I Frankrike, enligt god sed, serveras vinet av värden, där den som serverar är mannen, inte kvinnan. I Sverige tror jag att vår sed är liknande, även om vår könsbundenhet nog är svagare, om än inte frånvarande, då jag tror, utifrån min erfarenhet, att snaps i allmänhet serveras av den manlige värden.
I denna tradition är det värdens uppgift att hålla uppsikt på allas glas, där de fylls på när de börjar sina. Om någon sitter med tomt glas en längre stund, är det en pinsamhet. Om någon utbringar en skål och någon anmärker att den eller bordsgrannen saknar vin i glaset, blir det en irritation när alla får sitta med höjda glas i väntan på att värden gör sitt jobb, som den uppenbart negligerat. Under gott värdskap uppstår aldrig en situation med tomma glas.
När jag började gå på middagar hos mina grannar i Ligurien, fann jag mig sittande med tomt glas. Så starkt var min sedvana kodad att jag först inte märkte vad som skedde. Där kan man bli serverad vid det första glaset. Men då kan det vara en indikation att man får en mycket stor uppmärksamhet, en uppmärksamhet som inte ges alla, de vanliga gästerna. Efter några middagar har man glidit in i sammanhanget, man är en normal person och blir därmed egentligen än mer upphöjd, ty nu räknas man bland alla andra. Varvid man själv får servera sig.
Ty på middagarna i Ligurien serverar man sig själv. Man tar när man behöver. Värden har inget serveringsansvar.
Den seden blir dråplig när man själv bjuder på middag i Ligurien och agerar som den svenska seden påbjuder. Att värden serverar vin blir nästan ett irritationsmoment, en störning där gästen får avbryta vad den håller på med för att reglera mängden vin, något den är van att själv göra. Och än värre är det för den svenskt kodade, att räcka sig över bordet, ta vinet och hälla upp i sitt eget glas. Då är man hång, man tar girigt, man är hagalen, ser till sig själv på andras bekostnad. Även om jag blivit van vid traditionen, något jag måste vara ty annars får jag inget vin i glaset, svider det i själen eftersom jag erfar känslan av att vara hång, trots att jag inte är det, i den liguriska situationen.
Så hårt sitter traditioner att man kan vänja sig vid att agera enligt annans tradition, men att känslan av agerandet fortfarande blir enligt den inlärda traditionen. Assimilering kan således innebära att förnuftet anger hur man skall agera, medan själen stretar mot. Viljan står mellan förnuftet och själen.
Den 6 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
I denna tradition är det värdens uppgift att hålla uppsikt på allas glas, där de fylls på när de börjar sina. Om någon sitter med tomt glas en längre stund, är det en pinsamhet. Om någon utbringar en skål och någon anmärker att den eller bordsgrannen saknar vin i glaset, blir det en irritation när alla får sitta med höjda glas i väntan på att värden gör sitt jobb, som den uppenbart negligerat. Under gott värdskap uppstår aldrig en situation med tomma glas.
När jag började gå på middagar hos mina grannar i Ligurien, fann jag mig sittande med tomt glas. Så starkt var min sedvana kodad att jag först inte märkte vad som skedde. Där kan man bli serverad vid det första glaset. Men då kan det vara en indikation att man får en mycket stor uppmärksamhet, en uppmärksamhet som inte ges alla, de vanliga gästerna. Efter några middagar har man glidit in i sammanhanget, man är en normal person och blir därmed egentligen än mer upphöjd, ty nu räknas man bland alla andra. Varvid man själv får servera sig.
Ty på middagarna i Ligurien serverar man sig själv. Man tar när man behöver. Värden har inget serveringsansvar.
Den seden blir dråplig när man själv bjuder på middag i Ligurien och agerar som den svenska seden påbjuder. Att värden serverar vin blir nästan ett irritationsmoment, en störning där gästen får avbryta vad den håller på med för att reglera mängden vin, något den är van att själv göra. Och än värre är det för den svenskt kodade, att räcka sig över bordet, ta vinet och hälla upp i sitt eget glas. Då är man hång, man tar girigt, man är hagalen, ser till sig själv på andras bekostnad. Även om jag blivit van vid traditionen, något jag måste vara ty annars får jag inget vin i glaset, svider det i själen eftersom jag erfar känslan av att vara hång, trots att jag inte är det, i den liguriska situationen.
Så hårt sitter traditioner att man kan vänja sig vid att agera enligt annans tradition, men att känslan av agerandet fortfarande blir enligt den inlärda traditionen. Assimilering kan således innebära att förnuftet anger hur man skall agera, medan själen stretar mot. Viljan står mellan förnuftet och själen.
Den 6 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
