Det finns tre sätt att integrera migrantgrupper, dvs individer som tillhör en kultur och som ankommit ett område i sådan mängd att de själva utgör en folkgrupp, om än i minoritet.
Assimilering: Den ena kulturen ger upp sin dominans och domineras av den andra kulturen. Muslimer i Sverige får inte bränna koranen, inte avbilda mohammed och kvinnor bär ofta hijab. De kräver att dessa normer skall gälla i Sverige, dvs det är deras kulturs normer som skall gälla och inte den svenska kulturens normer, där man får avbilda gudar, bränna böcker och inte gärna går med vare sig ideologiska symboler på arbetsplatsen, eller bär huvudbonad inomhus. Assimilering skedde på 1000-talet i Sverige då de kristna kom och tryckte bort den tidigare kulturen genom att de byggde sina kyrkor på de forna heliga platserna. Assimilering tycks vara typiskt för kulturer som är totalitära eller har totalitära drag.
Syntetisering: Bägge kulturer bidrar till en ny, gemensam kultur. På vikingatiden kunde den kristna tron tas upp och föras in eftersom Asatron innebar att man hade flera gudar. Många forntida platser vittnar också om hur kulturer utvecklats med inslag av tidigare kulturer. Matkultur har ofta inslag av syntetisering, där Sverige tidigare hade tyska inslag, t ex spiddekagan, men idag anammar italienska inslag, t ex spagetti.
Segregering: Bägge kulturer bevarar sig i ett samhälle med få samhörigheter, där grupperna lever åtskilda. Det är det som kallas mångkultur, där t ex en lag gäller en grupp och en annan lag gäller en annan grupp. Det är det som finns med vissa inslag i Sverige, där vissa invandrargrupper löser sina konflikter inom sig, istället för att vända sig till staten.
Med en del av de exempel jag gett, syns det att integration kan ske på olika sätt, i olika delar av samhället, där yttrandefrihet kan utsättas för assimilering, matkultur för syntetisering och konflikthantering för segregering. Integration behöver därför inte vara ensidig, dvs blott ske på ett sätt, utan integration kan vara mångfaldig, dvs olika samhälleliga områden kan få olika integrationsformer.
Sverige var tidigare ett mycket homogent samhälle, där den dominerande integrationen var assimilering. Av äldre invandrare jag mött, har jag stött på en kraftig betoning på assimilering till svensk kultur, medan kanske främst judarna stod för starkare element av segregation, genom t ex egna skolor. Idag erfar jag att muslimerna står för assimilering till muslimsk kultur, och för segregation, med egna bostadsområden och ambition till egna skolor, vilket dock förhindras idag av svenska statens Skolverk.
Med de folkgrupper vi nu fått i Sverige borde diskussionen inte vara vilken form av integration vi skall ha, utan vilken form av integration vi skall ha på olika samhällsområden.
Sverige har två normer som jag tror tjänat oss väl, demokrati och konfliktundvikande. Det kunde innebära att vi skulle använda assimilering när det gällde demokratins yttrandefrihet, där svenska normer används, dvs rätt att avbilda vem och hur vi vill och rätt att uttrycka avsky genom att bränna böcker. Konfliktundvikandet skulle också innebära assimilering, där religionens plats i samhället undertrycks, för att därmed minska konflikttrycket i samhället, vilket innebär att vi inte accepterar bärande av religiösa symboler på t ex statliga områden, och religion utövas på avskilda platser.
Däremot kunde vi glatt använda syntetisering i vår kaffekultur, där vi redan syntetiserat det italienska kaffet, varför det arabiska kaffet, vilket väl kallas turkiskt kaffe, gärna kunde tas in. Likaså kan jag lätt föredra syntetiserande genom att anamma de starkt söta arabiska kakorna till vårt kaffebord.
Således skall integrationsdebatten handla om vilken form av integration som skall användas i ett samhällsområde.
Den 13 februari 2014
Sven-Olof Yrjö Collin
Assimilering: Den ena kulturen ger upp sin dominans och domineras av den andra kulturen. Muslimer i Sverige får inte bränna koranen, inte avbilda mohammed och kvinnor bär ofta hijab. De kräver att dessa normer skall gälla i Sverige, dvs det är deras kulturs normer som skall gälla och inte den svenska kulturens normer, där man får avbilda gudar, bränna böcker och inte gärna går med vare sig ideologiska symboler på arbetsplatsen, eller bär huvudbonad inomhus. Assimilering skedde på 1000-talet i Sverige då de kristna kom och tryckte bort den tidigare kulturen genom att de byggde sina kyrkor på de forna heliga platserna. Assimilering tycks vara typiskt för kulturer som är totalitära eller har totalitära drag.
Syntetisering: Bägge kulturer bidrar till en ny, gemensam kultur. På vikingatiden kunde den kristna tron tas upp och föras in eftersom Asatron innebar att man hade flera gudar. Många forntida platser vittnar också om hur kulturer utvecklats med inslag av tidigare kulturer. Matkultur har ofta inslag av syntetisering, där Sverige tidigare hade tyska inslag, t ex spiddekagan, men idag anammar italienska inslag, t ex spagetti.
Segregering: Bägge kulturer bevarar sig i ett samhälle med få samhörigheter, där grupperna lever åtskilda. Det är det som kallas mångkultur, där t ex en lag gäller en grupp och en annan lag gäller en annan grupp. Det är det som finns med vissa inslag i Sverige, där vissa invandrargrupper löser sina konflikter inom sig, istället för att vända sig till staten.
Med en del av de exempel jag gett, syns det att integration kan ske på olika sätt, i olika delar av samhället, där yttrandefrihet kan utsättas för assimilering, matkultur för syntetisering och konflikthantering för segregering. Integration behöver därför inte vara ensidig, dvs blott ske på ett sätt, utan integration kan vara mångfaldig, dvs olika samhälleliga områden kan få olika integrationsformer.
Sverige var tidigare ett mycket homogent samhälle, där den dominerande integrationen var assimilering. Av äldre invandrare jag mött, har jag stött på en kraftig betoning på assimilering till svensk kultur, medan kanske främst judarna stod för starkare element av segregation, genom t ex egna skolor. Idag erfar jag att muslimerna står för assimilering till muslimsk kultur, och för segregation, med egna bostadsområden och ambition till egna skolor, vilket dock förhindras idag av svenska statens Skolverk.
Med de folkgrupper vi nu fått i Sverige borde diskussionen inte vara vilken form av integration vi skall ha, utan vilken form av integration vi skall ha på olika samhällsområden.
Sverige har två normer som jag tror tjänat oss väl, demokrati och konfliktundvikande. Det kunde innebära att vi skulle använda assimilering när det gällde demokratins yttrandefrihet, där svenska normer används, dvs rätt att avbilda vem och hur vi vill och rätt att uttrycka avsky genom att bränna böcker. Konfliktundvikandet skulle också innebära assimilering, där religionens plats i samhället undertrycks, för att därmed minska konflikttrycket i samhället, vilket innebär att vi inte accepterar bärande av religiösa symboler på t ex statliga områden, och religion utövas på avskilda platser.
Däremot kunde vi glatt använda syntetisering i vår kaffekultur, där vi redan syntetiserat det italienska kaffet, varför det arabiska kaffet, vilket väl kallas turkiskt kaffe, gärna kunde tas in. Likaså kan jag lätt föredra syntetiserande genom att anamma de starkt söta arabiska kakorna till vårt kaffebord.
Således skall integrationsdebatten handla om vilken form av integration som skall användas i ett samhällsområde.
Den 13 februari 2014
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
