Jag har ett hyfsat sk ’sunt förnuft’ Därtill är jag hyfsat utbildad i företagsekonomi. Jag har t o m föreläst om ekonomens mest centrala begrepp kostnad. Ja, t o m publicerat vetenskapliga artiklar om kostnad. Ändock känner jag mig som ett dumhuvud inför den debatt som blossat upp om fjärrvärme.
I en artikel (länkar till mina källor finns sist) klagar en fjärrvärmekund på att det kommunala bolaget som säljer fjärrvärme, vill ha mellan 300 000 och 400 000 i, vad de kallar, nyanslutningsavgift. De har haft fjärrvärme i 50 år och nu är det dags att byta ut rören. De boende tycker det är mycket pengar, de hänvisar till att ett liknande projekt genomfördes nyligen, men då utan nyanslutningsavgift, och slutligen, bolaget går med vinst och lämnar pengar, koncernbidrag, till de ägande kommunerna.
För en företagsekonom är det inte så svårt, trodde jag. Men debatten antyder att jag måtte ha fel.
Fjärrvärme har en kostnad, dvs en resursförbrukning. Den består av rörliga kostnader, som kostnaden för det man eldar i fjärrvärmeverket. Den har sedan mer eller mindre fasta kostnader, som t ex slitage på rören, som innebär att man ibland måste reparera dem och slutligen måste byta ut dem, antingen för att de inte fungerar längre, eller för att de inte är ekonomiska längre, vilket kan bero på att det nu finns rör som kan transportera värmen till så lägre kostnad att det är lönsamt att byta dem.
I det fallet som debatteras, tycks man ha låtit fjärrvärmekunderna betala den rörliga kostnaden, och den kostnad som rör reparationer, men inte den kostnad som rör det slutliga ersättandet av rören. Så här säger en person:” Så fort det blir läckor lagar vi för att det inte ska vara farligt men småhusägarna har bara betalt rörliga och löpande kostnader i nuvarande drift, inte kommande investeringar. När vi investerar i ett nytt fjärrvärmenät ska den investeringen räknas hem.”
Fjärrvärmekunderna tycks således inte ha betalt för alla kostnader. Att de nu får betala en återanslutningsavgift beror till en hel del på att de som varit fjärrvärmekunderna under dessa 50 år inte betalt sina kostnader. Det som kan anses orättvist är att dagens fjärrvärmekunder får betala för kostnader som tidigare års fjärrvärmekunder smitit från.
Debatten borde således handla om hur bolaget har kunnat mörklägga de faktiska kostnaderna för fjärrvärmekunderna.
Till detta kommer att det kan röra sig om nyinvestering, ty vad bolaget skulle ha gjort tidigare, vore att ha tagit ut en avgift för ersättningsinvestering. Men det kan också vara så, att de inte enbart kommer att ersätta rören, utan gradera upp anläggningen, t ex med hypereffektiva rör där värmeläckage är dramatiskt mindre. Det innebär att fjärrvärmekunderna borde pytsa in en summa för att täcka det nya i investeringen, alternativt att bolaget lånar pengar och låter räntan belasta avgiften. Dock, om det är en verkligt lönsam investering, t ex att värmeläckaget sparar så mycket pengar att det täcker, mer än väl, räntekostnaden, då får fjärrvärmekunden en lägre avgift. Således borde en ny avgift blott finnas om det är en uppgradering av nätet, inte om det blott ersätter det nät som finns.
Argumentet att fjärrvärmebolaget betalar koncernbidrag till ägarkommunerna är inte sakligt för en företagsekonom. Dessa bolag har säkert något litet Eget kapital, vilket är ägarkapital, där ägaren avstår en möjlighet att använda kapitalet till annat än fjärrvärmebolag, varför ägaren skall ha ersättning för att den avstår kapitalet. Om bolaget inte lämnar avkastningspengar till bolaget, då innebär det att kommunen, ytterst skattekollektivet, ger pengar till bolaget, och därmed till fjärrvärmekunderna. De som har egen värmekälla, t ex jordvärme, kan anse att, eftersom de får stå för sin fulla kostnad, då skall inte de vara delaktiga i att finansiera andras uppvärmning genom att låna ut pengar till dem utan ränta eller avkastningskrav.
Fjärrvärmebolaget har kanske agerat affärsmässigt, då de lyckats behålla sina kunder genom lägre avgifter än kostnaden för fjärrvärmen, där reinvesteringen inte ingått i kostnaderna. Alternativt har det varit passande för politikerna, som sannolikt sitter i bolagets styrelse, att skjuta på kostnaderna. Nu har tiden kommit i kapp dem och pengarna skall betalas. Fjärrvärmekunderna vill inte betala. Bolaget har inte en tillräckligt lönsam investering som gör att de kan finansiera det nya nätet med lån. Eller så är bolaget bundet av kommunrestriktioner för att fullt ut lånefinansiera nätet.
Två olika slutsatser kan dras.
