Idag, till skillnad från tidigare, går vindarna till Vilks favör.
Nu skriver folk som tidigare har varit negativa, kritiska, tveksamma till Vilks konstprojekt. Som hävdat att han saknar konstnärlig begåvning. Som hävdat att han bara vill få ljus på sig genom provokation som metod.
Och de värsta smilfinkarna, de som tidigare sade att ”… yttrandefrihet är en frihet under ansvar och att den inte bör missbrukas för att provocera någon för provokationens egen skull.” (https://samnytt.se/olycka-eller-attentat-skyldiga-till-lars-vilks-dod-kan-pekas-ut-oavsett/ )
Jag har suttit och åhört en känd journalists utsaga, liknande Mats Dagerlinds ovan citerade, att provokation för provokation är oacceptabelt, och att man måste ta hänsyn till folks religiösa känslor. Idag skriver den journalisten som om han vore på Vilks sida, och borta är hans problematisering, och relativisering, av yttrandefriheten.
Det kan framstå som att de är principlösa. Men det är de inte. De har en princip, fingrets princip. Det våta pekfingrets princip.
Men man kan också vara vänlig. Kanske har de först nu insett det vi andra insåg när Vilks mordhotades, att konstnären, såväl som forskaren och journalisten, ja, alla, har rätt att uttrycka vad den vill. Möjligen finns en gräns som säger att man inte får medvetet ljuga om en enskild individ, där lögnen kan skada individen. Men i övrigt må man tala.
Det finns emellertid en grupp som man skall hedra idag, ty de står upp för sin sak. Det är alla de muslimska fascister som sedan Vilks olycka uttrycker sin uppskattning av hans död, och speciellt de som är så bildade i sin fascism att de förstår innebörden av den brinnande bilen, ty lågor är islams medel för att behandla de som inte lyder islam, allah och muslimerna.
De vänder inte kappan efter den svenska samhällsvinden, utan står tryggt och korrekt på islams grund. Vilks hade en Fatwa över sig. Den är nu genomförd. Av en olycka. De muslimska fascisterna har rätt att uttrycka sitt gillande, ty det är enligt deras tro och övertygelse. Vi har inte rätt att hindra dem, trots att vi blir lika kränkta av deras fascistiska hat, som de blev av Vilks rondellhund. Däremot har vi rätt, som jag gör här, att uttrycka min avsky inför deras uttryck, och det som deras avsky baseras på, islam.
Vi skall tacka dem för deras uppriktighet. Vi skall också tacka alla muslimer, som tysta åser allt detta. Ty det visar att vi har ett stort problem i Sverige, den muslimska fascismen, de som med ord, och några med handling, pläderar och agerar för fascismen, dvs att med våld genomföra politik. Och de som med sin tystnad accepterar den muslimska fascismen. De muslimer som inte med styrka står upp för ett islam med mänskligt ansikte. I min värld har de en skyldighet att kraftfullt agera. Om så bara för att visa att det finns muslimer som inte är fascister. Att det finns muslimer som är trovärdiga demokrater.
Vilks död öppnar inte ett sår i den svenska samhällskroppen. Såret har funnits där och finns där. Den sura vätskan är sur, oaktat om man testar den med ett lackmuspapper eller ej. Lars Vilks våldsamma död är lackmuspapperet som stacks ner i den svenska samhällskroppen.
Lackmuspapperet lyser starkt rött.
Den 5 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin