Nej, så står det inte. Det är helt otänkbart att något sådant skulle skrivas. Vad man än anser om sina motståndare, är det ovärdigt att hota med eld. Det är kanske också lagstridigt. Och slutligen, att fara med sådana hot i en text skulle ha initierat en debatt om yttrandefrihetens gränser.
Men denna text finns. Inte i ett politiskt dokument, utan i ett religiöst. Detta är en omskrivning av koranens vers 4:56, där jag blott lagt till ordet partiet. Det som inte går an i resten av samhället, går tydligen an i religiösa sammanhang.
En psykolog, som hjälper par i relationskriser, skriver så här, om hur mannen skall hantera en kvinna som är svår att tas med: ”Om du ser tecken på illvilja hos henne, förmana henne då och varna henne och om detta inte hjälper, håll dig borta från ert nattläger, och som sista utväg, tillrättavisa henne handgripligen.”.
Nej, även detta är lögn. Ingen psykolog skulle uppmana till våld. Ja, det är ju en uppmaning till att begå en illegal handling. Att slå någon, även om det är en kvinna, är misshandel enligt 3 kap §5 Brottsbalken: ”Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.”
Det finns således en uppmaning och ett rättfärdiggörande av en brottslig handling. Den texten skulle sannolikt kunna lagsökas. Den skulle också ifrågasättas, ty är det verkligen till uppmaning av våld mot kvinnor som vi har yttrandefrihet?
Denna text finns emellertid, här lätt omskriven, några verser innan den förra texten, nämligen koranen, vers 4:34.
Igår skrev jag om ärkebiskopen och hennes skamlöshet, när hon anmärkte på andras sätt att använda yttrandefriheten, medan hon själv inte ser hur hennes egen kyrka anstränger yttrandefriheten, kanske t o m bortom dess gräns, genom att ha texter som kan brännmärkas som djupt ovärdiga och kränkande. Jag dristar mig till ett citat från hennes egen bok:” Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” (Matteus 7:3)
Idag har jag visat på den tredje abrahamitiska religionens ansträngning av yttrandefriheten. Judendomen, kristendomen och islam är verkligen yttrandefrihetens gränsryttare. De befinner sig i gränslandet, ja, kanske t o m utanför yttrandefrihetens gränser.
Varför ifrågasätts människors rätt att skapa teckningar, som Vilks rondellhund, och den franska tidningens skämtteckningar, när texter som rimligen kan anses befinna sig på gränsen, och t o m utanför gränsen för yttrandefriheten, inte ifrågasätts? Jag har två förslag på svar.
- Religiösa människor är svaga människor som behöver sina heliga texter, hur vidriga de än är, som ett opium. Vi tycker synd om dem, och låter dem hållas. Vi blundar därför för deras verbala övergrepp inom yttrandefriheten.
- Religiösa människor är som vi andra, som förstår att texterna är absurda, skapade av absurda människor i en absurd tid, och tillmäter dem därför ingen betydelse.
Ingen av de förklaringarna kan vi acceptera. Mot andra argumentet, att religiösa är som vi andra, kan anföras att det finns religiösa som tror på texterna och agerar efter dem. Mot det första argumentet kan anföras att det finns religiösa människor som är starka, och som med dessa texter som grund, kan utföra de värsta terrordåd.
Dessa texter är dödliga. Vilks rondellhund och Charlies skämtteckningar är inte dödliga, ty ingen ateist har tagit dem som grund för att mörda muslimer. Däremot har muslimer tagit dem som skäl, drivna av sina heliga texter, för att mörda. Det är de religiösa och deras texter, som mördar, inte teckningarna.
Således borde vi ha en debatt om koranen och bibeln kan anses falla inom yttrandefriheten, eller om de borde förbjudas, då de stimulerar till terrorhandlingar.
Religionen får inte vara vad den är idag, en fristad för hat och terror.
Den 8 november 2020
Sven-Olof Collin