Men Hitler, har samhället bestämt sig för, var den rena ondskan. Därför måste alla goda sidor i honom och hans gärning abstraheras bort, eller vridas så att de passar in i den mall som finns skapad för honom, ondskans mall. Att få en bild av Hitler, i all dess konkretion, blir omöjligt.
Mohammed, muslimernas stora profet, är utsatt för samma abstraktion, dock den motsatta. Det är inte svårt att framställa honom, med nyttjande av data, som en ohyggligt ond, vidrig människa. Han beordrade krig och mord, även på människor som borde ha stått honom nära. Han ljög och hade sig. Han bröt, å det grövsta, mot de normer som vi i väst har, t ex att man inte begår hor, dvs lägrar kvinnor till höger och vänster, om man är gift, samt att man inte utför sexuella handlingar, än mindre samlag, med personer som vi betraktar som barn, dvs nio-åriga flickor. Vi ser honom som en vidrig, ond pedofil. Sammantaget var Mohammed, med denna bild, med denna abstraktion, en människa som, om han levt dag, hade bespottats så som vi bespottar en annan mördare, Putin. Hade Mohammed varit i ett västland idag, hade han antingen suttit i fängelse eller på ett dårhus. Men det är den bild vi får om vi abstraherar honom på det sätt jag precis gjort.
Hans tillbedjare, muslimer, abstraherar honom på ett helt annat sätt. De kanske kan ta till sig de data jag presenterat, men de sätter dem i andra sammanhang, som t ex att det vi idag benämner pedofili, var normalt agerande och inget ondskefullt på den tiden, i det samhället. I själva verket är Mohammed mänsklighetens förebild. Han var den perfekta människan. I varje sak man skall göra, skall man fråga sig, vad skulle Mohammed ha gjort? Gör man som Mohammed hade gjort, bär man biljetten till himmelriket.
Muslimerna gör en abstraktion som framställer Mohammed som mönstermänniska. Jag, som inte är muslim, finner den abstraktionen som en förblindad lögn. Antinazisterna framställer Hitler som den rena ondskan. Jag, som är antitotalitär, finner även den abstraktionen som en ren lögn.
Det konkreta har inslag som grumlar, som gör synen mindre entydig. Men när människan söker entydigheten, den rena ondskan eller den rena godheten, då abstraherar hon bort godheten i det som skall vara det onda, och ondskan i det som skall vara det goda. I jakten på det fulländande blir människan en lögnare, som använder abstraktionens möjlighet för att ljuga.
Vi tycks behöva en ren ondska, det rena svarta. När det gäller människor har vi tagit Hitler, trots att andra människor kvalar in på samma plats, eller t o m är mer framstående i ondska. När det gäller ondska är Hitler en simpel småspelare, relativt de mänskliga påhitten Jahve, Gud och Allah. Trots att de tre senare är helt oslagbara som ondska, har den förljugna abstraktionen lyckats framställa dem som godhetens godhet. Muslimerna har lyckats med sin abstraktion, att ha en i realiteten ondskefull människa som mänsklighetens absoluta godhetsmodell.
Så framgångsrik är abstraktionens lögn.
Den 7 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin