Man hade genomdrivet principen om lika värde, att alla var lika, och med priset, att alla var lika värda. Dock kvarhöll man den något rasistiska färgtendensen, att skilja mellan rött och vitt. Men där stannade diskrimineringen. I övrigt gällde allt vins lika värde.
Huvudpersonen i romanen blir aningen bedrövad inför detta tilltag då han hade beställt en Barolo, eftersom det Piemontevinet, om det var vällagrat, skulle gå väl med den maträtt han hade beställt. Nu skulle han förvisso undslippa den förmodat märkliga upplevelsen att dricka vitt vin till sin maträtt, men att få kreti och pleti, utan urskiljning, om än rött, skulle sannolikt innebära en minst lika märklig upplevelse.
Bolsjevikernas princip om lika värde innebar att kunskap om vin spelade ingen roll. Kvaliteter i viner spelade ingen roll. Dess spegling i vinets pris var försvunnet. Och kanske det mest bedrövliga, sammanhanget, dvs vinet och maträtten i ett gemensamt sammanhang där vinet och maträtten samspelar med varandra till stor njutning, var borta.
Idag står alla, förutom de mest högerextrema, bakom bolsjevikernas princip om lika värde. Men de accepterar inte bolsjevikernas enda diskriminering, vita och rött. Det anständiga mänskliga samhället kännetecknas av lika värde, att alla människor är lika värda. Som vinet i vinkällaren.
Men det är ju uppenbart inte sant. En analfabet som bibliotekarie är värdelös i sammanhanget av ett skolbibliotek. Däremot kanske analfabeten har mycket god hand med människor och passar väl som rastvakt på skolan, där kanske en introvert, beläst bibliotekarie är värdelös. Baloro har stort värde i sammanhang med somliga maträtter, men knappast som dessertvin. Människans värde, precis som vinet, bestäms av sammanhanget och dess förmåga.
Om människor hade haft samma värde, likt bolsjevikernas syn på vinet i vinkällaren, hade meritförteckningen eller CV:et varit meningslöst vid anställningsförfarande.
Nu hör jag någon säga att det egentligen inte är lika värde, utan lika värdighet som avses. Alla människor bär på samma värdighet, att vara människa, och har därför rätt till samma respekt, just för att den är människa.
Jag frågade studenter vid en lektion i företagsetik om vem i klassrummet som stod bakom principen om människans lika värdighet. Alla räckte upp handen. Då gav jag dem ett scenario. Du står vid stranden. Ute i havet finns tre män, på samma avstånd från stranden. Du ser att en är Hitler (som jag tog som exempel då jag inte tror att alla studenter vet att Kinas Mao är den största mördaren mänskligheten känner), en är din far och en är en för dig okänd man. När du kastar dig i vattnet för att livrädda, vilken person väljer du? Alla studenter insåg att de hade hamnat i en fälla, men de erkände att de skulle börja med sin far. Min nästa fråga blev: Om du orkar, vilken skulle du ta som nummer två? Samstämmigt blev det den okände mannen. Min sista fråga blev: Om du fortfarande tror dig orka rädda den tredje mannen, Hitler, som du vet står bakom Förintelsen och världskrig, skulle du kasta dig i vattnet och rädda honom, trots att du inser att du därmed kanske möjliggör hans fortsatta mördande? Där fanns det aningen oenighet, ty somliga menade att han var trots allt människa, några menade att man har skyldighet att försöka rädda människoliv, medan andra hävdade att summan av människolivräddade skulle bli större om man lät Hitler drunkna.
Men principen om alla människors värdighet borde leda till att studenter räddade en slumpmässigt vald man, ty alla hade ju exakt samma värdighet.
Om jag hade stått inför två flaskor, en med enkelt Nebbiolovin och en med Barolovin, och kunde blott välja en, då hade jag valt Barolo.
Som människor har vi en skyldighet att hjälpa människor, eftersom alla har en människas värdighet. Men det är rent nys, djupt oärligt och intellektuellt ohederligt att påstå att alla har samma värdighet.
Den 7 augusti 2034
Sven-Olof Yrjö Collin