inte konfrontera makten. När jag lämnade två år senare, sade avdelningschefen att jag gjort ett bra val.
På universitetet, med ansvar för examensarbeten på Civilekonomprogrammet i redovisning och finansiering, fick jag möjlighet att införa den modell som vi utvecklade i Kristianstad för seminariearbete. Det skedde i en genuin akademisk miljö, med debatter och diskussion. Och med skratt. Men, återigen, var jag inte medveten om att det produktiva arbetet kunde ske p g a att det skedde i en bubbla, med starka akademiska värderingar, gruppen för bolagsstyrning (Corporate governance) under beskydd av en akademisk ledare, KJ. En grupp som på många sätt liknande EC, starka akademiska värderingar, skratt, solidaritet, inriktning på både forskning och utbildning.
Så kom mitt arbetslivs största misstag, återvändandet till högskolan, men nu med den föga insiktsfulla tanken att INTE bilda en bubbla, utan att ta med hela institutionen och göra den till en stark akademisk institution, så småningom med det fräcka tilltaget att söka forskarutbildningsrättigheter.
Initialt gick det bra, ty en av maktens positioner upprätthölls av en EC-medlem, med strategiska ambitioner. Så länge hon fanns på plats, blev jag inte kallad till korrigeringssamtal. När hon sedan blev befordrad till fyra-barns-mor, och lämnade institutionen, och därmed positionen, förlorade jag mitt beskydd. De svagare akademikerna, och de som inte var akademiker (dvs forskarutbildade med hatt), gjorde revolt mot mina ambitioner, och besatt nu alla maktpositioner. Jag avlövades ansvarspositioner och slutligen rätten att vara på min arbetsplats.
Denna anekdot, den trista avslutning på mitt akademiska arbetsliv, med ambition att vara akademisk ledare, har gett mig den lärdom jag här försöker framställa. Den börjar med det som jag själv så initierat och lärdomsaktigt undervisat om på mina lektioner i strategi.
Inför strategiformering skall man göra en intressentanalys, med medföljande maktanalys. Man skall identifiera intressenterna, och därefter deras makt att påverka strategin. De utan makt behöver man inte bry sig om. De med makt måste man beakta. Du kommer aldrig att lyckas med en strategi om den inte tar hänsyn till makten.
När du har din maktanalys klar, får du se om du kan hantera makten, eller om du skall genomföra din strategi i en mindre grupp, en bubbla, där du kan realisera din vision, men vara medveten om att du i din bubbla absolut inte hotar makten.
Min övertygelse är att man blott kan lyckas med en inkluderande strategi om det finns akademiska ledare. De förstår vad man gör, och framför allt, de känner sig inte hotade av en akademisk strategi. Ja, de kan t o m vara medverkande i strategin.
Har man däremot akademiska chefer kommer dessa att söka stöd hos de mindre lyckade akademikerna och de som inte är akademiker, och med det stödet som legitimitet, förhindra och motarbeta din strategi.
Slutsatsen är att en akademiskt stark inkluderande strategi går sannolikt att genomföra med akademiska ledare. Finns blott akademiska chefer, skall du skapa en bubbla, och vara noga med att aldrig hota chefernas makt. Hotar du chefernas makt, blir du antingen arbetsbefriad, eller väljer att dra dig tillbaka med en uppsägning. Jag blev arbetsbefriad och den akademiska ledaren på universitetet sade upp sig.
Öllsjö den 2 augusti 2019
RSS-flöde