Antingen finns det inte blott företagsekonomisk inkompetens, utan också en hel del politik i dessa avgifter.
Eller så finns det något som helt övergår mitt ’sunda förnuft’ och kunskap i företagsekonomi.
Den 14 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
I en artikel (länkar till mina källor finns sist) klagar en fjärrvärmekund på att det kommunala bolaget som säljer fjärrvärme, vill ha mellan 300 000 och 400 000 i, vad de kallar, nyanslutningsavgift. De har haft fjärrvärme i 50 år och nu är det dags att byta ut rören. De boende tycker det är mycket pengar, de hänvisar till att ett liknande projekt genomfördes nyligen, men då utan nyanslutningsavgift, och slutligen, bolaget går med vinst och lämnar pengar, koncernbidrag, till de ägande kommunerna.
För en företagsekonom är det inte så svårt, trodde jag. Men debatten antyder att jag måtte ha fel.
Fjärrvärme har en kostnad, dvs en resursförbrukning. Den består av rörliga kostnader, som kostnaden för det man eldar i fjärrvärmeverket. Den har sedan mer eller mindre fasta kostnader, som t ex slitage på rören, som innebär att man ibland måste reparera dem och slutligen måste byta ut dem, antingen för att de inte fungerar längre, eller för att de inte är ekonomiska längre, vilket kan bero på att det nu finns rör som kan transportera värmen till så lägre kostnad att det är lönsamt att byta dem.
I det fallet som debatteras, tycks man ha låtit fjärrvärmekunderna betala den rörliga kostnaden, och den kostnad som rör reparationer, men inte den kostnad som rör det slutliga ersättandet av rören. Så här säger en person:” Så fort det blir läckor lagar vi för att det inte ska vara farligt men småhusägarna har bara betalt rörliga och löpande kostnader i nuvarande drift, inte kommande investeringar. När vi investerar i ett nytt fjärrvärmenät ska den investeringen räknas hem.”
Fjärrvärmekunderna tycks således inte ha betalt för alla kostnader. Att de nu får betala en återanslutningsavgift beror till en hel del på att de som varit fjärrvärmekunderna under dessa 50 år inte betalt sina kostnader. Det som kan anses orättvist är att dagens fjärrvärmekunder får betala för kostnader som tidigare års fjärrvärmekunder smitit från.
Debatten borde således handla om hur bolaget har kunnat mörklägga de faktiska kostnaderna för fjärrvärmekunderna.
Till detta kommer att det kan röra sig om nyinvestering, ty vad bolaget skulle ha gjort tidigare, vore att ha tagit ut en avgift för ersättningsinvestering. Men det kan också vara så, att de inte enbart kommer att ersätta rören, utan gradera upp anläggningen, t ex med hypereffektiva rör där värmeläckage är dramatiskt mindre. Det innebär att fjärrvärmekunderna borde pytsa in en summa för att täcka det nya i investeringen, alternativt att bolaget lånar pengar och låter räntan belasta avgiften. Dock, om det är en verkligt lönsam investering, t ex att värmeläckaget sparar så mycket pengar att det täcker, mer än väl, räntekostnaden, då får fjärrvärmekunden en lägre avgift. Således borde en ny avgift blott finnas om det är en uppgradering av nätet, inte om det blott ersätter det nät som finns.
Argumentet att fjärrvärmebolaget betalar koncernbidrag till ägarkommunerna är inte sakligt för en företagsekonom. Dessa bolag har säkert något litet Eget kapital, vilket är ägarkapital, där ägaren avstår en möjlighet att använda kapitalet till annat än fjärrvärmebolag, varför ägaren skall ha ersättning för att den avstår kapitalet. Om bolaget inte lämnar avkastningspengar till bolaget, då innebär det att kommunen, ytterst skattekollektivet, ger pengar till bolaget, och därmed till fjärrvärmekunderna. De som har egen värmekälla, t ex jordvärme, kan anse att, eftersom de får stå för sin fulla kostnad, då skall inte de vara delaktiga i att finansiera andras uppvärmning genom att låna ut pengar till dem utan ränta eller avkastningskrav.
Fjärrvärmebolaget har kanske agerat affärsmässigt, då de lyckats behålla sina kunder genom lägre avgifter än kostnaden för fjärrvärmen, där reinvesteringen inte ingått i kostnaderna. Alternativt har det varit passande för politikerna, som sannolikt sitter i bolagets styrelse, att skjuta på kostnaderna. Nu har tiden kommit i kapp dem och pengarna skall betalas. Fjärrvärmekunderna vill inte betala. Bolaget har inte en tillräckligt lönsam investering som gör att de kan finansiera det nya nätet med lån. Eller så är bolaget bundet av kommunrestriktioner för att fullt ut lånefinansiera nätet.
Två olika slutsatser kan dras.
Antingen finns det inte blott företagsekonomisk inkompetens, utan också en hel del politik i dessa avgifter.
Eller så finns det något som helt övergår mitt ’sunda förnuft’ och kunskap i företagsekonomi.
Den 14 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
